Det som trängs

Ibland, som nu, när jag har lämnat ifrån mig både det nästan helt färdiga manuset och det jag hållit på med vid sidan av, blir det trångt inuti min skalle. Det blir liksom rörigt. En mängd idéer som har legat på lur och slumrat under lång tid, börjar vakna till liv. De sträcker sömnigt ut sina långa armar och tar med ens mycket större plats. De vill ut. Ut, nu på en gång.

Det klokaste skulle förmodligen vara att bara avvakta. Att vänta ut och låta saker och ting ta sin tid. Låta projektidéerna vakna ordentligt först för att se vilken av dem som tar allra störst plats, vilken som är mest angelägen. Men jag är inte en person som ger saker tid. En som avvaktar. Istället är jag en sådan som gör. Omedelbart. Och kanske är det just det som krävs för att det ska ordna upp sig där inuti den där röriga skallen, som jag av någon anledning har förärats med. Kanske är det just det som krävs för att just jag ska kunna fokusera. För att någonting ska hända.

Så jag har redan valt och det verkar bli något helt annat som jag sätter tänderna i den här gången. Vad det blir återkommer jag med en annan gång.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!

När knutar släpper

Mycket av skrivandet sker inte med fingrarna på tangenterna, utan på andra ställen. Det sker på hundpromenaden, i löparspåret och kanske framför allt i bilen. Just nu åker jag flera dagar i veckan åtta mil enkel väg till föreläsningar och seminarier. Det blir två timmar i bilen under en ganska vanlig dag. Ibland utnyttjar jag tiden till att lyssna på någon ljudbok eller podd, men på senare tid har jag mer och mer använt den där stunden till att tänka på mina berättelser. Och jag märker att det då händer väldigt mycket med historierna.

När jag nu har satt tänderna i manus till bok nummer tre, som går under arbetsnamnet Om den tar mig, har jag upplevt min huvudperson som aningen för platt. Jag känner henne inte tillräckligt väl för att kunna göra henne rättvisa, om ni förstår vad jag menar. Det leder till att hennes agerande ibland blir svårt att motivera. Så mina timmar i bilen denna vecka har jag helt och hållet vigt åt henne.  Jag har funderat på vem hon var som barn, som tonåring och som ung vuxen. Vad har gjort att hon är den hon är idag? Och som hon har utvecklats! Hela hennes bakgrund har förändrats och det har gjort att jag förstår henne mycket bättre, vilket i sin tur har lett till att det blir mycket enklare för mig att skriva om henne.

Det låter säkert väldigt flummigt för någon som inte ägnar sina dagar åt att hitta på vad som ska hända i andra människors liv. Men det är så här det fungerar för mig. Karaktärerna måste bli hela människor för att kunna fungera i en roman. De kan inte vara små människoliknande fragment som platt fladdrar förbi, utan måste istället vara så fullständiga att de skulle kunna existera på riktigt. Och för att hitta hela de här människorna behöver jag tid. Tid i mitt eget huvud.

 

Bok nummer tre

När snön vräker ned och jag väntar på feedback från förlaget på Under två timmar, sysselsätter jag mig med manus till bok nummer tre. Det har legat orört länge varför att öppna det föranleds av en liten lätt dos ångest. Men den går snabbt över när jag minns att jag verkligen gillar den här berättelsen.

För första gången skriver jag i första person, dvs jag-form, vilket jag inser att jag verkligen tycker om att göra. När man ska in och grotta i alla de där känslorna blir det faktiskt lite enklare att skriva på det här sättet.

Jag skriver också i presens, vilket jag tidigare inte heller har gjort. Vet inte om jag gillar det än. Får utvärdera när det första utkastet är klart.

Tid för tvivel

Då är den här omgången av omskrivningar avklarad och jag har skickat iväg min bebis till förlaget. Med ens sätter tvivlet in. Nej, men sådär kan jag väl inte skriva? Är det där verkligen trovärdigt och vem kommer egentligen att vilja läsa?

Vem fan tror du att du är?

Innan jag fladdrar iväg och blir alltför kritisk, alltför elak, mot mig själv och min text, är det läge att tänka på något annat än den där boken för ett tag.

Så jag försöker sysselsätta mig med skolarbete, med barnens aktiviteter, med att fundera över om jag inte måste skaffa mig ytterligare en hund.

Och så behöver jag tillåta mig att vila lite, återhämta mig, innan manuset åter ligger där i inkorgen och väntar på att återigen bli slipat.

