På manusmöte hos ett stort förlag!

Jag fick just en fråga från ett riktigt stort förlag om ”Under två timmar” fortfarande var ledigt! Förlaget vill diskutera manuset på ett manusmöte, vilket jag antar innebär att det har tagit sig igenom den första grovsållningen. Fantastiskt! Fortfarande långt ifrån utgivning, men det ger mig ändå hopp om framtiden! Ett så stort förlag har inte på något vis visat intresse för mig och det jag skriver tidigare, så nu gäller det att hålla tummarna hårt inför fortsättningen. Det gäller dock också att förbereda sig på en fortsatt lång väntan. 4-6 månader förvarnade förlaget om att det skulle ta. Bara att tänka på annat och fortsätta fila på manus nummer tre då…

Skrivprocessen

Det är spännande vad som händer när skrivprocessen tar fart. För några veckor sedan var jag övertygad om att skrivprojektet jag nu arbetar med var en feelgood. Nu vet jag att det inte är det. Inte alls faktiskt. Det är en roman rätt och slätt. Ingenting annat. Denna utveckling har också inneburit att projektet har bytt namn och numera heter ”Om den tar mig” och inte längre ”Tur och retur till Borås”.

Känner mig nöjd med utvecklingen. 21 500 ord skrivna. Långt kvar. Ska väl uppåt 60 000 ord innan det är något som kan kallas en roman. Men jag är på väg och det är gott nog för nu.

 

Nytänk

Efter en veckas rekreation i fjällen har tankarna börjat vandra. Igår fick Välkommen till Himmelsta en recension på en bokblogg, av vilken det tydligt framgick att recensenten inte gillade boken. Sånt händer, tänkte jag och öppnade mejlen. Där låg en standardrefusering av Under två timmar och väntade på mig. Jag försökte tänka ”sånt händer” en gång till, men det funkade inte riktigt. Men idag tänker jag ”sånt händer” och också att jag för sjutton får göra något åt saken.

Så jag lyssnade på den eminenta Skrivarpodden med Kerstin Önnebo, något som brukar ge mig inspiration och lust att fortsätta. Så också detta avsnitt som var en intervju med Lotten Skeppstedt på Type & Tell och handlade om egenutgivning. Tankarna började snurra runt i nya banor. Jag behöver ju inte nödvändigtvis sitta stilla i båten och vänta och låta andra fatta besluten åt mig, om jag inte vill. Jag kan faktiskt publicera Under två timmar själv… Svindlande tanke.

För om det nu är möjligt för författaren själv att ha en åsikt om sina egna alster, vilket jag tänker ta mig friheten att ha, så är faktiskt Under två timmar bättre än min debutroman. Tycker jag. Och det är ju inte så konstigt. För precis som med det mesta blir man bättre på att skriva ju mer man tränar. Således borde böckerna bara bli bättre och bättre ju mer jag skriver och det, mina vänner, bådar gott.

Så fylld av nytt självförtroende satte jag idag för första gången på länge fingrarna på tangenterna och fortsatte med manus nummer tre och insåg att potentialen i det manuset faktiskt också är lovande. Känns bra! Tack Kerstin Önnebo och Skrivarpodden för inspirationen!