Tema utgivning: Jag ville springa ut i korridoren och hjula!

Foto: Eva Lindblad/1001bild.se

Camilla Dahlson hade hunnit fylla fyrtio när hon debuterade som författare. Nu, åtta år senare, har hon fått 17 böcker utgivna.

”Jag fick ett mejl från en redaktör på Bokförlaget Opal. Hon skrev att de tyckte om mitt barnboksmanus Jag vill också dansa, men att det var för kort för att bli kapitelbok. Ämnet passade inte heller som bilderbok. Redaktören undrade därför om jag kunde förenkla texten så att den passade in i deras börja-läsa-format för åldern 6-9 år.

Camilla hade aldrig tidigare varit så nära att bli antagen. Hon gjorde därför sitt yttersta för att skriva om texten så noggrant som möjligt så att den skulle passa in i formatet som de föreslog. Och hon läste många böcker i genren. Försökte hitta nycklarna.

Ett par månader efter att hon skickat in manuset på nytt, kom äntligen det efterlängtade samtalet.

”Jag satt på jobbet när redaktören ringde och blev så glad att jag hade velat springa ut i korridoren och hjula!”

Men hon höll tyst om antagningen ända tills kontraktet var påskrivet.

Många refuseringsmejl

Men vägen fram till debuten var långt ifrån spikrak.

”Jag skrev väldigt många manus som blev refuserade innan jag fick mitt första JA.”

Camilla berättar också att hon har fått manus refuserade också efter debuten.

”Det är lätt att bli nedslagen efter en refusering, men det gäller att inte ge upp, utan att se det som att man har tränat för att nå målet. Och får man minsta text utöver standardrefusering ska man se det som något positivt”, säger Camilla.

Ny bok  

Idag skriver Camilla på heltid och hon är produktiv! Hela 17 böcker har det blivit under de åtta år som gått sedan debuten. Camilla skriver både barnböcker och feelgoodromaner för vuxna och hon är utgiven på flera förlag.

Hennes senaste feelgood Det lilla biblioteket på Söder är alldeles färsk och hon har nått många läsare med med sin mycket omtyckta bokserie som utspelar sig runt sjön Sommen i trakterna där hon själv har vuxit upp. Idag bor Camilla i Bankeryd utanför Jönköping med sin familj.

Camillas bästa tips till dig som är aspirerande författare:


1. Redigera manuset så noga du kan innan du skickar in till förlag.  Försök sälja in manuset i följebrevet. Det behöver inte vara någon lång text, men ska locka till läsning.

2. Skicka manuset till flera förlag samtidigt. Det kan ta tid att få svar och att skicka till ett i taget gör att du ”tappar tid”. Ett tips är att skicka till dina favoritförlag först.

3. Ge inte upp! Om du får så kallade positiva refuseringsbrev, ta till dig av kritiken och tipsen och förbättra manuset och skicka in igen.

Vill du veta mer om Camilla och hennes författarskap? Följ henne på Instagram. Där finns hon som @camilladahlson. Du kan också läsa mer på hennes blogg.

Jag kunde debutera – det kan du också göra!

En mäktig känsla!

Det absolut största med att debutera var att få se min bok på bibblan för allra första gången. Det var liksom det ultimata beviset på att det var verkligt. Den stod ju där på hyllan, så då måste jag alltså ha skrivit en bok. En riktig bok.

Den där känslan jag hade kring debuten, då jag fick uppleva allt med att släppa en bok för allra första gången, önskar jag ofta att jag kunde få uppleva igen. Storheten i alltsammans. För det är stort. Mäktigt. Men det går ju inte att återuppleva något stort som händer för första gången. Det är lite samma sak som den första kärleken. Det blir helt enkelt inte på samma sätt nästa gång.

En hisnande känsla

Det är något riktigt stort över att ha skrivit en massa ord som har sammanfogats, fått mening och till slut blivit en hel berättelse som lämnar boet och letar sig ut i världen för att hitta sina läsare. Som kanske ska få sina läsare att le igenkännande, förfasas eller fascineras. Roas.

Vissheten om att det var jag som hade hittat på allt som gick att läsa i den där boken, vilken stod där på hyllan bland alla de andra böckerna, med sitt fina omslag, sin välkomponerad baksidestext och sina hårda pärmar, var svår att ta in. Hade det inte varit för mig hade inget av de där orden blivit skrivna alls. Någonsin.

Det var en hissnande känsla. Väl värd att ta på allvar. Och jag önskar att jag då, när det begav sig, hade haft sinnesnärvaro nog att bara vara i den där känslan. Att bara njuta av den. Men det kunde jag inte. För jag var nervös. För recensionerna, för försäljningssiffrorna och för om min nästa bok skulle bli utgiven eller inte.

Det kan hända dig också!

Tror du mig inte? Men så är det. Jag ska berätta varför.

Det figurerar många fördomar om vem som kan bli författare och vem som inte kan blir det. Här är några:

  • Man måste vara en kändis för att få ge ut en bok! Fel! Troligtvis är det visserligen lättare för någon som har en stor följarskara i sociala medier att bli antagen av ett förlag eftersom förlagen i den stora följarskaran ser goda möjligheter att nå ut med boken. Men jag kan utan problem rabbla upp hundra utgivna författare som inte var kända överhuvudtaget innan de debuterade. Och jag lovar dig, ingen hade någonsin hört talas om mig innan jag debuterade (det är visserligen inte många som har gjort det nu heller, men det är en helt annan historia!).
  • Man måste ha velat bli författare och ha skrivit i hela sitt liv. Fel! Tror du att Jens Lapidus hade utbildat sig till jurist och sedan jobbat i flera år som brottsmålsadvokat om hans pojkdröm hade varit att bli författare? Det tror inte jag. Själv kom jag på att jag ville bli författare när jag var trettioåtta år gammal och det finns mängder av författare som i först mogen ålder har kommit på att de vill skriva böcker.
  • Man måste ha gått en massa utbildningar inom litteratur och skrivande för att lyckas debutera! Fel det också. Naturligtvis kan det underlätta att lära sig hantverket innan man börjar skriva. Men jag vill ändå hävda att majoriteten av alla världens publicerade författare (undertecknad inkluderad!) aldrig har gått i någon som helst författarskola.

