Skriv så att läsaren måste läsa ett kapitel till!

pens near keyboard and paper clips
Photo by Jess Bailey Designs on Pexels.com

Idag handlar mitt blogginlägg om något som är VÄLDIGT viktigt när du skriver ditt manus. Nämligen att skapa FRAMÅTRÖRELSE i berättelsen. Utan framåtrörelse kommer du att tappa dina läsare på vägen och det vill du förstås inte göra. Därför: Här får du ett av mina allra bästa knep för att höja tempot i berättelsen och därigenom få läsarna att fortsätta ända till slutet.

Knepet är: Kom sent, gå tidigt! Detta är ett oerhört användbart grepp som jag alltid har med mig när jag jobbar med mina berättelser, och om du ännu inte har testat det – gör det och se vad som händer!

Tänk dig en fest. Du kommer dit sent, alltså när den redan har börjat och du går dessutom därifrån innan den har börjat klinga av. Ser du det framför dig? Du är alltså inte med från början när gästerna börjar trilla in och stelt sippar på fördrinken. Du är inte heller med i slutet, då allt antingen har ballat ur fullständigt eller då deltagarna sitter och gäspar var för sig i soffan. Du är bara med i mitten. Under den del då festen på allvar händer. Den del som alla som var där kommer att minnas.

Exakt så ska du tänka på dina scener. Du låter läsaren komma in i scenen när allt intressant redan har börjat och låter dem gå vidare därifrån när det är som allra mest spännande. På det här sättet kommer du att skapa en sådan framåtrörelse i ditt manus att dina läsare inte kan slita sig.

Skriver för mycket

Många som skriver vill berättar alltför mycket. Och det är inte så konstigt. För vi vill förklara varför något händer. Men behöver vi alltid göra det? Nej. Åtminstone inte i den ordning som det händer, alltså kronologiskt. En del saker behöver vi inte skriva alls och en del, lite viktigare, saker kan återberättats senare.

Men vi litar inte riktigt på vår egen förmåga att skriva. Och vi litar inte heller på läsarens förmåga att tolka det vi skriver. Därför berättar vi, trots att vi inte behöver, vad som hände före den där intressanta händelsen som på allvar är det som tar vår berättelse framåt. Och det gör att läsaren hinner tröttna innan vi ens har tagit läsaren till det som vi egentligen vill berätta.

Och läsarna – alltså vi människor – är kräsna! Vi har så mycket som händer i våra liv och så mycket som pockar på vår uppmärksamhet vi lätt tröttnar. Och vad händer när vi tröttnar? Jo, vi överger berättelsen och slutar helt enkelt att läsa. Och det vill ju vi som författare till varje pris undvika!

Kom sent!

När jag håller i skrivarkurser för nybörjare och brukar jag ibland ge dem övningar där just detta blir detta, att de gärna skriver för mycket, blir väldigt tydligt. Deltagarna kan till exempel få tio minuter på sig att skriva en scen där en ung kille ser en äldre kvinna ligga på marken, mitt på ett övergångsställe. Och jag frågar dem vad som händer i mötet mellan dessa två?

Ofta börjar kursdeltagarna då med att berätta att killen är hemma i sin lägenhet. Han tar på sig sina nya ljusa jeans som han fick i julklapp av sin styvmamma, han borstar tänderna, men bara lite slarvigt – för han är ju en kille med massor av hål – och sedan hinner de knappt börja gestalta hans väg mot det där övergångsstället förrän övningens tio minuterna är över. Killen kom aldrig ens fram! Och det var ju därframme i, mötet mellan de två karaktärerna i den här berättelsen, som själva dramat i den här scenen fanns. Det var det intressanta, inte vilka jeans han valde att ta på sig eller hur många hål han hade i tänderna.

Detta är vad jag menar med att komma sent till en scen. Låt läsaren komma in i scenen eller i det nya kapitlet mitt i själva händelsen. När saker och ting redan händer eller är på väg att hända. I det här exemplet skulle jag låta killen vara på väg när scenen börjar. Kanske tänker han lite på jeansen eller hålen i tänderna (om detta nu är viktigt!) men väldigt snart ser han kvinnan där på vägen.

