Nu finns pocketen

Se så fin den blev! Det är den första av mina böcker som har kommit ut som pocket. Väldigt fin tycker jag och jag hoppas nu att den ska nå ut till riktigt många läsare. Har också fått bevis på att den finns i butikerna nu. Nedan är en bild från Akademibokhandeln i Nordstan i Göteborg. Visst ser den tjusig ut där i hyllan? 🌟🌟🌟

Pocketsläpp och uppföljare

Det är med ett varmt författarhjärta som jag avslutar den här arbetsveckan och tar påsklov. För nu säger förlaget att pocketversionen av ”Under två timmar” finns på riktigt! De säger att den har kommit till deras kontor och att den är väldigt fin också i verkligheten. Jag ser så väldigt mycket fram emot att bläddra i den! Och på måndag släpps den i butikerna. Ska bli väldigt spännande att följa hur det går för den här lilla boken och jag hoppas och håller mina tummar hårt för att den ska hitta sin väg ut till många läsare.

Men det stannar faktiskt inte vid detta stundande pocketsläpp. För plötsligt händer flera saker samtidigt och det slår mig att det är så det brukar vara. Först händer inget, sedan händer inget, sedan händer allt. För det verkar inte vara så att författarskapet någonsin tuffar på i något slags vilsam lunk, ni vet det händer något trevligt och så går det några veckor och så kommer det något lite upplyftande igen och så en liten down på det. Nej. Så verkar det inte fungera i författandet. Istället verkar det vara så att mycket av tiden är ganska långa perioder av … ingenting. Av väntan. Väntan på att den där boken ska släppas, väntan på besked om det överhuvudtaget ska bli någonting med det där manuset som man lagt ned så mycket av sig själv i. Väntan på att idéerna ska komma (det är dock ingenting jag brukar syssla med, men jag kan tänka mig att andra gör det). Väntan på recensioner, väntan på uppmärksamhet, likes. Ja, ni fattar.

Men så plötsligt smäller det till och då händer allt på samma gång. Och då blir det plötsligt pocketsläpp och ett antaget manus samma vecka! För så blev det – uppföljaren till ”Under två timmar” blev antagen! Och någon gång efter årsskiftet kommer boken med arbetsnamnet ”Ekobyn” att komma ut, också den på Polaris. Och jag är så enormt glad över detta. Varför jag är det får jag lov att återkomma till i ett annat inlägg.


Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. 😊

Podd-debut

Läskigt detta med att lyssna på sin egen röst. Alla som jobbar med radio – hur står de ut?

Men nu har jag hur som helst podd-debuterat. Och det i Skövde stadsbiblioteks bokpodd ”Bokpendlarna”. Så den som vill (och orkar!) lyssna på en vad det verkar högst forcerad människa som talar väldigt fort och skrattar alldeles för mycket, kan lyssna på samtalet här:

https://poddtoppen.se/podcast/1157369474/bokpendlarna/hanna-landahl

Eller så kan man lyssna på andra ställen där poddar finns, om man hellre vill det. 🤗

Väldigt nära nu

Nu har jag hört rykten om att den här fina boken har kommit till förlaget! Äntligen! Det skickas utkast på pressreleaser fram och tillbaka och förhoppningsvis har jag den här hos mig tidigt under nästa vecka! Längtar väldigt mycket efter att hålla den i min hand. Men samtidigt känner jag åter ett styng av rädsla.

För tänk om ingen bryr sig. Tänk om ingen läser.

Jag har gjort en lista över media som eventuellt kan vara intresserade och av att skriva om mig och om boken. Och kanske blir boken omskriven och läst och gillad och ombloggad och omtalad.

Eller så blir den inte det.

Det känns lite som att köpa en trisslott, detta med att ge ut en bok. Har man riktig tur, alltså extrem sådan, kan någonting faktiskt hända. Plötsligt och oväntat. Men av erfarenhet vet jag ju nu att det oftast inte gör det. Alltså händer speciellt mycket saker.

