Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!

Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!

 

Tur och retur till Borås

En tänkbar titel till min tredje roman som jag håller på och jobbar med är ”Tur och retur till Borås”. Vi får väl se om det blir just denna titel, eller ens en bok, men det var nu inte det som detta inlägg skulle handla om. Istället tänkte jag berätta om en omtumlande dag i onsdags när jag reste just tur och retur till Borås, men inte för att strålas mot cancer (som tur är!) vilket min romanfigur i den där eventuella tredje romanen gör, utan för att träffa ett hundratal bokhandlare från Ugglan och JB-gruppen.

Jag hade förberett mig väl för jag hade bara sex minuter till mitt förfogande och det som näst sista programpunkt på hela konferensen när solen lyste utanför. Ja, ni fattar. Jag hade inte direkt oddsen på min sida för att någon överhuvudtaget skulle komma ihåg vare sig mig eller min bok.

Så jag hade lagt ned mycket möda och skrivit någon form av anförande, eller tal, eller vad det nu var för något. Hur som helst sa jag aldrig det som stod på det där tummade pappret. Istället pratade jag och min förläggare på ett lite mer ”lätt och ledigt” sätt om Under två timmar.

Men nu tycker jag att det verkar lite synd att ingen ska få höra allt det där som jag hade förberett. Eller åtminstone läsa. Så här är det:

”Hej på er

Jag heter Hanna Landahl och jag är här eftersom jag har skrivit den här romanen – Under två timmar – som släpptes för några veckor sedan. En feelgood säger vissa, feelbad säger andra. Själv tycker jag att det är lite av båda. Det är hur som helst en samtidsroman som innehåller både humor och allvar och som handlar om hur viktigt det egentligen är för oss människor att följa strömmen – att vara och göra som alla andra – och vad som händer med oss när vi inte lyckas leva upp till de krav som vi upplever ställs på oss.

När förlaget frågade mig om jag kunde tänka mig att berätta om min bok för alla er så tänkte jag förstås självklart vill jag det. Sedan sa de att jag skulle få hela sex minuter till mitt förfogande och detta klockan femton och tjugofyra, den sista dagen på konferensen.

Och då tänkte jag att ja, det kanske inte blir så himla lätt att fånga er stackare som har suttit stilla i flera dagar och nu bara väntar på att släntra ut i solen och inte alls är sugna på att lyssna på någon för er helt okänd författare, men här är vi nu i alla fall och jag lovar att göra mitt bästa för att inte tråka ut er allt för mycket. Och det är ju liksom bara sex minuter och det kan ni ju alltid trösta er med om det blir lite tråkigt.

Sex minuter förresten. Det är ju nästan den kilometertid man måste ha om man som Staffan i min bok tänker springa Göteborgsvarvet på en tid under två timmar. Kanske är det någon härinne som faktiskt lyckades med den bravaden i lördags? Inte? Nej, inte jag heller. Alltså jag försökte inte. För det där med tider och lopp är inte riktigt min påse chips.

Men trots det så har jag konstigt nog skrivit en roman om en man som försöker pressa just tider och springa lopp och då har jag räknat ut att det egentligen inte räcker att springa en kilometer på sex minuter, om man nu likt Staffan vill komma under två timmar på halvmaran. Jag har istället räknat ut att man måste komma ned i en kilometertid på hela fem och fyrtiotvå om man ska lyckas med det här.

Så då passar det väl ganska bra, tänker jag, att jag helt enkelt kortar ned den här lilla stunden som jag har fått i rampljuset till just fem minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag tycker liksom att det blir en schysst inramning. Vad säger ni om det?

Sex minuter är också den tid som det skulle kunna tänkas ta för Staffan i boken att hämta sina barn på fritids. Det är lite det han kalkylerar med. Men det tar sällan så lång tid. Istället tar det mycket längre tid. För Staffans barn är inte såna där snälla barn som han tror att andras barn är. De är istället sådana som får honom att undra när och inte om hjärtinfarkten ska komma.

Vidare så tror Staffan definitivt att det tar mer än sex minuter för hans bästa kompis Henke att få till den där ostyrigt, lite vilda frisyren varje morgon. De där lockarna som Staffan är så avundsjuk på eftersom han själv inte har så mycket hår kvar på huvudet och som får Staffans tankar att vandra iväg till Håkan Hellström, som för övrigt är lite av Staffans idol. Det är dock något han ogärna talar högt om eftersom idoler är till för andra än sådana som Staffan.

Det finns för övrigt en Håkan Hellström-låt som heter Du är snart där och som är lite längre än sex minuter och kanske är det just därför som Staffan tycker så förfärligt mycket om just den låten. För då får han vara lite extra länge med Håkan. Innan det liksom tar slut och den verkliga och tyvärr ganska tråkiga världen är tillbaka igen.

De där dryga sju minuterna som låten varar, speglar förresten ganska väl den kilometertid som Staffans otränade kropp klarar av. Dock kanske inte i hela två komma en mil.

Sex minuter är också ganska exakt den tid det tog för Staffan att bli förälskad i sin fru Anna då när det begav sig för en herrans massa år sedan. Då när de båda var unga och han fortfarande trodde att livet skulle bli någonting annat än det som faktiskt blev. Och lika lång tid tar det dessvärre numera att ligga med Anna.