Gå tidigt!

Och sedan då? Ja då händer själva händelsen. Vi tar samma scen som ovan. Killen kanske hjälper den gamla damen upp, hon känner genast igen honom och det visar sig att hon kände hans farmor medan hon levde och hon berättar något viktigt om farmodern som killen inte viste! Det är själva kärnan i den här scenen! Mötet mellan dessa två och det som killen får veta i detta möte. Och där bör scenen därför avslutas.

Men vad hände sedan? kanske du tänker. Med damen? Kunde hon ens gå hem själv efter att hon hade ramlat. Hade hon skadat sig? Och så fortsätter du skriva på den där scenen. Du skriver att killen följer damen hem och ser till att hon får av sig skorna ordentligt. Sedan sätter hon på kaffe och de blir sittande vid hennes köksbord i flera timmar.

Så kan du förstås skriva, men gör du det låter du verkligen inte läsaren gå tidigt. Du låter hen gå jättesent! Och läsaren kommer att börja undra vad som egentligen var poängen med den här delen i berättelsen över huvud taget.

Det där som hände efter att killen och damen möttes behöver dock inte vara oviktigt att berätta. För kanske säger det något viktigt om killens karaktär? Något som får läsarna att tycka mer om honom? Ja, så kanske det är. Men behöver det berättas i just den scenen, strax efter det där jätteviktiga avslöjandet? Nej, troligtvis inte. Det kan istället berättas vid ett helt annat tillfälle, längre fram i berättelsen.

Att gå tidigt handlar om att avsluta scenen innan allt är klart. På detta sätt upprätthåller vi tempot och ger berättelsen ett framåtdriv som får läsaren att vilja läsa ett kapitel till. Och ett till. Och bara ett till. Och då har du lyckats!

__________________________________

Tycker du att det här skrivtipset var givande? Ta gärna en skärmdump på den här sidan och lägg en länk till Skrivpeppbloggen i dina sociala medier. Det skulle betyda mycket för mig!

Bjud in läsaren i berättelsen – tre tips om gestaltning!

Din uppgift som författare är att hitta på en berättelse och därefter bjuda in dina läsare i texten. Kanske lyckas du till och med skapa en sådan närvaro för läsarna att de upplever att de befinner sig mitt i texten tillsammans med dina karaktärer och inte hemma i fåtöljen med sin bok där de i själv verket sitter? Det jag pratar om är gestaltningens magi! Själva konstverket när vi skapar litteratur. Så hur lyckas du med det? Här får du fem tips på vägen.

  1. Show don´t tell

    Gestalta istället för att berätta! Du har säkert hört talas om detta redan och det är just detta som brukar förknippas med gestaltning. Att inte bara berätta rakt ut vad det är som händer utan att istället hjälpa läsaren att måla upp sina egna bilder i huvudet. Så istället för att skriva: ”Mira är stressad och springer från bussen”, låt läsarna följa med Mira när hon är där i sitt jäktade tillstånd. Hur känns det inuti henne när hon är sådär stressad? I vilken kroppsdel känns det? I huvudet? I bröstet? I händerna? Vad gör hon förresten med händerna när hon är stressad? Med axlarna? Vad tänker hon på? Vad upplever hon av det som finns runt omkring? Vad ser hon? Vad hör hon? Luktar det av diesel från bussen? Eller av syrenbuskens blommor som växer strax intill busshållplatsen? Hur är vädret och hur känns det i Miras hud, i hennes ögon?

    Det här är inte gjort i en handvändning. Det kräver träning och tankemöda för att lyckas. Och du behöver använda dig av dig själv och dina egna känslor. Men du behöver också använda dig av din empatiska förmåga, alltså din förmåga att sätta dig in i hur något är för andra människor. För hur känns det egentligen för Mira just i den där stunden?

