Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.

Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!

Släng bort och börja om

Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.

Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.

Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.

Det blir en barnbok!

Nu är det klart! Våren 2019 kommer min nya barnbok ut på Idus förlag. Jag ser väldigt mycket fram emot detta, framför allt eftersom min nära vän, den grymma illustratören Linda Mickelsson ska illustrera. Det blir något nytt och väldigt välkommet att vara två om en bok. Att inte stå ensam där när den usla recensionen kommer eller när man bara är glad och stolt över boken.

Semmeltricket blir min tredje bok, men den första barnboken. Boken är en kapitelbok och riktar sig till barn i typ tioårsåldern (skulle tro att den hamnar i kategorin 9-12 år).

Då så. Då är det väl bara att kavla upp ärmarna och börja redigera?

Tillbaka i vänteläge

Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?

Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.

Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.

Mässan med stort B

Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.

Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.

För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.

Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.

Tur och retur till Borås

En tänkbar titel till min tredje roman som jag håller på och jobbar med är ”Tur och retur till Borås”. Vi får väl se om det blir just denna titel, eller ens en bok, men det var nu inte det som detta inlägg skulle handla om. Istället tänkte jag berätta om en omtumlande dag i onsdags när jag reste just tur och retur till Borås, men inte för att strålas mot cancer (som tur är!) vilket min romanfigur i den där eventuella tredje romanen gör, utan för att träffa ett hundratal bokhandlare från Ugglan och JB-gruppen.

Jag hade förberett mig väl för jag hade bara sex minuter till mitt förfogande och det som näst sista programpunkt på hela konferensen när solen lyste utanför. Ja, ni fattar. Jag hade inte direkt oddsen på min sida för att någon överhuvudtaget skulle komma ihåg vare sig mig eller min bok.

Så jag hade lagt ned mycket möda och skrivit någon form av anförande, eller tal, eller vad det nu var för något. Hur som helst sa jag aldrig det som stod på det där tummade pappret. Istället pratade jag och min förläggare på ett lite mer ”lätt och ledigt” sätt om Under två timmar.

Men nu tycker jag att det verkar lite synd att ingen ska få höra allt det där som jag hade förberett. Eller åtminstone läsa. Så här är det:

”Hej på er

Jag heter Hanna Landahl och jag är här eftersom jag har skrivit den här romanen – Under två timmar – som släpptes för några veckor sedan. En feelgood säger vissa, feelbad säger andra. Själv tycker jag att det är lite av båda. Det är hur som helst en samtidsroman som innehåller både humor och allvar och som handlar om hur viktigt det egentligen är för oss människor att följa strömmen – att vara och göra som alla andra – och vad som händer med oss när vi inte lyckas leva upp till de krav som vi upplever ställs på oss.

När förlaget frågade mig om jag kunde tänka mig att berätta om min bok för alla er så tänkte jag förstås självklart vill jag det. Sedan sa de att jag skulle få hela sex minuter till mitt förfogande och detta klockan femton och tjugofyra, den sista dagen på konferensen.

Och då tänkte jag att ja, det kanske inte blir så himla lätt att fånga er stackare som har suttit stilla i flera dagar och nu bara väntar på att släntra ut i solen och inte alls är sugna på att lyssna på någon för er helt okänd författare, men här är vi nu i alla fall och jag lovar att göra mitt bästa för att inte tråka ut er allt för mycket. Och det är ju liksom bara sex minuter och det kan ni ju alltid trösta er med om det blir lite tråkigt.

Sex minuter förresten. Det är ju nästan den kilometertid man måste ha om man som Staffan i min bok tänker springa Göteborgsvarvet på en tid under två timmar. Kanske är det någon härinne som faktiskt lyckades med den bravaden i lördags? Inte? Nej, inte jag heller. Alltså jag försökte inte. För det där med tider och lopp är inte riktigt min påse chips.

Men trots det så har jag konstigt nog skrivit en roman om en man som försöker pressa just tider och springa lopp och då har jag räknat ut att det egentligen inte räcker att springa en kilometer på sex minuter, om man nu likt Staffan vill komma under två timmar på halvmaran. Jag har istället räknat ut att man måste komma ned i en kilometertid på hela fem och fyrtiotvå om man ska lyckas med det här.

Så då passar det väl ganska bra, tänker jag, att jag helt enkelt kortar ned den här lilla stunden som jag har fått i rampljuset till just fem minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag tycker liksom att det blir en schysst inramning. Vad säger ni om det?

Sex minuter är också den tid som det skulle kunna tänkas ta för Staffan i boken att hämta sina barn på fritids. Det är lite det han kalkylerar med. Men det tar sällan så lång tid. Istället tar det mycket längre tid. För Staffans barn är inte såna där snälla barn som han tror att andras barn är. De är istället sådana som får honom att undra när och inte om hjärtinfarkten ska komma.

Vidare så tror Staffan definitivt att det tar mer än sex minuter för hans bästa kompis Henke att få till den där ostyrigt, lite vilda frisyren varje morgon. De där lockarna som Staffan är så avundsjuk på eftersom han själv inte har så mycket hår kvar på huvudet och som får Staffans tankar att vandra iväg till Håkan Hellström, som för övrigt är lite av Staffans idol. Det är dock något han ogärna talar högt om eftersom idoler är till för andra än sådana som Staffan.

Det finns för övrigt en Håkan Hellström-låt som heter Du är snart där och som är lite längre än sex minuter och kanske är det just därför som Staffan tycker så förfärligt mycket om just den låten. För då får han vara lite extra länge med Håkan. Innan det liksom tar slut och den verkliga och tyvärr ganska tråkiga världen är tillbaka igen.

De där dryga sju minuterna som låten varar, speglar förresten ganska väl den kilometertid som Staffans otränade kropp klarar av. Dock kanske inte i hela två komma en mil.

Sex minuter är också ganska exakt den tid det tog för Staffan att bli förälskad i sin fru Anna då när det begav sig för en herrans massa år sedan. Då när de båda var unga och han fortfarande trodde att livet skulle bli någonting annat än det som faktiskt blev. Och lika lång tid tar det dessvärre numera att ligga med Anna.

Sex minuter är vidare den tid det tar för Staffan att steka falukorv om tisdagskvällskvällarna i november när ledan tränger sig in i och tar över hans kropp.

Sex minuter är också ganska exakt den tid Staffan numera står ut med kollegorna i fikarummet på jobbet på Migrationsverket.

Slutligen tar det tyvärr långt mycket längre tid än de där sex minuterna för Staffan att inse att allt det där, det som faktiskt är hans liv, är något som är värdefullt och värt att kämpa för.

Så, nu ser jag här på min telefon att det har gått ganska exakt de där fem minuterna och fyrtiotvå sekunderna som jag utlovat till er denna eftermiddag. Så jag avrundar helt enkelt där.

Tack!”