Bok nummer tre

När snön vräker ned och jag väntar på feedback från förlaget på Under två timmar, sysselsätter jag mig med manus till bok nummer tre. Det har legat orört länge varför att öppna det föranleds av en liten lätt dos ångest. Men den går snabbt över när jag minns att jag verkligen gillar den här berättelsen.

För första gången skriver jag i första person, dvs jag-form, vilket jag inser att jag verkligen tycker om att göra. När man ska in och grotta i alla de där känslorna blir det faktiskt lite enklare att skriva på det här sättet.

Jag skriver också i presens, vilket jag tidigare inte heller har gjort. Vet inte om jag gillar det än. Får utvärdera när det första utkastet är klart.

Tid för tvivel

Då är den här omgången av omskrivningar avklarad och jag har skickat iväg min bebis till förlaget. Med ens sätter tvivlet in. Nej, men sådär kan jag väl inte skriva? Är det där verkligen trovärdigt och vem kommer egentligen att vilja läsa?

Vem fan tror du att du är?

Innan jag fladdrar iväg och blir alltför kritisk, alltför elak, mot mig själv och min text, är det läge att tänka på något annat än den där boken för ett tag.

Så jag försöker sysselsätta mig med skolarbete, med barnens aktiviteter, med att fundera över om jag inte måste skaffa mig ytterligare en hund.

Och så behöver jag tillåta mig att vila lite, återhämta mig, innan manuset åter ligger där i inkorgen och väntar på att återigen bli slipat.

Hopplöst ute

Staffan, huvudpersonen i Under två timmar, är så hopplöst ute. Hans högsta önskan är att åter få vara någon som hänger med, någon som vet vad som är inne, men när jag läser den här träningstrendlistan på SVT-nyheter, inser jag hur ute han är.

Högintensiv intervallträning har han aldrig hört talas om. Gruppträning är absolut ingenting för Staffan – man kan ju tvingas kommunicera med någon okänd! Yoga är något som Staffan kanske skulle vilja göra, om han bara tänkte efter, och han skulle troligtvis må bra av det, men tanken på att visa upp sin stelhet inför andra får Staffan att vilja gå upp i atomer. Yoga kan väl ändå inte vara något för män?

Men en punkt lyckas han i alla fall pricka in – pulsmätaren. Att den kommer så högt upp som på plats tre, måste ju bevisa något som Staffan är övertygad om. Att prylar spelar roll!

En kärleksförklaring


Redigeringsprocessen går framåt. Jag kommer klara deadline. Med råge. Manuset har svällt, kan inte längre benämnas novella eller kortroman och Staffan, min huvudperson, har plötsligt förvandlats till en ganska sympatisk människa.

Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det här inlägget skulle istället handla om mina känslor för skrivandet. För det är något som händer med mig när jag får stänga in mig i mitt arbetsrum, lägga en filt över axlarna och sätta fingrarna mot tangenterna. Något händer i det där vakuumet som uppstår, då när minuterna trillar iväg likt enkronor i en enarmadbanditapparat. De bara försvinner. Går upp i rök. Och kvar blir en mer harmonisk version av mig och en text. Och jag älskar när det händer. Älskar varje del av det. Hur jag, som annars fladdrar iväg med än det ena, än det andra – lyssnar på ljudbok samtidigt som jag lagar mat och förhör barnen på deras engelskaglosorna – plötsligt kan fokusera all den där energin på en enda sak. På de där orden och enbart på dem.

Jag älskar att sitta i den där ensamheten och upptäcka att det blir något av alla orden. Någon slags helhet växer gradvis fram, där den ena händelsen leder till den andra. Att det faktiskt blir en riktig berättelse.

Innan jag började skriva romaner trodde jag aldrig att jag skulle ha tålamodet att färdigställa en hel lång roman. Att jag aldrig skulle ha envisheten som krävdes. För jag är en fladdrig person. En som bestämmer sig för något den ena dagen och ångrar sig nästa. Tänker om och bestämmer något nytt. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna hålla fast vid en sak, en historia, i alla de minuter, timmar, dagar, veckor och månader som krävs. Men det kan jag. Och därför älskar jag skrivandet. För det här är något jag kan göra dag efter dag utan att tröttna. 