Men talang då? Måste man inte vara född med en sådan? tänker kanske du. Ja du. Kanske är det så. Jag vet faktiskt inte. Men vad är egentligen talang när det gäller skrivande? Vi kan väl ändå vara överens om att ingen människa kan skriva berättelser från födseln? Och det är en ganska tråkig syn på människan och på individens möjligheter till utveckling att förlita sig på talang. För om allt handlade om talang skulle det ju inte vara någon idé att kämpa saker och ting. Man kunde bara ge upp med en gång när man inte lyckades. Eller hur?

Intresse, vilja och mängder av jobb

Jag tror inte att det är så det funkar. Jag tror istället att det handlar om något annat. Vi är visserligen födda med olika förmågor som gör att vi har svårare för en del saker än för andra. Men med intresse, med en vilja och med hårt arbete så kan vi lära oss och vi kan utveckla de färdigheter vi hade från början.

Du har väl hört talas om de där tiotusen timmarna som det visst ska krävas för att vi ska bli riktigt bra på någonting? Det är dem som jag tror på. Alla de där timmarna som du lägger ner för att du tycker det du gör är så roligt att du inte vill göra något annat överhuvudtaget. Allt det där du tar reda på, allt du googlar, att du sitter här och läser det här långa blogginlägget. Det är saker som betyder något på riktigt.

Men framför allt är det en sak som du måste göra om du vill bli författare. Är du med? Jag återkommer ofta till detta, men det kan inte nog betonas.

Du måste göra jobbet

Du måste sitta där all den där tiden som det tar att skriva en bok. Du måste trivas med ditt eget sällskap och med att umgås med de karaktärer som du skapar. Och du måste tro på att det går. Tro på att du kan.

Och om du gör det – om du gör jobbet och tror på att det faktiskt kommer att gå – då kommer du lyckas. Då kan du också debutera. Då kan du också en dag få se din bok på bibblan. Kanske kommer den att stå där bredvid min?

______________________________________________________

Vill du ha hjälp med att komma igång med ditt skrivande och hitta nya skrivvanor? Häng med på skrivutmaningen Skrivtian! Läs mer här.

Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och till hösten kommer min tionde bok ut.

Hitta självförtroendet!

Du kan, du kan, du kan!!!

Att våga skriva. Det är nästan det svåraste av allt. När tankefloden kommer med alla sina klagomål om att din berättelse och dina karaktärer är något av det sämsta som någonsin har blivit till, då är det svårt att stå emot.

Jag vet. Jag har varit där (massor av gånger!), men det är tyvärr bara att vänja sig, för den här svidande självkritiken är dessvärre något som liksom TILLHÖR skrivandet.

Men vet du vad det fina är? Det är bara dina tankar som blåser upp sig och håller på. Och de talar faktiskt oftast inte sanning.

Här följer en lista över tre vanliga negativa tankar som sätter käppar i hjulet för skrivandet och hur du kan motarbeta dem!

  1. Jag är kanske ganska bra på att skriva, men alltså, inte så bra så att jag kan skriva en hel bok. Invändning: Nej, du kanske inte är världsbäst på att skriva böcker. I alla fall inte än. Men du kanske kommer att bli. Eller så blir du inte det, men det spelar faktiskt ingen roll överhuvudtaget. Man kan väl skriva även om man är dålig! För skrivandet i sig är värdefullt! Inte bara resultatet.
  2. Den här historien håller inte och inte karaktärerna heller! De är platta och tråkiga och ingen människa beter sig som de gör. Invändning: Nej, dina karaktärer kanske inte är riktigt mänskliga och historien kanske har sina luckor. Men, boken är väl inte klar än? Eller är den det? Klart att allt inte sitter från början. Jag vet faktiskt inte en enda författare som skriver sin bok från början till slut och sedan skickar in den till förlaget, som i sin tur bara vidarebefordrar den till tryckeriet. Eller har du hört talat om någon som gör så? Just det! För vet du, det handlar om REDIGERING! Varje bok behöver skrivas om flera gånger och därefter redigeras, ändras, putsas på, FÖRÄDLAS. Och (var alert nu, för det här är viktigt!) för att ha något att skriva om och redigera måste man ju skriva något först, eller hur? Och det är just DET som du håller på med nu. Just nu håller du inte på och färdigställer ditt manus. Du skriver det bara.
  3. Jag kommer aldrig någonsin bli klar! Invändning: Nej, du kommer inte bli klar. Inte den här veckan eller månaden eller kanske inte heller det här året. Men allvarligt talat. Vad gör väl det? För om du inte ger upp, om du letar fram den där envisheten som jag är säker på ligger där och lurar någonstans djupt inuti dig, så kommer du att komma fram till slutet. Tids nog. Men det tar tid att skriva en bok. Det gör det för alla. Man måste sitta där alla de där timmarna och det är DU som måste göra jobbet. DU och ingen annan. Och vill du bara det här tillräckligt mycket, så kommer du att klara det! Det vet jag!