Följ mitt råd – härma andras skrivprocess!

I det här inlägget vill jag uppmana dig att inte uppfinna hjulet igen. Kort sagt – det är verkligen inget fel med att härma dem som redan har lyckats komma till slutet av sina berättelser och som kanske har lyckats göra det om och om igen. Att härma redan etablerade författare är istället en genväg som finns där för dig så att du kan hoppa över fallgroparna och snabbare nå ditt mål – att bli klar med din bok!

För ungefär sex år sedan, när jag började skriva böcker, läste mycket och hade också ganska nyligen upptäckt och verkligen fastnat för ljudboken. Denna för mig nya upptäckt ökade min bokkonsumtion markant och jag började sluka ljudböcker. Men för att vara helt ärlig så tyckte jag inte att alla böcker höll måttet. Jag tyckte att en del av dem var förutsägbara och tråkig och (jag är inte stolt över det!) men jag tänkte till och med: ”Hur svårt kan det egentligen vara att skriva en bok?”

Eftersom jag aldrig har varit speciellt rädd av mig bestämde jag mig för att testa. Jag hade bara gett mig på några tafatta försök att skriva några noveller tidigare, men nu tänkte jag slå på stort och ge mig på en roman. Och. Det visade sig (förstås!) vara … ganska svårt.

Allvarligt talat så hade jag faktiskt ingen som helst aning om hur jag skulle göra. Men lösningsfokuserad som jag är gjorde jag någonting som jag idag är väldigt glad över att jag gjorde. Så vad gjorde jag? Jo, jag letade upp någon som hade gått igenom den där SUPERJOBBIGA skrivprocessen tidigare och som hade lyckats skriva klart sina berättelser gång på gång på gång.

”Att skriva” blev min bibel

Den jag vände mig till var ingen mindre än Stephen King. Och nej, jag vände mig (så klart!) inte till honom personligen, men det jag gjorde var att läsa hans skrivarhandbok ”Att skriva” från pärm till pärm. Och jag gjorde det inte en gång under tiden som jag skrev mitt allra första råmanus. Jag gjorde det om och om igen. Den där boken blev lite som en bibel för mig och eftersom jag visste att de råd som självaste Stephen King gav i boken fungerade för honom, bestämde jag mig för att följa de där råden, inte bara lite grann, utan till punkt och pricka.

I boken skriver han mycket konkret om sin egen skrivprocess och han berättar bl.a. att han varje dag har som mål att skriva 1500 ord. Han berättar också att han inte tummar på det där målet.

Så vad gjorde jag då? Jo, jag härmade det och satte mitt eget dagsmål till 1 500 ord. Han skriver också att han alltid skriver vid samma tidpunkt varje dag. Och vad gjorde jag? Härmade så klart!

Råden fungerade!

Och vet du vad som hände? Det som hände var att jag blev klar. Jag nådde mitt mål och lyckades skriva ända till slutet på min berättelse! Och det gick dessutom väldigt snabbt. På bara några månader hade jag ett färdigt råmanus i min hand. Och jag vill påstå att anledningen till att det gick så lätt för mig, när jag väl hade kommit igång, är att jag hade en plan för min skrivprocess, något att hålla fast i, en hyfsat väl utstakad karta att följa som jag dessutom visste fungerade för någon annan. Jag kunde lita på den där planen och därigenom inte hela tiden ifrågasätta om jag gjorde rätt eller fel. Jag bara följde och det var väldigt skönt.

Så vad vill jag säga med detta? Att alla borde härma Stephen King? Nej, såklart inte. Men om du är helt ny på det här med skrivandet vill jag verkligen råda dig att leta upp någon som du tycker verkar vara vettig och som har lyckats i sin skrivprocess och göra som den personen gör! Härma den personen! Det kan vara via en bok, en podd, en skrivarkurs, ett Instagramkonto, en blogg eller kanske en medlemstjänst.

Du behöver inte älska varje steg i processen

Och det fina är att du faktiskt inte behöver älska varenda steg på den där kartan som personen råder dig att ta. Så länge du inte har en alternativ väg utstakad framför dig, ta de där stegen ändå! För det kommer spara både på din tid och din energi, vilken du istället kan lägga på själva skrivandet av den där berättelsen.

Sedan, när du blir varm i kläderna och genom egna erfarenheter tagit reda på vad som faktiskt fungerar för dig i din skrivprocess – då kan du modifiera den där planen. Du kan ändra lite här och lite där, justera, dra bort och lägga till och anpassa den där planen efter dig själv och dina specifika behov.