Hopplöst ute

Staffan, huvudpersonen i Under två timmar, är så hopplöst ute. Hans högsta önskan är att åter få vara någon som hänger med, någon som vet vad som är inne, men när jag läser den här träningstrendlistan på SVT-nyheter, inser jag hur ute han är.

Högintensiv intervallträning har han aldrig hört talas om. Gruppträning är absolut ingenting för Staffan – man kan ju tvingas kommunicera med någon okänd! Yoga är något som Staffan kanske skulle vilja göra, om han bara tänkte efter, och han skulle troligtvis må bra av det, men tanken på att visa upp sin stelhet inför andra får Staffan att vilja gå upp i atomer. Yoga kan väl ändå inte vara något för män?

Men en punkt lyckas han i alla fall pricka in – pulsmätaren. Att den kommer så högt upp som på plats tre, måste ju bevisa något som Staffan är övertygad om. Att prylar spelar roll!

En kärleksförklaring


Redigeringsprocessen går framåt. Jag kommer klara deadline. Med råge. Manuset har svällt, kan inte längre benämnas novella eller kortroman och Staffan, min huvudperson, har plötsligt förvandlats till en ganska sympatisk människa.

Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det här inlägget skulle istället handla om mina känslor för skrivandet. För det är något som händer med mig när jag får stänga in mig i mitt arbetsrum, lägga en filt över axlarna och sätta fingrarna mot tangenterna. Något händer i det där vakuumet som uppstår, då när minuterna trillar iväg likt enkronor i en enarmadbanditapparat. De bara försvinner. Går upp i rök. Och kvar blir en mer harmonisk version av mig och en text. Och jag älskar när det händer. Älskar varje del av det. Hur jag, som annars fladdrar iväg med än det ena, än det andra – lyssnar på ljudbok samtidigt som jag lagar mat och förhör barnen på deras engelskaglosorna – plötsligt kan fokusera all den där energin på en enda sak. På de där orden och enbart på dem.

Jag älskar att sitta i den där ensamheten och upptäcka att det blir något av alla orden. Någon slags helhet växer gradvis fram, där den ena händelsen leder till den andra. Att det faktiskt blir en riktig berättelse.

Innan jag började skriva romaner trodde jag aldrig att jag skulle ha tålamodet att färdigställa en hel lång roman. Att jag aldrig skulle ha envisheten som krävdes. För jag är en fladdrig person. En som bestämmer sig för något den ena dagen och ångrar sig nästa. Tänker om och bestämmer något nytt. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna hålla fast vid en sak, en historia, i alla de minuter, timmar, dagar, veckor och månader som krävs. Men det kan jag. Och därför älskar jag skrivandet. För det här är något jag kan göra dag efter dag utan att tröttna. 

Ibland blir jag ledsen över att det skulle ta nästan fyrtio år för mig att luska ut vad jag borde göra med mina dagar.

Jag påstår inte att det jag skriver är bra, det får andra bedöma. Men jag vill faktiskt sticka ut hakan och påstå att den här rastlösa själen, den som genom åren irrat runt på olika arbetsplatser i ett ständigt sökande efter något som den kan må bra av att sysselsätta sig med, troligtvis är gjord för just det här jobbet. Att skriva berättelser. Och ja, nu är det faktiskt ett jobb, på riktigt. Ett jobb som jag älskar.

Den finns men ändå inte

En konstig känsla infinner sig när jag upptäcker att min bok plötsligt finns hos nätbokhandlarna, med ISBN-nummer, omslag och allt när jag sitter här och redigerar för fullt! Den lever ditt eget liv samtidigt som jag fortfarande skapar den på min kammare. Mäktigt och också lite läskigt!

Vad tycks om omslaget?

What a flow

Alltså jag älskar när det kommer – the flow. Och just nu kommer det ofta, nästan varje gång jag sätter mig med datorn framför mig. Kanske är det för att jag jobbar bäst under tidspress? Jag har nämligen väldigt ont om tid just nu. Jag läser för tillfället en heltidsutbildning, jobbar två dagar i veckan och skriver bok. Det är för mycket, jag vet. Och inte mår jag särskilt bra av det heller. Men skriver det gör jag ändå. Och det blir bra! Ni hör ju, jag verkar smått manisk. 

Men jag tycker verkligen att boken blir bra. Jag redigerar och karaktärsutvecklar i ett rasande tempo. Kanske, med största sannolikhet, har min hybris lagt sig när det är dags att skicka manuset till min redaktör om en månad. Men nu njuter jag av att det går bra och tänker att det finns tid för tvivel och självförakt. Sedan.