  2. Förankra din berättelse i scener

    Men gestaltning handlar om mer än ”show don´t tell”. Det handlar om att du förankrar din berättelse i scener. Det är i scenerna som din berättelse utspelar sig. En scen läggs efter en annan och som ett pussel bildar alla dina scener tillsammans din berättelse. För att få en bild av vad jag menar med en scen kan du tänka dig en film eller teveserie. Dessa är helt och hållet uppbyggda med scener. En filmscen utspelar sig på en speciell plats under en speciell tidpunkt. Nästa scen utspelar sig på en annan plats under en annan tidpunkt och så vidare. Och på samma sätt bygger vi upp våra romaner. Det är i scenerna som vi bjuder in våra läsare och vårt mål är att läsarna ska känna att de befinner sig i just det där rummet tillsammans med våra karaktärer.

    Det är ett vanligt nybörjarmisstag att inte tänka på berättelsen i scener. Berättelsen blir då lätt bara en lång räcka med händelser som inte kommer ge läsaren någon vidare känsla av närvaro. Ett annat misstag man lätt gör som aspirerande författare är att man börjar i en scen, men därefter försvinner karaktären iväg i en inre monolog med sig själv och när den är klar befinner sig karaktären helt plötsligt någon annanstans – i en helt annan scen. Det här blir rörigt för läsaren och det vill vi verkligen inte åstadkomma. Så tänk istället på att då och då, medan karaktären tänker tillbaka på något som har hänt tidigare eller för inre argumentationer med sig själv, återkoppla till scenen där karaktären faktiskt befinner sig.

  3. Välj rätt detaljer

    För att skapa närvaro behöver vi oftast inte skriva långa miljö- eller karaktärsbeskrivningar. Istället handlar det om att välja ut rätt detaljer som hjälper läsaren att tolka det vi skriver på det sätt vi önskar. Till exempel. De blå blommorna lyste i rabatten. Denna formulering är ganska intetsägande och vi får inte veta något annat än att blommorna är blå och att de finns i en rabatt. Vill du däremot säga något mer med det du skriver kan du istället välja att ladda blommorna med mer innehåll, större betydelse. Om du exempelvis vill visa vilken årstid det är och kanske ge en hint om karaktärens person kan du istället skriva: Lavendeln lyste i rabatten. Eller: Blåsipporna lyste i rabatten. Då får vi veta att den vars perspektiv vi följer kan åtminstone någonting om blommor (vet hur en blåsippa eller en lavendel ser ut) och vi får dessutom veta att det är vår eller att det är sommar.

    Vill du istället att läsaren ska förstå att karaktären inte kan någonting om blommor över huvud taget kan du skriva: Blåsipporna lyste i rabatten. Eller var det var det i själva verket sådana där lavendelblommor? Kanske blir det till och med lite fniss här? För vem vet inte skillnaden på blåsippa och lavendel? Visst säger det ganska mycket om karaktären?

    Vill du ha mer hjälp med gestaltning? Kanske ett par professionella ögon på din text? Läs mer om vad jag kan hjälpa till med här.

Välj testläsare med omsorg!

Den här romanen blev totalsågad av en av läsarna under manusstadiet!

Att få någon annans ögon på din text är viktigt! Jag vill till och med hävda att du kommer att komma till en punkt då detta faktiskt är helt avgörande för om du ska komma vidare i manusarbetet eller inte. Och det kan kännas läskigt att låta någon utomstående läsa, men du vill väl bli publicerad? Då är det dessvärre bara att vänja sig. Men gör inte som jag gjorde och ta vem som helst. Välj istället dina testläsare med omsorg.

När jag hade skrivit det första utkastet till det som skulle bli ungdomsromanen ”Love, Love, Love” skrev jag ett inlägg i en grupp på Facebook, som är startad just för att författare och testläsare ska hitta varandra, där jag eftersökte testläsare till mitt manus. Jag fick flera svar och valde ut tre personer, vilka jag skickade det första utkastet av manuset till.

Jag har aldrig tidigare låtit okända helt människor läsa mina manus i ett så tidigt skede som detta (om man inte räknar in förlag, agenter och lektörer) och så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag gjorde det.

Testläsare nummer ett läste aldrig manuset, men nummer två skickade sina kommentarer, vilka var mycket givande. Så långt var det inga problem. Det var sedan det gick åt skogen.

