Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. 😊

Fantastisk recension!

Förlåt för hålet har fått sin allra första recension och det är förmodligen den finaste recension som någon av mina böcker har fått och dessutom av självaste Bibliotekstjänst!

En stor sten faller från mina axlar. För innan den första recensionen har kommit, har man faktiskt ingen som helst aning om hur det man skrivit ska tas emot.

”Det här är en kapitelbok som både liknar och inte liknar andra. Huvudpersonen, Aston, blir osams med sin bästis, saknar sin mamma som jobbar utomlands, och träffar en spännande tjej som blir en ny kompis. Så långt inget direkt nytt. Men Aston har också adhd och autism. Det här har barnboksdebutanten Hanna Landahl lyckats skildra på ett mycket bra sätt”.

Så skriver John Karlsson i BTJ-häftet nr 7 2019. Och han skriver en massa annat fint också. Som att han tror att många barn kommer att känna igen sig i Aston. Så väldigt fint! Och det känns som om han har förstått vad jag har velat göra – skriva en ganska vanlig berättelse om en inte helt vanlig pojke.

Dessutom är det betydelsefullt. För om boken får en bra recension av Bibliotekstjänst kan det betyda att den köps in till mängder av bibliotek. Och det kan i sin tur leda till att en massa barn kommer att läsa min bok! Så kom igen nu biblioteken – fram med plånkan!

För hörni – let´s be honest. Vid sidan av att få chansen att sitta ensam i sin lya och skriva berättelser, så är väl själva syftet med allt detta knapprande på tangenterna ändå att någon faktiskt ska hitta det man har knåpat ihop och läsa det. Att ingen hittar det man skrivit känns faktiskt ganska sorgligt.

Och en sådan här recension kan faktiskt öka chansen att bli hittad. Det kan öka chansen att nå ut och att i förlängningen bli läst.


Uppföljaren

Under veckan som gick satte jag punkt för ytterligare ett manus – den här gången det första utkastet till ”Ekobyn” – en relationsroman om klimatångest och om vad vi är beredda att offra för någon vi älskar. Och det som är extra speciellt med det här manuset är att det är en uppföljare, en fristående fortsättning, på ”Under två timmar”.

Och det har gått rasande fort den här gången. På bara några månader har ”Ekobyn” rasslat ur mig den här vintern. Jag har liksom varit som besatt av att få ur mig berättelsen, att ta mig hela vägen till slutet. Så är det verkligen inte varje gång med ett manus och inte vet jag om det blir bättre när det går undan på detta sätt, det var liksom bara så det blev i just den här processen.

Idén till ”Ekobyn” har legat och värkt inom mig väldigt länge, men att berättelsen skulle anta just den här formen, med familjen Lindström återigen i huvudrollen, var en idé jag fick i höstas.
”Får vi träffa Staffan igen framöver?” frågade nämligen min förläggare Jonas Axelsson på bokmässan i Göteborg i höstas.
”Nej”, sa ja utan minsta tvekan. ”Jag är alltför rastlös som person för att fortsätta harva runt med samma karaktärer flera böcker i rad.”

Men det var jag tydligen inte.

Och tänk så det kan bli – vilken tur att jag är en så föränderlig person, för kanske kanske får Staffan & CO nu istället fortsatt liv! Eller, det har de ju redan inne i mitt huvud, men kanske blir de också verkliga för alla er andra någon gång framöver! Det återstår ju att se nu när förlaget ska läsa och jag håller just nu andan i väntan på svar.

Och om nu allt går vägen och det blir en ny bok och jag då får frågan igen, ifall det blir någon fortsättning för Staffan och Anna framöver, så ska jag bita mig i tungan ordentligt innan jag svarar. För är det någonting som jag kan vara säker på, alltså på riktigt, så är det att det finns en sak som jag är grymt bra på – att ändra mig.

När det blir verkligt

Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!

Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.

För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.

Förlåt för hålet

Läser manuset till nya boken ”Förlåt för hålet” högt för min nioåring. Och jag njuter hejdlöst av att han faktiskt verkar vilja lyssna. På riktigt. Och han ställer frågor och kommer med idéer.

Förra vintern sa han åt mig att jag ju var så vansinnigt tråkig som bara satt här hemma och skrev berättelser för vuxna hela tiden. Om jag nu skulle sitta där framför datorn kunde jag väl åtminstone skriva en bok för barn?

Jo, sa jag. Det vore väl kanske inte mer än rimligt?

Så jag skrev den här boken som handlar om tioårige Aston som har olika diagnoser inom npf och som har lite svårt att hantera sina känslor. Och som jag kommit att älska Aston! Varje gång jag läser manuset tycker jag alltmer om den här lille killen. Får man säga så om något man själv har skapat? Det här är nog faktiskt den bok jag har tyckt mest om av de böcker jag hittills har skrivit.

Tillbaka till högläsning i sängen med min yngste son. Han har varit skeptisk. Inte velat lyssna och jag har inte velat propsa. Morsans bok liksom. Kanske mest pinsamt? Men sedan ville han plötsligt en dag. Och varje kväll är jag väldigt glad över det.

Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!