Ibland blir jag ledsen över att det skulle ta nästan fyrtio år för mig att luska ut vad jag borde göra med mina dagar.

Jag påstår inte att det jag skriver är bra, det får andra bedöma. Men jag vill faktiskt sticka ut hakan och påstå att den här rastlösa själen, den som genom åren irrat runt på olika arbetsplatser i ett ständigt sökande efter något som den kan må bra av att sysselsätta sig med, troligtvis är gjord för just det här jobbet. Att skriva berättelser. Och ja, nu är det faktiskt ett jobb, på riktigt. Ett jobb som jag älskar.

Den finns men ändå inte

En konstig känsla infinner sig när jag upptäcker att min bok plötsligt finns hos nätbokhandlarna, med ISBN-nummer, omslag och allt när jag sitter här och redigerar för fullt! Den lever ditt eget liv samtidigt som jag fortfarande skapar den på min kammare. Mäktigt och också lite läskigt!

Vad tycks om omslaget?

What a flow

Alltså jag älskar när det kommer – the flow. Och just nu kommer det ofta, nästan varje gång jag sätter mig med datorn framför mig. Kanske är det för att jag jobbar bäst under tidspress? Jag har nämligen väldigt ont om tid just nu. Jag läser för tillfället en heltidsutbildning, jobbar två dagar i veckan och skriver bok. Det är för mycket, jag vet. Och inte mår jag särskilt bra av det heller. Men skriver det gör jag ändå. Och det blir bra! Ni hör ju, jag verkar smått manisk. 

Men jag tycker verkligen att boken blir bra. Jag redigerar och karaktärsutvecklar i ett rasande tempo. Kanske, med största sannolikhet, har min hybris lagt sig när det är dags att skicka manuset till min redaktör om en månad. Men nu njuter jag av att det går bra och tänker att det finns tid för tvivel och självförakt. Sedan.

Med sympati för min huvudperson

I min nya roman, som släpps i maj nästa år, ger sig huvudpersonen Staffan in i en återvändsgränd han får minst sagt stora svårigheter att ta sig ur. Från att vara fullständigt otränad bestämmer han sig för att springa en halvmara med bara några månader på sig för att träna. Och han ska inte bara göra det lite sådär på en höft. Nej, han ska göra det snabbt, på en tid under två timmar.

Ingen match, säger säkert någon. Bara att göra liksom! På med löparskorna och gör det. Ut i terrängen och låt lungorna jobba! Alla andra fixar det ju!

Nej! Vill jag skrika. Alla andra fixar inte det. Jag vill hävda att många kroppar inte är byggda för sådana ansträngningar. Vissa kanske har det i sig, men långt ifrån alla. Och långtifrån alla har skallen som krävs. Den där som sporras av att det gör ont. 

Jag vill hävda att det är en stor bedrift att springa två komma en mil. STOR! 

Idag har jag sprungit en mil. Tänk, en hel mil! Det är många steg det. Eller ja, jag har joggat, lunkat och ja, jag erkänner, jag har faktiskt också gått lite grann här och där. En timma och nio minuter tog det. Och nu ligger jag stolt här i soffan med värk i varje liten muskel i min kropp.

Det är ju inte det minsta svårt att räkna ut att jag har låååång väg kvar till att klara det som Staffan har tänkt göra. Och då är jag faktiskt inte fullt lika otränad som Staffan. 

Så jag känner med Staffan och önskar att han inte kände sig tvungen att ge sig in i detta omöjliga uppdrag.

Ge aldrig upp!

Foto Henric Lindsten. Den här bilden skulle kunna föreställa dig!

Det här inlägget är till alla er som tror att varje mejl som rasslar in i mejlkorgen är från drömförlaget. Det är till er som sitter där och väntar, vars hår blir gråare för var dag som går eftersom ni inser att ni inte kan påverka om det där förlaget ens kommer att titta på ert manus eller inte. Till er som har suttit där i alla de där timmarna och i all er ensamhet knapprat på tangenterna, med endast era fantasier som sällskap. Som pendlat mellan förförisk hybris och djupt självförakt och som har gjort något så fantastiskt som att inte bara påbörjat, utan också skrivit färdigt ett helt långt romanmanus. Till er som inte har trott att det skulle vara möjligt att göra det, men ändå gjort det. Till er som har gett ert allt, hela er själva, för den där berättelsen.

