Nytt boksläpp – som ljudbok

Det är med en enorm stolthet och ett visst pirr i magen som jag står inför ännu ett boksläpp.  Den 15:e december kommer nämligen ”Välkommen till Himmelsta” ut som ljudbok! Det är skådespelerskan Charlotta Jonsson som läser in min bok och det är tydligen på riktigt den här gången också. Jag får nypa mig i armen ibland för att förstå, men jag vet att det kommer att hända eftersom jag har tjuvkikat på Storytel.

Men lite nervöst är det allt. För hur kommer det egentligen att låta? Jag har ju läst boken högt för mig själv många gånger, inte i sin helhet kanske, men jag kan ändå varje ord och nyans utan och innan efter allt redigerande. Men hur ska hon tolka boken?

Jag har under en längre tid varit en stor ljudbokskonsument. Jag har alltid en bok i örat när jag viker tvätt, är ute med hunden, åker till jobbet eller lagar mat. Det ger mig möjlighet att sluka fler böcker helt enkelt. Men det var aldrig någon självklarhet att det skulle bli en ljudbok av ”Välkommen till Himmelsta” eftersom mitt förlag, Celanders, ger inte ut ljudböcker. Jag blev ganska besviken när jag förstod det, men istället för att nöja mig svaret jag fick, kontaktade jag ljudboksförlaget StorySide, som till min stora glädje ville ge ut min bok.

Så nu har jag inte bara ett, utan två, förlag bakom mig, vilket stärker mig i min inte alltid så starka övertygelse om att boken jag skrivit faktiskt håller måttet. Och det där är viktigare än man kanske kan tro – vissheten om att det man har gjort duger.

 

Disciplin

När jag har skrivit mina manus har disciplin varit det absolut viktigaste för att det överhuvudtaget skulle bli någonting av det. Att sätta sig där vid datorn, öppna dokumentet och streta på. Att inte ge upp när motståndet, tvivlet, kommer. För det gör det. Tids nog kommer det.

Så min slutsats är att envishet måste vara den absolut viktigaste egenskapen för en person som aspirerar på att bli författare. För sätter man sig inte där och jobbar på trots att det känns motigt, så blir det aldrig någon bok oavsett hur bra idéer man har eller hur fint ens språk är.

Just nu irrar tvivlen omkring i mitt huvud. Den här hösten har jag ägnat åt att ta in det stora i att ”Välkommen till Himmelsta” har blivit en riktig bok. Men jag har också ägnat tid åt att redigera mitt andra manus ”Under två timmar”. Vad jag inte har gjort är att skriva på mitt tredje manus ”Tur och retur till Borås”. Men det är vad jag tänker göra framöver.

Jag har kommit en bit på det. Men jag har inte arbetat med texten sedan i somras. Och just nu känner jag mig nästan lite rädd för manuset. Jag funderar på om jag ska orka. Om idéerna håller till en hel bok. Men enda sättet att få veta är att börja brottas med det. Så nu avslutar jag det här inlägget och drar ett djupt andetag. Back to business!

Uppslukad

När jag bestämde mig för att skriva Välkommen till Himmelsta började jag genast googla på hur jag skulle få boken utgiven när den väl var klar. Jag insåg ganska snart att utsikterna var tämligen mörka. Jag läste att de stora förlagen fick in tusentals spontanmanus från aspirerande författare varje år och att de endast gav ut några enstaka av dessa. Kunde detta verkligen stämma? Det lät otroligt. Hur kunde så många människor sitta i månader med sin berättelse, ge allt de hade, för att sedan inte få någon som helst respons? Bara ett vänligt men opersonligt tack, men nej tack. Jag tänkte att alla dessa människor måste vara spritt språngande galna. För hur kunde de uppbåda energin, drivkraften om de om och om igen endast fick ett tack, men nej tack i respons? Jag tänkte att jag trots utsikterna skulle ge det en chans. För så naiv är jag. Finns det bara en ynka liten chans kan det ju faktiskt bli jag som blir den lyckliga vinnaren. Men endast en chans skulle jag ge det. Det var jag fast besluten om. Att jag skulle börja om efter det där nejet såg jag som otänkbart.

Men det var innan jag började skriva.

För när jag väl började fila på min berättelse, när orden började forsa fram ur mig, förstod jag omedelbart att alla dessa aspirerande författare inte var det minsta galna. Det blev fullständigt uppenbart för mig. För den passion jag kände, sättet på vilket berättelsen tog över mitt liv, liknade ingenting annat jag tidigare upplevt.

Det enda jag ville göra var att skriva. När jag blev störd av ett telefonsamtal, tvätt som behövde vikas, blev jag irriterad. Ingenting fick komma i vägen för mig de där stunderna jag hade satt av för min berättelse.

Så när jag satte punkt kunde det inte komma på fråga att jag skulle sluta skriva. Så jag fortsatte. Och skrev en berättelse till. Och jag tror att jag skulle fortsätta skriva även om mina böcker aldrig skulle bli utgivna. Kanske skulle det vara svårare att motivera skrivandet för min omgivning. Men jag skulle fortsätta. I det tysta. Hitta små stunder där jag kunde låta mig uppslukas av den magi som omgärdar skapandet av mina alldeles egna världar.