För när jag fick treans kommentarer började jag gråta. Det är faktiskt helt och hållet sant! För personen använde all sin formuleringskonst (och hen var skicklig vill jag lova!) för att inte bara smula sönder mitt manus utan också för att trycka ner mig som författare. Och det gjorde riktigt ont. Då hör det till saken att jag är van vid att få kritik på mina texter. Jag hade då skrivit sju böcker och fått många svidande kommentarer från såväl förlag som bokbloggare och tidningsrecensenter. Men det här var någonting helt annat. Det var oerhört välformulerat och hårt och dessutom inte framåtsyftande över huvud taget.

Välj med omsorg!

Så vad vill jag säga med detta? Att du inte ska låta någon annan läsa ditt manus? Nej, självfallet inte. Men jag vill höja ett varnande finger åt dig när när du väljer dina testläsare. För gör inte som jag gjorde och skicka din manusbebis till vem som helst. Ditt manus och ditt självförtroende är alltför värdefullt för att agera så aningslöst. Välj istället med omsorg! Om du ännu inte har så mycket erfarenhet av att ta emot kritik på dina texter är detta jätteviktigt. För fel testläsare kan göra oerhört mycket skada för dig i ditt fortsatta skrivande.

Så hur gick det då för mitt manus? Mycket bra faktiskt. Efter visst redigeringsarbete var flera stora förlag intresserade och romanen blev slutligen utgivet av fina Ordalaget förlag. Och av mina nu åtta utgivna böcker är ”Love, Love, Love” den som hittills har fått allra finast omdömen av sina läsare.

Sex tips när du låter någon annan läsa:

  1. Välj personer du litar på!
  2. Välj personer som du tror att du kommer att få vettig respons ifrån. Gärna någon som läser mycket. Du är inte hjälpt av att veta att personen som läst tyckte att manuset rätt och slätt var bra eller dåligt. Du vill ha mer. Vad var bra? Och framför allt – vad kan utvecklas!
  3. Vad vill du att testläsaren ska titta närmare på? Om titeln fungerar? Är det några partier i texten som är tråkiga? Hur är det med karaktärerna? Är de trovärdiga? Eller hur fungerar början? Skriv ner konkreta frågor till din testläsare så är chansen större att du får svar som faktiskt hjälper dig framåt.
  4. Välj någon som du tror faktiskt gillar den typ av bok som du har skrivit. (Jag tror att det var här det gick fel för mig!) Då ökar chanserna väsentligt att du kommer få feedback som kan hjälpa dig framåt.
  5. Har du otur och trots noggrant övervägande får kommentarer som gör mer ont än nytta – tänk på att det är just den personens privata tankar om din text. Ingen absolut sanning! Och tänk på mitt manus! Det blev utgivet (och uppskattat av många läsare!) trots att just den där testläsaren absolut inte gillade det.
  6. När du får respons, ta till dig det som känns värdefullt och som du kan hålla med om och strunta i resten.
  7. Om du har råd, anlita ett proffs. En lektör är ofta väl investerade pengar. Men kom ihåg att lektören också bara är en vanlig människa. Köp inte allt hen säger. För i slutändan är det din text och ingen annans. Du är chefen.

Vill du förresten ha ett signerat julklapps-ex av den SKITDÅLIGA boken ”Love, Love, Love” som jag ändå vill påstå passar perfekt till ungdomar i tonåren som gillar att läsa om känslor? Eller kanske någon av mina andra böcker? Mejla mig på mail@hannalandahl.se. Du kan läsa mer om mina böcker här.

Skippa kraven och skriv dåligt!

Det kan verka lockande att ha en sådan här målbild när du skriver. Att se dig själv på en stor affisch på bokmässan framför dig. Och självklart ska du sikta på det. Men om du lägger allt ditt fokus på resultatet medan du skriver det första utkastet av din berättelse och inte på själva skrivandet i sig, är risken stor att du sätter käppar i hjulet för dig själv. Därför: Skippa kraven och skriv dåligt!