Och mina förväntningar är ändå mer rimliga den här gången. Erfarenheten gör dem realistiska. Åtminstone i teorin. Jag inser exempelvis att allt annat kommer att flyta på som vanligt runt omkring mig, trots att min bok har kommit ut. Barnen ska till skolan, jag ska till jobbet, maten ska lagas, hundarna aktiveras och nya böcker ska skrivas. Och jag lovar att jag ska försöka hålla tillbaka mig lite, att verkligen göra ett seriöst försök att inte bli alltför självcentrerad och att inte, i jakt på recensioner och omdömen, googla mig själv alltför ofta de närmsta veckorna.

Fantastisk recension!

Förlåt för hålet har fått sin allra första recension och det är förmodligen den finaste recension som någon av mina böcker har fått och dessutom av självaste Bibliotekstjänst!

En stor sten faller från mina axlar. För innan den första recensionen har kommit, har man faktiskt ingen som helst aning om hur det man skrivit ska tas emot.

”Det här är en kapitelbok som både liknar och inte liknar andra. Huvudpersonen, Aston, blir osams med sin bästis, saknar sin mamma som jobbar utomlands, och träffar en spännande tjej som blir en ny kompis. Så långt inget direkt nytt. Men Aston har också adhd och autism. Det här har barnboksdebutanten Hanna Landahl lyckats skildra på ett mycket bra sätt”.

Så skriver John Karlsson i BTJ-häftet nr 7 2019. Och han skriver en massa annat fint också. Som att han tror att många barn kommer att känna igen sig i Aston. Så väldigt fint! Och det känns som om han har förstått vad jag har velat göra – skriva en ganska vanlig berättelse om en inte helt vanlig pojke.

Dessutom är det betydelsefullt. För om boken får en bra recension av Bibliotekstjänst kan det betyda att den köps in till mängder av bibliotek. Och det kan i sin tur leda till att en massa barn kommer att läsa min bok! Så kom igen nu biblioteken – fram med plånkan!

För hörni – let´s be honest. Vid sidan av att få chansen att sitta ensam i sin lya och skriva berättelser, så är väl själva syftet med allt detta knapprande på tangenterna ändå att någon faktiskt ska hitta det man har knåpat ihop och läsa det. Att ingen hittar det man skrivit känns faktiskt ganska sorgligt.

Och en sådan här recension kan faktiskt öka chansen att bli hittad. Det kan öka chansen att nå ut och att i förlängningen bli läst.


Uppföljaren

Under veckan som gick satte jag punkt för ytterligare ett manus – den här gången det första utkastet till ”Ekobyn” – en relationsroman om klimatångest och om vad vi är beredda att offra för någon vi älskar. Och det som är extra speciellt med det här manuset är att det är en uppföljare, en fristående fortsättning, på ”Under två timmar”.

Och det har gått rasande fort den här gången. På bara några månader har ”Ekobyn” rasslat ur mig den här vintern. Jag har liksom varit som besatt av att få ur mig berättelsen, att ta mig hela vägen till slutet. Så är det verkligen inte varje gång med ett manus och inte vet jag om det blir bättre när det går undan på detta sätt, det var liksom bara så det blev i just den här processen.

Idén till ”Ekobyn” har legat och värkt inom mig väldigt länge, men att berättelsen skulle anta just den här formen, med familjen Lindström återigen i huvudrollen, var en idé jag fick i höstas.
”Får vi träffa Staffan igen framöver?” frågade nämligen min förläggare Jonas Axelsson på bokmässan i Göteborg i höstas.
”Nej”, sa ja utan minsta tvekan. ”Jag är alltför rastlös som person för att fortsätta harva runt med samma karaktärer flera böcker i rad.”

Men det var jag tydligen inte.

Och tänk så det kan bli – vilken tur att jag är en så föränderlig person, för kanske kanske får Staffan & CO nu istället fortsatt liv! Eller, det har de ju redan inne i mitt huvud, men kanske blir de också verkliga för alla er andra någon gång framöver! Det återstår ju att se nu när förlaget ska läsa och jag håller just nu andan i väntan på svar.

Och om nu allt går vägen och det blir en ny bok och jag då får frågan igen, ifall det blir någon fortsättning för Staffan och Anna framöver, så ska jag bita mig i tungan ordentligt innan jag svarar. För är det någonting som jag kan vara säker på, alltså på riktigt, så är det att det finns en sak som jag är grymt bra på – att ändra mig.

När det blir verkligt

Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!

Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.

För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.