Förlåt för hålet

Läser manuset till nya boken ”Förlåt för hålet” högt för min nioåring. Och jag njuter hejdlöst av att han faktiskt verkar vilja lyssna. På riktigt. Och han ställer frågor och kommer med idéer.

Förra vintern sa han åt mig att jag ju var så vansinnigt tråkig som bara satt här hemma och skrev berättelser för vuxna hela tiden. Om jag nu skulle sitta där framför datorn kunde jag väl åtminstone skriva en bok för barn?

Jo, sa jag. Det vore väl kanske inte mer än rimligt?

Så jag skrev den här boken som handlar om tioårige Aston som har olika diagnoser inom npf och som har lite svårt att hantera sina känslor. Och som jag kommit att älska Aston! Varje gång jag läser manuset tycker jag alltmer om den här lille killen. Får man säga så om något man själv har skapat? Det här är nog faktiskt den bok jag har tyckt mest om av de böcker jag hittills har skrivit.

Tillbaka till högläsning i sängen med min yngste son. Han har varit skeptisk. Inte velat lyssna och jag har inte velat propsa. Morsans bok liksom. Kanske mest pinsamt? Men sedan ville han plötsligt en dag. Och varje kväll är jag väldigt glad över det.

Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!

En evig tävlan

I veckan var jag på Akademibokhandeln i Mölndal och författarpratade. Och för första gången i den här så kallade författarkarriären kände jag mig helt avslappnad. Jag hade inte förberett mig nämnvärt utan litade plötsligt till att jag faktiskt hade något att säga. Och jag som brukar vara så nervös. Tänka att jag ju egentligen inte har något att komma med.

Så vad var då egentligen skillnaden mot andra tillfällen? Jag tror att anledningen till att jag kände mig så trygg var att jag redan när besöket bokades för länge sedan fick veta att personalen i butiken älskade min bok och att de verkligen ville att just jag skulle komma. Just jag och ingen annan. Och det var värdefullt.

För det är lätt att känna sig utbytbar i den här världen. Jaha och hur ser försäljningssiffrorna ut då? Vilka priser har du vunnit? Hur många länder är dina böcker sålda till? Och då är det lätt att låta sig svepas med. Att se på sig själv som misslyckad när det enda man egentligen har misslyckats med är att hålla sig borta från denna eviga tävlan.

Nya projekt

Då så! Då har jag slickat mina sår och tar nu nya tag, och herregud vad mycket roligt som plötsligt är på gång! Den stora frågan just nu är – hur ska jag hinna? Förhoppningsvis ska jag gå ned i arbetstid på skolan efter nyår, så då kanske det löser sig.

Så, vad är allt detta som är på gång?

För det första har jag skrivit synopsis på en ny fristående berättelse om Staffan och hans familj, och haft väldigt intressanta samtal om det med min redaktör på Polaris. Det pirrar mycket kring denna nya berättelse och jag är såå sugen på att komma igång med skrivandet.

För det andra blir det mycket jobb med Semmeltricket – min och Linda Mickelssons barnbok – framöver. Den ska vi ägna hela den kommande helgen åt. Därefter är det dags för redigeringsrundor med redaktören och så blir det boksläpp våren 2019!

Och som om det inte var nog fick jag idag ett mejl av Storytel angående en idé till en ljudbokserie som jag har pitchat för dem och som det verkar som att de gillar! Nu ska jag skriva synopsis och ett pilotavsnitt. Väldigt spännande att tänka kring ett nytt format! Kanske leder detta ingenstans alls, men alldeles oavsett känns hela idén med att skriva en serie, med en helt annan dramaturgi än en roman, väldigt lockande.

Släng bort och börja om

Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.

Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.

Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.

Det blir en barnbok!

Nu är det klart! Våren 2019 kommer min nya barnbok ut på Idus förlag. Jag ser väldigt mycket fram emot detta, framför allt eftersom min nära vän, den grymma illustratören Linda Mickelsson ska illustrera. Det blir något nytt och väldigt välkommet att vara två om en bok. Att inte stå ensam där när den usla recensionen kommer eller när man bara är glad och stolt över boken.

