Nya projekt

Då så! Då har jag slickat mina sår och tar nu nya tag, och herregud vad mycket roligt som plötsligt är på gång! Den stora frågan just nu är – hur ska jag hinna? Förhoppningsvis ska jag gå ned i arbetstid på skolan efter nyår, så då kanske det löser sig.

Så, vad är allt detta som är på gång?

För det första har jag skrivit synopsis på en ny fristående berättelse om Staffan och hans familj, och haft väldigt intressanta samtal om det med min redaktör på Polaris. Det pirrar mycket kring denna nya berättelse och jag är såå sugen på att komma igång med skrivandet.

För det andra blir det mycket jobb med Semmeltricket – min och Linda Mickelssons barnbok – framöver. Den ska vi ägna hela den kommande helgen åt. Därefter är det dags för redigeringsrundor med redaktören och så blir det boksläpp våren 2019!

Och som om det inte var nog fick jag idag ett mejl av Storytel angående en idé till en ljudbokserie som jag har pitchat för dem och som det verkar som att de gillar! Nu ska jag skriva synopsis och ett pilotavsnitt. Väldigt spännande att tänka kring ett nytt format! Kanske leder detta ingenstans alls, men alldeles oavsett känns hela idén med att skriva en serie, med en helt annan dramaturgi än en roman, väldigt lockande.

Släng bort och börja om

Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.

Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.

Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.