När det blir verkligt

Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!

Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.

För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.

Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!

Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!

 

Tur och retur till Borås

En tänkbar titel till min tredje roman som jag håller på och jobbar med är ”Tur och retur till Borås”. Vi får väl se om det blir just denna titel, eller ens en bok, men det var nu inte det som detta inlägg skulle handla om. Istället tänkte jag berätta om en omtumlande dag i onsdags när jag reste just tur och retur till Borås, men inte för att strålas mot cancer (som tur är!) vilket min romanfigur i den där eventuella tredje romanen gör, utan för att träffa ett hundratal bokhandlare från Ugglan och JB-gruppen.

Jag hade förberett mig väl för jag hade bara sex minuter till mitt förfogande och det som näst sista programpunkt på hela konferensen när solen lyste utanför. Ja, ni fattar. Jag hade inte direkt oddsen på min sida för att någon överhuvudtaget skulle komma ihåg vare sig mig eller min bok.

Så jag hade lagt ned mycket möda och skrivit någon form av anförande, eller tal, eller vad det nu var för något. Hur som helst sa jag aldrig det som stod på det där tummade pappret. Istället pratade jag och min förläggare på ett lite mer ”lätt och ledigt” sätt om Under två timmar.

Men nu tycker jag att det verkar lite synd att ingen ska få höra allt det där som jag hade förberett. Eller åtminstone läsa. Så här är det:

”Hej på er

Jag heter Hanna Landahl och jag är här eftersom jag har skrivit den här romanen – Under två timmar – som släpptes för några veckor sedan. En feelgood säger vissa, feelbad säger andra. Själv tycker jag att det är lite av båda. Det är hur som helst en samtidsroman som innehåller både humor och allvar och som handlar om hur viktigt det egentligen är för oss människor att följa strömmen – att vara och göra som alla andra – och vad som händer med oss när vi inte lyckas leva upp till de krav som vi upplever ställs på oss.

När förlaget frågade mig om jag kunde tänka mig att berätta om min bok för alla er så tänkte jag förstås självklart vill jag det. Sedan sa de att jag skulle få hela sex minuter till mitt förfogande och detta klockan femton och tjugofyra, den sista dagen på konferensen.

Och då tänkte jag att ja, det kanske inte blir så himla lätt att fånga er stackare som har suttit stilla i flera dagar och nu bara väntar på att släntra ut i solen och inte alls är sugna på att lyssna på någon för er helt okänd författare, men här är vi nu i alla fall och jag lovar att göra mitt bästa för att inte tråka ut er allt för mycket. Och det är ju liksom bara sex minuter och det kan ni ju alltid trösta er med om det blir lite tråkigt.

Sex minuter förresten. Det är ju nästan den kilometertid man måste ha om man som Staffan i min bok tänker springa Göteborgsvarvet på en tid under två timmar. Kanske är det någon härinne som faktiskt lyckades med den bravaden i lördags? Inte? Nej, inte jag heller. Alltså jag försökte inte. För det där med tider och lopp är inte riktigt min påse chips.

Men trots det så har jag konstigt nog skrivit en roman om en man som försöker pressa just tider och springa lopp och då har jag räknat ut att det egentligen inte räcker att springa en kilometer på sex minuter, om man nu likt Staffan vill komma under två timmar på halvmaran. Jag har istället räknat ut att man måste komma ned i en kilometertid på hela fem och fyrtiotvå om man ska lyckas med det här.

Så då passar det väl ganska bra, tänker jag, att jag helt enkelt kortar ned den här lilla stunden som jag har fått i rampljuset till just fem minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag tycker liksom att det blir en schysst inramning. Vad säger ni om det?

Sex minuter är också den tid som det skulle kunna tänkas ta för Staffan i boken att hämta sina barn på fritids. Det är lite det han kalkylerar med. Men det tar sällan så lång tid. Istället tar det mycket längre tid. För Staffans barn är inte såna där snälla barn som han tror att andras barn är. De är istället sådana som får honom att undra när och inte om hjärtinfarkten ska komma.

Vidare så tror Staffan definitivt att det tar mer än sex minuter för hans bästa kompis Henke att få till den där ostyrigt, lite vilda frisyren varje morgon. De där lockarna som Staffan är så avundsjuk på eftersom han själv inte har så mycket hår kvar på huvudet och som får Staffans tankar att vandra iväg till Håkan Hellström, som för övrigt är lite av Staffans idol. Det är dock något han ogärna talar högt om eftersom idoler är till för andra än sådana som Staffan.

Det finns för övrigt en Håkan Hellström-låt som heter Du är snart där och som är lite längre än sex minuter och kanske är det just därför som Staffan tycker så förfärligt mycket om just den låten. För då får han vara lite extra länge med Håkan. Innan det liksom tar slut och den verkliga och tyvärr ganska tråkiga världen är tillbaka igen.

De där dryga sju minuterna som låten varar, speglar förresten ganska väl den kilometertid som Staffans otränade kropp klarar av. Dock kanske inte i hela två komma en mil.

Sex minuter är också ganska exakt den tid det tog för Staffan att bli förälskad i sin fru Anna då när det begav sig för en herrans massa år sedan. Då när de båda var unga och han fortfarande trodde att livet skulle bli någonting annat än det som faktiskt blev. Och lika lång tid tar det dessvärre numera att ligga med Anna.

Sex minuter är vidare den tid det tar för Staffan att steka falukorv om tisdagskvällskvällarna i november när ledan tränger sig in i och tar över hans kropp.

Sex minuter är också ganska exakt den tid Staffan numera står ut med kollegorna i fikarummet på jobbet på Migrationsverket.

Slutligen tar det tyvärr långt mycket längre tid än de där sex minuterna för Staffan att inse att allt det där, det som faktiskt är hans liv, är något som är värdefullt och värt att kämpa för.

Så, nu ser jag här på min telefon att det har gått ganska exakt de där fem minuterna och fyrtiotvå sekunderna som jag utlovat till er denna eftermiddag. Så jag avrundar helt enkelt där.

Tack!”

 

 

Boksläpp

Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.

Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.

Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.

För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.

Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.

Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!

Bok nummer tre

När snön vräker ned och jag väntar på feedback från förlaget på Under två timmar, sysselsätter jag mig med manus till bok nummer tre. Det har legat orört länge varför att öppna det föranleds av en liten lätt dos ångest. Men den går snabbt över när jag minns att jag verkligen gillar den här berättelsen.

För första gången skriver jag i första person, dvs jag-form, vilket jag inser att jag verkligen tycker om att göra. När man ska in och grotta i alla de där känslorna blir det faktiskt lite enklare att skriva på det här sättet.

Jag skriver också i presens, vilket jag tidigare inte heller har gjort. Vet inte om jag gillar det än. Får utvärdera när det första utkastet är klart.