_______________________________________________

Tycker du att mina råd tips är hjälpsamma? Då skulle jag bli väldigt glad om du tipsade någon annan skriventusiast om Skrivpeppbloggen! Ta exempelvis gärna en skärmdump och tipsa i dina storys på Instagram. Det skulle göra mig väldigt glad! Vi ses nästa vecka!

Tema skrivprocessen – att planera sin berättelse

Jag fortsätter på tema ”Skrivprocessen”! Idag har vi kommit till något som jag, när jag började skriva, var väldigt dålig på – nämligen att planera berättelsen! I det här inlägget får du ta del av hur jag gör när jag planerar mina berättelser.

I mitt förra inlägg pratade jag om varifrån jag får idéerna till mina berättelser och hur jag väljer ut vilka idéer som ska bli berättelser. Nu kommer vi till nästa fas – själva planerandet! Men behöver man verkligen planera sin berättelse? kanske du undrar.

Måste man planera?

Svaret är ja! Men med en brasklapp. För du behöver inte planera din berättelse i detalj när innan du börjar skriva. Du behöver inte planera alls när du börjar skriva, om du inte vill. Men tids nog kommer du behöva planera. Annars kommer det vara omöjligt för dig att få ihop alla trådar och sidospår som du har kastat ut under vägen.

Jag har dock kommit fram till att mitt skrivande blir både roligare och framför allt mer effektivt om jag planerar min berättelse innan jag börjar skriva.

Men jag planerar absolut inte allt. För gör jag det vet jag med mig att jag kommer tröttna. Då blir själva skrivandet bara en lång transportsträcka utan tillräckligt med kreativa utmaningar för att hålla mitt intresse upp. Å andra sidan; planerar jag för lite blir det svårt för mig att komma framåt och skriva i den takt som jag önskar. Här får man helt enkelt hitta den kombination av struktur och kreativ frihet som passar bäst för en själv.

Så här gör jag innan jag börjar skriva!

  1. Jag bestämmer några saker om mina huvudkaraktärer. Jag ger dem namn, ålder, familjesituation, yrke, fritidsintressen och några karaktärsdrag. Sedan nöjer jag mig oftast där. Jag skriver alltså inga långa utläggningar om var och en av karaktärerna och sparar i någon mapp (jag vet att många författare gör så och det kan vara hjälpsamt och något du kan överväga att göra!). Jag sparar istället det här med att lära känna karaktärerna på djupet till själva skrivandet. Detta främst därför att jag har insett att karaktärerna och deras relationer intresserar mig mest av allt när jag skriver. Och sparar jag mycket av detta till själva manusskrivandet håller det mitt intresse uppe. Jag kommer i stort sett aldrig på några bakgrundshistorier, orsaker till karaktärsdrag eller drivkrafter innan jag börjar skriva. Det utkristalliseras istället efter hand medan jag skriver.
  2. Jag sätter spelplatsen, alltså var berättelsen i huvudsak ska utspela sig.
  3. Utifrån de idéer jag har fått och spunnit vidare på tänker jag ut en huvudintrig som jag skriver ner. Jag skriver oftast inget långt synopsis utan kanske en halv A4-sida med de stora händelserna och vändpunkterna. Viktigt här är att få med hur berättelsen ska börja, de stora händelserna som berättelsen ska kretsa kring och viktigast av allt – slutet! En del tycker att det är tråkigt att från första början veta hur det ska gå i slutet, de vill ha slutet öppet efter det i sig blir en drivkraft att fortsätta skriva. För mig är det tvärt om. Att hela tiden skriva mot det där slutet (som ofta är ganska rafflande och dramatiskt), att hitta sätt att – oavsett vad som händer och vad karaktärerna väljer att hitta på – hela tiden fortsätta sträva mot den där rafflande slutscenen, det är min allra största drivkraft i skrivandet. Och det är detta som hela tiden gör att jag vill fortsätta framåt i berättelsen.
  4. Jag tänker ut en startscen. Detta ska vara en scen som verkligen griper tag och som får läsaren att vilja läsa vidare. Det är sedan inte alltid säkert att jag börjar skriva på öppningsscenen eftersom det kan kännas ganska pressat att börja med den där viktiga början. Men jag har så gott som alltid den där startscenen ganska klar för mig i mitt huvud när jag börjar skriva.
  5. Jag bestämmer i vilket tempus jag ska skriva min berättelse och utifrån vems eller vilkas perspektiv som historien ska berättas.
  6. Jag sätter upp ett mål för när jag ska vara klar med det första utkastet i min berättelse och skriver in det i min kalender.
  7. Jag börjar skriva!

