När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *