I väntan

Alltså, denna väntan. Jag har skrivit om det förr, men jag kommer hela tiden tillbaka till det faktum att väntan på att förlagen ska läsa manus är författarlivets allra mörkaste baksida. Det går liksom i vågor. Under några veckor, kanske till och med månader, ligger den där i bakhuvudet som ett lätt dis. Ständigt närvarande, med en liten tagg som då och då sticker till. Gör sig påmind. Men så ibland träder den fram med all sin kraft och skuggar tillvaron. Frustrationen över att inte kunna påverka. Att inte veta vad som ska hända. För skillnaden mellan ett ja och ett nej är så fundamental. Så avgörande inte bara för om det ska bli något av bok nummer två, utan också för om man ska orka ro i land projektet med bok nummer tre. Orka skicka också det till förlag och sitta där i omväxlande lätt dis och överhängande skugga.

Det är lätt att i teorin tänka bort det hela. Att säga till sig själv att det inte spelar någon roll. Att det där med bokutgivning är världsliga ting och att livet är bra hur det än går med författarskapet. Och så är det förstås. I teorin. Men i praktiken?

För om man vill bli publicerad är det avgörande att man också blir det.

Idag har jag gjort vad jag har kunnat. Jag har skickat mejl till de förlag som ännu inte har svarat och frågat vad som har hänt. Varför jag ännu inte har fått något svar. För visst borde man kunna förvänta sig ett svar? Visst borde förlagen, trots alla dessa manus som strömmar in i mejlkorgarna, kunna ta sig tid att skicka ett svar? Jag tycker det.

Och ett av mejlen har redan burit frukt. Ett förlag som inte hört av sig på åtta månader svarade med vändande mejl att manuset ”hamnat mellan stolarna” då det skickats till en lektör som sedan slutat. Nu ska de se till att det blir läst inom de närmsta veckorna. Så än lever hoppet. Dock med en mörk skugga hängande i hasorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *