Skriv boken du vill skriva (inte boken du tror att förlagen vill ha)

Det är så lätt att hamna där. Att strunta i hjärtat och bara använda den där analyserande saken du har fått innanför pannbenet. Men om du gör så när du väljer vilket skrivprojekt du ska satsa på är sannolikheten stor att du inte skriver boken du egentligen vill skriva, utan istället boken som du tror att förlagen vill ha. För du vill ju bli utgiven!

När du börjar skriva på en berättelse kommer du behöva fatta många beslut. Vad ska boken handla om? Vilka karaktärer ska finnas med? Vilket berättarperspektiv ska du använda dig av? Var utspelar sig berättelsen? Är din tänkta läsare ett barn eller en vuxen? Listan på frågor du behöver ställa dig och beslut du behöver fatta kan troligtvis göras meterlång.

Men jag vill hävda att den viktigaste frågan du behöver ställa dig inför att du fattar alla dessa beslut är: Vilken berättelse vill du skriva? Alltså på riktigt, långt där inuti?

Det finns en hel rad med anledningar till varför det är så viktigt att du väljer berättelsen som ligger närmast ditt hjärta, den som du verkligen brinner för och behöver skriva, när du väljer vilket skrivprojekt du ska satsa på. Här är sex av dem:

  1. Det tar LÅNG tid att skriva en bok. Och jag menar verkligen LÅNG tid. Många ord ska präntas ned efter varandra. Många kaffekoppar ska drickas framför datorn. Vill du verkligen sitta där alla de där timmarna utan att verkligen känna för din text? Kanske känns det helt okej till en början, men jag är ganska säker på att det kommer bli svårt för dig att komma i mål med ett bokmanus som du aldrig på allvar har brunnit för.
  2. Vår tid är faktiskt, vare sig vi vill det eller inte, utmätt. Vi har inte ett oändligt antal dagar och timmar på oss. Jag har läst någonstans att det är vanligt att en författare skriver runt 20 böcker. I hela sitt liv. 20 böcker (detta är dock inte en vetenskaplig siffra, källan är synnerligen obekant och påståendet ska därför definitivt tas med en nypa salt). Det kan tyckas många, men är det verkligen det? Under en hel livstid på kanske 80 år? Nej. Det tycker åtminstone inte jag. Så frågan är, vill du verkligen kasta bort en av de där fåtal böckerna som du ska skriva i din författargärning på något som du bara tror att någon annan vill ha?
  3. Detta leder osökt till nästa punkt. För vet du verkligen vad förlagen verkligen vill ha? Det är lätt gjort att titta på andra författare som har lyckats och tänka att du ska skriva en liknande bok. För kunde hon kan väl du? Och det kan verkligen vara ett framgångsrecept! Det är ju inte för inte det finns boktrender där det kommer ut flera böcker på raken på samma tema. Ett exempel är alla dessa böcker om att läsa böcker. Det har kommit en rad sådana de senaste åren av vilka många har varit framgångsrika. För att inte tala om böcker om förlagsbranschen, vilket verkar vara den senaste trenden i bok-Sverige. Men. Förlagen vill faktiskt inte bara ge ut böcker som liknar andra böcker. Först och främst vill de ge ut unika berättelser och unika berättarröster. Och kanske är just din röst, det just du innerst inne vill berätta, exakt det som förlagen faktiskt letar efter.
  4. Om du nu skulle bli antagen, vill du bli det med boken du tror att någon annan vill ha eller med boken som du själv vill ge ut, som du bottnar i och som verkligen betyder något för dig? Jaså, tycker du att jag ställer ledande frågor? Det må väl vara hänt. För det här är nämligen viktigt! Du och din bok kommer om den blir publicerad att följas åt under lååång tid framöver. Kanske faktiskt under resten av ditt liv (ingen press nu!). Då vill du väl ändå inte komma dragandes och bli förknippad med en text som du inte riktigt bottnar i och kan stå för?
  5. Din berättelse kommer bli mycket bättre när du skriver med hjärtat! Jag har inga som helst bevis för detta påstående, men jag har faktiskt skrivit åtta böcker (HERREGUD bara 12 kvar då?) så kanske kan min erfarenhet ändå ha någon form av värde?
  6. Och så det alldeles självklara förstås: Att skriva berättelsen som du verkligen brinner för kommer att vara så mycket roligare än att skriva berättelsen som du tror att någon annan vill ha. Detta om något borde faktiskt vara skäl nog att välja rätt!

Nå målet med hjälp av en varaktig skrivgemenskap!

Att omge dig med andra skrivande personer kan vara en avgörande faktor när det gäller om du ska lyckas skriva färdigt din bok eller inte.

Har du i dagsläget inga skrivkompisar? Ingen fara! Det finns en mängd sätt du kan göra för att omge dig med skrivande människor.

1. Gå en skrivkurs. Det traditionella och pålitliga sättet att träffa andra skrivande människor. Funkar alla gånger.

2. Gå med i någon av alla Facebook-grupper som finns. Till exempel gruppen Podden skrivvänner som startats av fina författarna Stina Floden och Anneli Olsson.

3. Skriv om ditt skrivande på Instagram! Där har jag fått ett stort skrivande nätverk!

4. Lyssna på podcast! Genom åren har detta varit mitt allra bästa sätt för att få input från andra skrivande människor. Här är några tips på bra skrivarpoddar:

– Skrivarpodden

– Podden Skrivvänner

– Skriv en bestseller eller en annan bok (nya avsnitt spelas inte in, men de gamla går utmärkt att lyssna på)

– Debutera eller dö

– Författarpodden (nya avsnitt spelas inte in men de gamla finns kvar och är superbra!)

5. Gå med i Skrivringen – medlemstjänsten där du bland mycket annat får en hel hög med skrivkompisar att dela dina skrivvåndor med! medlemstjänsten öppnar den 16:e juni. Läs mer om Skrivringen här.

Vanliga missuppfattningar om att skriva en bok

Fotograf: Jimmy Freidenfelt Blom

Det finns en hel uppsjö av missuppfattningar när det gäller skrivande och om att vara författare. Jag skrev om några i mitt förra inlägg. Här slår jag hål på några fler!

  1. Det är ingen idé att ens försöka skriva en bok om jag inte har hela dagar eller veckor i sträck till mitt förfogande!

De allra flesta författare har skrivit sina första böcker på sin fritid. Alltså vid sidan om heltidsjobb eller studier. Många är de böcker som har blivit skrivna i omklädningsrummet, på bussen, vid spisen eller vid skrivbordet tidiga mornar innan resten av familjen har vaknat. Det är inte antalet minuter i veckan som avgör om det kommer att bli någon bok eller inte. Det är regelbundenheten. Att du får in skrivandet som en rutin i din vardag.

Det är ytterst få förunnat (också bland utgivna författare!) att ha långa, sammanhängande skrivperioder då man endast kan ägna sig åt att skapa. Så om du vill skriva en bok kan du inte vänta på det perfekta tillfället då du har hur mycket tid över som helst. För vet du? Det kommer inte att hända.

2. Det är omöjligt att komma igenom nålsögat hos förlagen!

Det kan kännas så, det förstår jag. För det det är verkligen svårt att bli antagen av ett förlag. De allra flesta blir inte det, tyvärr. Åtminstone inte med det där första manuset.

Men kanske med det andra? Eller det tredje?

En sak är dock säker. Det händer. Alla författare som idag är publicerade har någon gång tidigare i livet varit precis där du befinner dig, på andra sidan antagningen. Och det kan faktiskt vara du som är den där lyckliga själen nästa gång. Det får du bara veta om du vågar försöka.

Dessutom finns det idag en mängd andra sätt att publiceras på än genom traditionella förlag, om nu själva publiceringen är det viktiga för dig.

3. Jag måste vänta in inspirationen!

Nej, nej, NEJ! Det här är den värsta myten av alla. Den om den världsfrånvände konstnären som inte kan få något ur händerna om inte förutsättningarna är perfekta. Jag vill bed bestämdhet hävda följande: Inspiration kommer aldrig dimpa ner i ditt knä när du passivt sitter och väntar. Inspiration är något som kommer när du gör någonting. När du pratar med andra människor, ser på teveserier, går i skogen, åker buss, är på ICA. När du tjuvlyssnar på vad andra pratar om. Eller när du går i skogen och bearbetar alla intryck du har fått under dagen.

Inspiration är också något som kommer när du skriver. När du sätter dig vid tangenterna och låter fingrarna göra jobbet. Då hakar dina tankar i varandra och vips har du skapat någonting som i sin tur leder till någonting annat. Du har skapat något nytt!

Lycka till med ditt skrivande! Och du vet, du kan skriva en bok, men DU måste göra jobbet!

Hanna tipsar – var alltid redo med anteckningsblocket!

Jag hittar inspiration till det jag skriver om överallt i tillvaron. Det gäller att vara nyfiken och att inse att något när som helst kan dyka upp. Detta förhållningssätt kan faktiskt förvandla det mest mediokra i tillvaron till något mycket spännande!

Något jag har utvecklat under mina år som författare är min nyfikenhet på omgivningen. För jag har insett att faktiskt aldrig kan veta när något spännande kan dyka upp mitt framför mig. Dessutom utvecklat min förmåga att tjuvlyssna på andra!

Generellt kan jag säga att jag hämtar inspiration från allt som händer runt omkring mig. Sånt jag är med om, ser och hör talas om. Sånt jag ser på nyheterna. ⁠

⁠Livsfarlig att ha i din närhet

Jag låter mig inspireras av tanten som säger något högst vardagligt till sin man på Ica. Av receptionistens snorkiga sätt hos Folktandvården. Av de storslagna drömmarna hos deltagarna i teveprogrammet ”Husdrömmar”. ⁠

Jag snor vitt och brett från folk som korsar min väg. En replik här, en företeelse där. Och när jag tycker mig se ett mönster i tillvaron, då går min hjärna i spinn. Fram med mobilen, anteckna nu för sjutton, Hanna! Nu med en gång! För skriver jag inte omedelbart ner det, kommer det aldrig att ha funnits. ⁠

Det är praktiskt taget livsfarligt att ha mig i din närhet. För du kan aldrig riktigt veta vilket litet karaktärsdrag som dyker upp i min nästa bok!

Nytt grepp

Jag har i dagarna börjat skriva på ett nytt skrivprojekt och i detta projekt testar jag ett nytt grepp. Jag vill den här gången att en viss känsla ska genomsyra min text. Och den känslan har jag hittat i två olika teveserier. Detta göra således att jag just nu har det härliga (men aningen tidsödande!) jobbet att plöja dessa två serier.

Inspirationen kan komma från vitt skilda håll, tänker jag. Men det är viktigt att vara öppen, att ha tentaklerna ute och att falla offer för myten om den gudomliga inspirationen som en dag rakt ur tomma intet ska trilla ner i ditt knä. Jag är nämligen ganska säker på att det inte kommer att hända. För inspiration tror jag främst uppstår när du processar nya intryck från omvärlden.

Så, mitt råd till dig som tycker att inspirationen tryter: Ut och lev livet! Gör saker, träffa människor, lyssna på poddar, se på teve, åk buss. Och ha alltid anteckningsblocket eller mobilappen redo! Och ha tilltro till dig själv och till skrivprocessen! Tids nog kommer någon att korsa din väg och få din hjärna att börja arbeta. ⁠

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.

Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!

Släng bort och börja om

Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.

Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.

Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.