Detta tips kan tyckas synnerligen världsfrånvänt och märkligt. För inte kan väl ditt manus bli antaget av ett förlag om du inte skriver ditt bästa? Om du inte gör ditt allra yttersta för att göra din berättelse så bra som den någonsin kan bli? Nej, det kan det förmodligen inte. Du kommer att behöva plocka fram dina allra främsta skrivkunskaper, hitta de finurligaste formuleringarna och de mest spännande twisterna för att få något förlag på kroken.

Men.

Du behöver inte göra det från början! När du skriver det allra första utkastet av din berättelse kommer du nämligen inte att tjäna på att väga varje ord på guldvåg och stirra dig blind på ditt uppförstorade foto på affischerna. Risken är istället att prestationskraven blir så stora att du får det värsta som kan hända en författare – SKRIVKRAMP!

När jag fastnar i mina berättelser (och det gör vi ju alla ibland, eller hur?) hjälper det här knepet mig ofta. För det är nämligen så att när du bestämmer dig för att det är okej att det du skriver blir dåligt, släpper mycket av de där prestationskraven, vilka ofta är hela anledningen till att du har fastnat.  istället för att ställa höga krav på att det du skriver ska bli perfekt, fokusera på att komma framåt i din berättelse

Men det är väl inte roligt att skriva dåligt, kanske du tänker. En dålig text kommer ju aldrig bli antagen. Nej, det kanske inte är så roligt alla gånger, men om alternativet är att inte lyckas skriva någonting alls, eller kanske bara ett halvt manus, är det då inte bättre att faktiskt lyckas skriva klart hela din berättelse, även om den blir ganska dålig?

För vet du? Det gör faktiskt ingenting om det första utkastet blir värdelöst – det är ju ändå bara du som ska läsa det! Det är nämligen först när du har skrivit klart det som själva finliret börjar. Det är när du kommer till nästa fas i manusarbetet – redigeringsfasen – som det är dags plocka fram den där målbilden med författarporträttet på bokmässan och göra din berättelse så bra den någonsin kan bli!

Så bär med dig tanken på att allt kan redigeras! Den tanken kommer att hjälpa dig framåt i skrivprocessen.

Hurra! Du är klar! Men nu då?

Du har suttit där alla de där timmarna. Du har tampats med dina karaktärer. Fått dem att sicksacka runt hindren som du har placerat ut åt dem och nu har du satt punkt. Äntligen! Hurra! Du har skrivit ett helt manus! Wow! Det är dags att fira! Eller?

Ja, det är verkligen dags att fira! För du har gjort något alldeles oslagbart. Du har skrivit ett helt manus! Så fira stort, det är du verkligen värd! Men när du har firat klart är det viktigt att du inte gör som så många andra.

Jag har hört det så många gånger att det har blivit till en sanning i mina öron.

Det vanligaste misstaget en aspirerande författare gör är att skicka sitt manus till förlag alldeles för tidigt.

Förlagen översållas av ofärdiga manus som skulle behöva bearbetas både fyra och fem gånger till innan det är redo att möta en förlagsredaktörs vassa blick. Jag tror att de flesta som skriver är medvetna om detta faktum. Men ändå skickar man in sitt manus för tidigt. Varför gör man så?

Jag tror att svaret på den frågan är mycket enkelt. Efter att ha skrivit ett helt långt romanmanus, kanske under flera års tid och nu äntligen kommit till slutet, är man som författare TRÖTT ända in i själen på de där karaktärerna man har skapat. Man vill inte umgås med dem en enda sekund till, vill kanske aldrig ens se dem igen. Det får bära eller brista -man struntar i hur det går och skickar iväg manuset utan att det är tillräckligt bearbetat.

Förädling

Gör inte så. Det är så onödigt! Du och ditt manus förtjänar så mycket mer efter allt slit du har lagt ner! För det är först när du är klar med det första utkastet som det riktiga arbetet börjar. Låter det märkligt? Jag vill dock hävda att det är så det är. För det är först då du har något att jobba med. Det är först när du har ett helt råmanus på din skärm som du kan börja förädla din berättelse, då du kan förstärka och lyfta fram det som gör just ditt manus unikt och intressant.

Låt manuset ligga

När du är klar med råmanuset är mitt allra bästa råd att låta det ligga till sig. Och jag vet, det är också det allra svåraste rådet att hålla. Jag gör nästan aldrig så själv eftersom min rastlösa hjärna gör det näst intill omöjligt för mig att bete mig på det viset. Istället skickar jag iväg manuset till förlaget ögonblicket efter att jag har satt punkt. Men de gånger då jag har tvingats att vänta blir resultatet faktiskt oftast mycket bättre! För när du låter texten ligga, gärna i flera månader, kommer du att läsa manuset som om det inte var du som hade skrivit det.

Dessutom kommer den där väntan få dig att längta tillbaka till ditt manus. Och det är verkligen viktigt när det är dags för dig att ta tag i (det stora!) redigeringsarbetet.

Nå målet med hjälp av en varaktig skrivgemenskap!

Att omge dig med andra skrivande personer kan vara en avgörande faktor när det gäller om du ska lyckas skriva färdigt din bok eller inte.

Har du i dagsläget inga skrivkompisar? Ingen fara! Det finns en mängd sätt du kan göra för att omge dig med skrivande människor.

1. Gå en skrivkurs. Det traditionella och pålitliga sättet att träffa andra skrivande människor. Funkar alla gånger.

2. Gå med i någon av alla Facebook-grupper som finns. Till exempel gruppen Podden skrivvänner som startats av fina författarna Stina Floden och Anneli Olsson.

3. Skriv om ditt skrivande på Instagram! Där har jag fått ett stort skrivande nätverk!

4. Lyssna på podcast! Genom åren har detta varit mitt allra bästa sätt för att få input från andra skrivande människor. Här är några tips på bra skrivarpoddar:

– Skrivarpodden

– Podden Skrivvänner

– Skriv en bestseller eller en annan bok (nya avsnitt spelas inte in, men de gamla går utmärkt att lyssna på)

– Debutera eller dö

– Författarpodden (nya avsnitt spelas inte in men de gamla finns kvar och är superbra!)

5. Gå med i Skrivringen – medlemstjänsten där du bland mycket annat får en hel hög med skrivkompisar att dela dina skrivvåndor med! medlemstjänsten öppnar den 16:e juni. Läs mer om Skrivringen här.

När knutar släpper

Mycket av skrivandet sker inte med fingrarna på tangenterna, utan på andra ställen. Det sker på hundpromenaden, i löparspåret och kanske framför allt i bilen. Just nu åker jag flera dagar i veckan åtta mil enkel väg till föreläsningar och seminarier. Det blir två timmar i bilen under en ganska vanlig dag. Ibland utnyttjar jag tiden till att lyssna på någon ljudbok eller podd, men på senare tid har jag mer och mer använt den där stunden till att tänka på mina berättelser. Och jag märker att det då händer väldigt mycket med historierna.

När jag nu har satt tänderna i manus till bok nummer tre, som går under arbetsnamnet Om den tar mig, har jag upplevt min huvudperson som aningen för platt. Jag känner henne inte tillräckligt väl för att kunna göra henne rättvisa, om ni förstår vad jag menar. Det leder till att hennes agerande ibland blir svårt att motivera. Så mina timmar i bilen denna vecka har jag helt och hållet vigt åt henne.  Jag har funderat på vem hon var som barn, som tonåring och som ung vuxen. Vad har gjort att hon är den hon är idag? Och som hon har utvecklats! Hela hennes bakgrund har förändrats och det har gjort att jag förstår henne mycket bättre, vilket i sin tur har lett till att det blir mycket enklare för mig att skriva om henne.

Det låter säkert väldigt flummigt för någon som inte ägnar sina dagar åt att hitta på vad som ska hända i andra människors liv. Men det är så här det fungerar för mig. Karaktärerna måste bli hela människor för att kunna fungera i en roman. De kan inte vara små människoliknande fragment som platt fladdrar förbi, utan måste istället vara så fullständiga att de skulle kunna existera på riktigt. Och för att hitta hela de här människorna behöver jag tid. Tid i mitt eget huvud.