Semmeltricket blir min tredje bok, men den första barnboken. Boken är en kapitelbok och riktar sig till barn i typ tioårsåldern (skulle tro att den hamnar i kategorin 9-12 år).

Då så. Då är det väl bara att kavla upp ärmarna och börja redigera?

Tillbaka i vänteläge

Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?

Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.

Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.

Mässan med stort B

Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.

Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.

För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.

Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.

Ny genre

Och så plötsligt har jag skrivit ett barnboksmanus. Mitt allra första. Tänkt att bli en kapitelbok för sex- till nioåringar. Bara sådär. Det är i alla fall lite så det känns just nu. Men så är det förstås inte. Åtminstone inte helt.

För jag började skriva om Aston och Dalia i vintras. Och hade egentligen hela berättelsen klar för mig. Men den absoluta merparten av texten är skriven den senaste veckan.

Detta var precis vad jag behövde just nu. Ett fullständigt lustfyllt skrivande. Helt utan krav eller förväntningar.

Nu ska jag redigera och sedan är det dags att leta förlag igen. Så fortsättning följer!

Prestationsångest

När jag skrev min första roman ”Välkommen till Himmelsta” var det som att berättelsen bara rann ur mig. Allt gick så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag skulle ju liksom bara prova. Se om jag kunde skriva en roman. Och snabbt märkte jag att det kunde jag ju! Självförtroendet flödade in i mig i samma takt som orden forsade ur mig. Jag var ju som gjord för att vara författare!

Nu har jag två utgivna böcker, men känner mig trots det (eller kanske tack vare?) mer osäker på mig själv som författare och på texten jag just nu sysselsätter mig med. Håller manuset verkligen måttet? Kan jag verkligen det här?

Som jag ibland längtar tillbaka till den där oförstörda naiviteten som genomsyrade allt som hade med mitt skrivande att göra för några år sedan. Innan prestationskraven började nästla sig in. Innan jag började bli rädd. För då, när jag skrev den där debutromanen, hade jag fortfarande ingen som helst aning om hur svårt allt egentligen var. Hur svårt det faktiskt är att skriva och bli klar med ett romanmanus. Hur svårt det faktiskt är att bli utgiven (inte bara första gången, utan andra och tredje och säkert fjärde och femte också). Och hur svårt det slutligen är att faktiskt bli läst. Alltså av fler än min egen bekantskapskrets.

För ingenting är självklart i den här branschen. Det finns inga som helst garantier för att det kommer att finnas en fortsättning. Och när vetskapen om det tar sig in, när den slår sig ned och gör sig hemmastadd, är det inte helt enkelt att hålla huvudet kallt. Då ligger det i farans riktning att rädslan för att misslyckas, rädslan för att det inte ska bli något mer, är det som tar överhand. Och då kan man vara ganska säker på att orden kommer sluta att flöda. Och alltsammans blir liksom en självuppfyllande profetia. För på det sättet blir det ju av förklarliga skäl inga böcker skrivna.

Rädslan har helt enkelt ingen plats i det kreativa skrivandet. Den måste bekämpas. Hårt och skoningslöst.

Och det är då det gäller. Det är då man måste lägga allt krut på att överlista sig själv. På att kväva den där förfärligt självkritiska rösten i huvudet. Med alla medel mota bort rädslan. Marinera sig i de positiva omdömen som de redan skrivna böckerna har fått och vässa det där stenhårda pannbenet, vilket jag om jag tänker efter inser var det som fick mig hit från första början.

För jag kan det här. Jag kan skriva romaner och det är därför jag håller på. Och det här är bara en av alla faser som ingår i romanskrivandet. Dessutom var väl den där debutromanen aldrig särskilt enkel att skriva? Den romantiska bilden av hur den näst intill skrev sig själv är väl bara ytterligare ett sätt för hjärnan att sätta käppar i hjulet för mitt skrivande?

Hur det än ligger till med den saken är det bara en sak jag kan göra för att komma framåt. Jag måste fortsätta skriva. Förstås. För det finns ju liksom inget annat sätt.