Det här inlägget är till er som efter månader av väntan har fått vänliga men bestämda tack, men nej tack från förlag efter förlag. Som kanske till och med någon gång har fått höra att ett förlag har läst ert manus med intresse, men att det tyvärr inte passar in i deras utgivning.

Det här inlägget är till alla er.

För två månader sedan var jag en av er. Jag vågar inte ens titta på listan där jag antecknat alla förlag jag skickat mitt manus till. Den ger mig fortfarande ångest.

Manuset till min andra roman, Under två timmar, skickade jag till det första förlaget för ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har jag väntat. Jag har skrivit om manuset lite under tiden, fått ett och annat fint omdöme av några förlag och litterära agenter, men det har hela tiden slutat med ett vänligt tack men nej tack.

I januari i år skickade jag manuset till en stor hop med förlag. När sommaren kom hade jag ännu inte fått svar från alla, så hoppet levde alltjämt. Jag visste att ett förlag som jag verkligen hoppades på hade skickat manuset till en lektör och jag satte allt mitt hopp till detta förlag. När också det slutligen blev ett nej tack, gick luften ur mig totalt. Jag började förlika mig med att det bara var att kasta manuset i papperskorgen. Det här med författarskap var nog ingenting för mig ändå – hur hade jag kunnat vara så dum att jag trott det?

Efter att ha marinerat mig i självförakt under några veckor började fightern i mig åter ge sig till känna. Envisheten, som alltid ligger där inom mig och slumrar, vaknade på något sätt till liv och jag bestämde mig för att ingå en deal med mig själv. Jag skulle skicka manuset till ett förlag till. Ett enda. Gick det inte vägen, skulle Under två timmar förpassas till byrålådan eller kakelugnen eller var nu ratade manus hamnar, för all framtid.

Och vet ni vad som hände? Förlaget sa ja och plötsligt har jag fina pressfotografier av mig själv i min inkorg istället för refuseringsbrev. Jag har till och med fått en litterär agent som ska försöka sälja min bok till andra länder!

Hörrni – det här kan hända! Och det kan hända er! Förlaget kan plocka upp just era manus ur den där fördömda högen, läsa dem och inse vilka begåvningar ni är. Det kan bli era ansikten som blir sminkade och fotograferade och som finns på pressbilderna i era inkorgar. Det kan faktiskt hända!

Så, kära författarkollegor, låt inte refuseringsbreven trycka ned er. Upp på hästen igen bara. Googla fram några förlag till och skicka till dem också. Rota fram envisheten som finns där inne, damma av den och fortsätt!

Ge aldrig upp!

Bokmässan

Årets bokmässa är snart avklarad för min del. Den har bestått av kvalmig luft, ett öronbedövande sorl  som fått mina öron att tjuta av tinnitus och ett myller av människor.

Men den har också bestått av mängder av intressanta författarsamtal som jag begeistrat har lyssnat på, givande umgänge med mitt nya förlag och en hel drös med böcker som jag inte kunnat hålla mig ifrån att köpa.

Dessutom, och här kommer den verkliga behållningen, har jag gått och fått en agent som tycker så mycket om Under två timmar att hon ska få den översatt till engelska för att sedan försöka sälja den till förlag i andra länder! Min bok? Alla de där orden som jag har skrivit? Det är alltför stort för att ta in.

Och som om inte det vore nog har årets bokmässa också gett mig en föraning om vad som kommer att hända under nästa års mässa. Då kommer det vara mitt ansikte som tapetserar förlagets monter. Och mitt namn som står i programbladet inför några av alla dessa spännande författarsamtal. Det är verkligen något att se fram emot, något att hänga sig fast vid när vintermörkret tränger sig på och får mig att undra över om det någonsin kommer bli sommar igen.