 

Bok nummer tre

När snön vräker ned och jag väntar på feedback från förlaget på Under två timmar, sysselsätter jag mig med manus till bok nummer tre. Det har legat orört länge varför att öppna det föranleds av en liten lätt dos ångest. Men den går snabbt över när jag minns att jag verkligen gillar den här berättelsen.

För första gången skriver jag i första person, dvs jag-form, vilket jag inser att jag verkligen tycker om att göra. När man ska in och grotta i alla de där känslorna blir det faktiskt lite enklare att skriva på det här sättet.

Jag skriver också i presens, vilket jag tidigare inte heller har gjort. Vet inte om jag gillar det än. Får utvärdera när det första utkastet är klart.

Ge aldrig upp!

Foto Henric Lindsten. Den här bilden skulle kunna föreställa dig!

Det här inlägget är till alla er som tror att varje mejl som rasslar in i mejlkorgen är från drömförlaget. Det är till er som sitter där och väntar, vars hår blir gråare för var dag som går eftersom ni inser att ni inte kan påverka om det där förlaget ens kommer att titta på ert manus eller inte. Till er som har suttit där i alla de där timmarna och i all er ensamhet knapprat på tangenterna, med endast era fantasier som sällskap. Som pendlat mellan förförisk hybris och djupt självförakt och som har gjort något så fantastiskt som att inte bara påbörjat, utan också skrivit färdigt ett helt långt romanmanus. Till er som inte har trott att det skulle vara möjligt att göra det, men ändå gjort det. Till er som har gett ert allt, hela er själva, för den där berättelsen.

Det här inlägget är till er som efter månader av väntan har fått vänliga men bestämda tack, men nej tack från förlag efter förlag. Som kanske till och med någon gång har fått höra att ett förlag har läst ert manus med intresse, men att det tyvärr inte passar in i deras utgivning.

Det här inlägget är till alla er.

För två månader sedan var jag en av er. Jag vågar inte ens titta på listan där jag antecknat alla förlag jag skickat mitt manus till. Den ger mig fortfarande ångest.

Manuset till min andra roman, Under två timmar, skickade jag till det första förlaget för ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har jag väntat. Jag har skrivit om manuset lite under tiden, fått ett och annat fint omdöme av några förlag och litterära agenter, men det har hela tiden slutat med ett vänligt tack men nej tack.

I januari i år skickade jag manuset till en stor hop med förlag. När sommaren kom hade jag ännu inte fått svar från alla, så hoppet levde alltjämt. Jag visste att ett förlag som jag verkligen hoppades på hade skickat manuset till en lektör och jag satte allt mitt hopp till detta förlag. När också det slutligen blev ett nej tack, gick luften ur mig totalt. Jag började förlika mig med att det bara var att kasta manuset i papperskorgen. Det här med författarskap var nog ingenting för mig ändå – hur hade jag kunnat vara så dum att jag trott det?

Efter att ha marinerat mig i självförakt under några veckor började fightern i mig åter ge sig till känna. Envisheten, som alltid ligger där inom mig och slumrar, vaknade på något sätt till liv och jag bestämde mig för att ingå en deal med mig själv. Jag skulle skicka manuset till ett förlag till. Ett enda. Gick det inte vägen, skulle Under två timmar förpassas till byrålådan eller kakelugnen eller var nu ratade manus hamnar, för all framtid.

Och vet ni vad som hände? Förlaget sa ja och plötsligt har jag fina pressfotografier av mig själv i min inkorg istället för refuseringsbrev. Jag har till och med fått en litterär agent som ska försöka sälja min bok till andra länder!

Hörrni – det här kan hända! Och det kan hända er! Förlaget kan plocka upp just era manus ur den där fördömda högen, läsa dem och inse vilka begåvningar ni är. Det kan bli era ansikten som blir sminkade och fotograferade och som finns på pressbilderna i era inkorgar. Det kan faktiskt hända!

Så, kära författarkollegor, låt inte refuseringsbreven trycka ned er. Upp på hästen igen bara. Googla fram några förlag till och skicka till dem också. Rota fram envisheten som finns där inne, damma av den och fortsätt!

Ge aldrig upp!