Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!

 

Det som trängs

Ibland, som nu, när jag har lämnat ifrån mig både det nästan helt färdiga manuset och det jag hållit på med vid sidan av, blir det trångt inuti min skalle. Det blir liksom rörigt. En mängd idéer som har legat på lur och slumrat under lång tid, börjar vakna till liv. De sträcker sömnigt ut sina långa armar och tar med ens mycket större plats. De vill ut. Ut, nu på en gång.

Det klokaste skulle förmodligen vara att bara avvakta. Att vänta ut och låta saker och ting ta sin tid. Låta projektidéerna vakna ordentligt först för att se vilken av dem som tar allra störst plats, vilken som är mest angelägen. Men jag är inte en person som ger saker tid. En som avvaktar. Istället är jag en sådan som gör. Omedelbart. Och kanske är det just det som krävs för att det ska ordna upp sig där inuti den där röriga skallen, som jag av någon anledning har förärats med. Kanske är det just det som krävs för att just jag ska kunna fokusera. För att någonting ska hända.

Så jag har redan valt och det verkar bli något helt annat som jag sätter tänderna i den här gången. Vad det blir återkommer jag med en annan gång.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!