Sex minuter är vidare den tid det tar för Staffan att steka falukorv om tisdagskvällskvällarna i november när ledan tränger sig in i och tar över hans kropp.

Sex minuter är också ganska exakt den tid Staffan numera står ut med kollegorna i fikarummet på jobbet på Migrationsverket.

Slutligen tar det tyvärr långt mycket längre tid än de där sex minuterna för Staffan att inse att allt det där, det som faktiskt är hans liv, är något som är värdefullt och värt att kämpa för.

Så, nu ser jag här på min telefon att det har gått ganska exakt de där fem minuterna och fyrtiotvå sekunderna som jag utlovat till er denna eftermiddag. Så jag avrundar helt enkelt där.

Tack!”

 

 

Boksläpp

Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.

Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.

Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.

För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.

Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.

Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!

Bok nummer tre

När snön vräker ned och jag väntar på feedback från förlaget på Under två timmar, sysselsätter jag mig med manus till bok nummer tre. Det har legat orört länge varför att öppna det föranleds av en liten lätt dos ångest. Men den går snabbt över när jag minns att jag verkligen gillar den här berättelsen.

För första gången skriver jag i första person, dvs jag-form, vilket jag inser att jag verkligen tycker om att göra. När man ska in och grotta i alla de där känslorna blir det faktiskt lite enklare att skriva på det här sättet.

Jag skriver också i presens, vilket jag tidigare inte heller har gjort. Vet inte om jag gillar det än. Får utvärdera när det första utkastet är klart.

Recensioner – på gott och ont

Välkommen till Himmelsta fick en fantastisk fin recension av Lottens bokblogg häromdagen. Bland annat skriver hon att hon tycker att det är ”…en riktigt imponerande debut”. Det är befriande när recensenten verkligen verkar ha förstått vad jag har försökt att förmedla.  Tack Lotten!

Men alla recensioner har inte varit av detta slag, även om de flesta faktiskt har det (se länkar till recensionerna här). Bibliotekstjänst gav boken den allra första recensionen och den uppmuntrade inte. Fick mig istället att tvivla på att det varit en så bra idé att ens försöka mig på att skriva en roman. Det var uppenbart att recensenten inte tyckte om det jag åstadkommit. Han hade inte fått syn på ironin i boken utan avfärdade den rakt av som platt och enkelspårig. Sånt gör ont. Inte minst då det var det första omdömet jag fick efter att boken gått i tryck. Jag vet att det är något man får räkna med. Något som hör till. Alla kan inte gilla det jag gör. Alla människor har olika smak. Logiskt sett vet jag att det är så det ligger till. Men känslomässigt svider det ändå.

Jag önskar att det inte kändes viktigt vad andra anser. Att jag kunde stå över sådant. Att jag fullt ut kunde lita på mig själv (och på förlaget!). Men i en värld där man översköljs av likes (eller inte!) är det svårt att inte dras med. Att stå emot och inte låta sig definieras av någon enstaka persons personliga åsikter.

Och som ni märker av detta inlägg – de dåliga recensionerna tar fäste. De tar plats och breder ut sig. Snärjer in sig i medvetandet medan de uppskattande, hejaropen, rinner av likt vattendroppar på en nyvaxad bil. De bra recensionerna måste jag läsa många gånger om, de måste riktigt gnuggas in, för att de ska få ta samma plats som de dåliga.

Så därför gnuggar jag nu in Lottens fina recension och alla de övriga uppmuntrande recensionerna i mitt huvud. Jag läser dem om och om igen. Låter mig marineras i dem och hoppas att de ska ta fäste och få mig att tro tillräckligt mycket på mig själv för att våga fortsätta skriva.

 

 

 

På manusmöte hos ett stort förlag!

Jag fick just en fråga från ett riktigt stort förlag om ”Under två timmar” fortfarande var ledigt! Förlaget vill diskutera manuset på ett manusmöte, vilket jag antar innebär att det har tagit sig igenom den första grovsållningen. Fantastiskt! Fortfarande långt ifrån utgivning, men det ger mig ändå hopp om framtiden! Ett så stort förlag har inte på något vis visat intresse för mig och det jag skriver tidigare, så nu gäller det att hålla tummarna hårt inför fortsättningen. Det gäller dock också att förbereda sig på en fortsatt lång väntan. 4-6 månader förvarnade förlaget om att det skulle ta. Bara att tänka på annat och fortsätta fila på manus nummer tre då…

Skrivprocessen

Det är spännande vad som händer när skrivprocessen tar fart. För några veckor sedan var jag övertygad om att skrivprojektet jag nu arbetar med var en feelgood. Nu vet jag att det inte är det. Inte alls faktiskt. Det är en roman rätt och slätt. Ingenting annat. Denna utveckling har också inneburit att projektet har bytt namn och numera heter ”Om den tar mig” och inte längre ”Tur och retur till Borås”.

Känner mig nöjd med utvecklingen. 21 500 ord skrivna. Långt kvar. Ska väl uppåt 60 000 ord innan det är något som kan kallas en roman. Men jag är på väg och det är gott nog för nu.