Mitt sätt – ingen regel

Detta är (så klart!) inget facit för hur man gör när man panerar en berättelse. Man kan planera och skriva ett bokmanus på en mängd olika sätt. När jag skrev min första berättelse planerade jag exempelvis ingenting innan jag började skriva. Men efter ett tag insåg jag att jag inte hade en aning om vart min berättelse var på väg. Vad var det egentligen som jag skrev om?

Utifrån de erfarenheter jag har samlat på mig har detta sätt att planera visat sig fungera bra för mig och kanske kan du använda det som inspiration när du själv planerar den berättelse som du vill skriva! Jag hoppas det.

Häng med på kostnadsfritt webinar!

Är du en sådan som tvivlar på din förmåga att faktiskt lyckas skriva klart din bok? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Du KAN skriva en bok – men du måste göra jobbet!”. Det äger rum den 1:a februari och du anmäler dig här.

______________________________________________

Om detta blogginlägg känns inspirerande för dig skulle jag bli väldigt glad om du ville tipsa någon skrivintresserad vän om Skrivpeppbloggen. Kanske har du någon i din bekantskapskrets som också skulle uppskatta mina tips?

Tema skrivprocessen – Att hämta idéer från verkligheten

Jag heter Hanna Landahl och jag är författare och skrivcoach. Jag har skrivit nio böcker på fem år. Det har inte känts som så många medan jag har skrivit dem, men jag inser nu när jag ser tillbaka att det är ganska många böcker på ganska kort tid. I den här serien blogginlägg, Tema Skrivprocessen, kommer jag dela med mig av min egen skrivprocess. Först ut är idéfasen!

Inte helt sällan får jag frågor om hur min skrivprocess ser ut. Tidigare har jag alltid svarat att den förändras hela tiden, från bok till bok, men tänker jag efter lite djupare inser jag att det faktiskt inte längre stämmer. Nu när jag skriver på min tionde bok inser jag att min skrivprocess följer ett tydligt mönster.

Idéer från verkligheten

Idéerna till mina berättelser brukar börja ta form utifrån en händelse eller en situation som på ett eller annat sätt tar sig in i mitt huvud. Oftast är det en verklig händelse som slår an något i mig och triggar igång min fantasi. Det kan handla om något som någon berättar, något jag själv är med om eller något jag har sett på nyheterna. Det kan också handla om en mer generell företeelse, alltså mer av ett mönster eller en trend, i samhället som på något sätt väcker starka känslor inom mig. Ofta får händelsen eller företeelsen mig att ställa frågor. Till exempel: Hur tänker någon som gör så där? Eller: Vad händer med en människa som är med om det där?

Om svaren jag får känns intressanta brukar jag snabbt börja ställa följdfrågor om sådant som skulle kunna ske i anslutning till händelsen. T.ex.: Vad skulle hända om … eller: Tänk om det eller det skulle hända …

Oftast handlar frågorna om det finns strax utanför boxen. Tänk om någon gjorde eller tänkte det där lite halvförbjudna, det där som vi kanske alla gör och tänker, men som vi sällan talar högt om. Någonstans bland svaren på dessa frågor brukar det pirra ordentligt i mig. För detta, det som är på gränsen till okej och på gränsen till inte okej, är vad jag verkligen gillar jag att skriva om.

Viktigt att förtydliga i sammanhanget är att jag gör minimalt med research innan jag börjar skriva på mina berättelser (främst därför att jag tycker det är ganska tråkigt!) och jag vill inte på något sätt påstå att mina böcker är verklighetsbaserade. För det är bara idéerna som mer eller mindre är plockade från verkligheten. Berättelserna kommer ifrån mitt huvud.

Pirret avgörande!

Om frågorna jag ställer skapar tillräckligt med pirr och upptäckarlust inom mig är det dags att gå vidare till nästa fas – antecknandet! Men innan jag säger något mer om det vill jag stanna upp vid det där pirret. För om jag ska orka hela vägen i mål med ett skrivprojekt måste det finnas någonting i huvudidén som verkligen tar tag i mig, något som på allvar väcker min nyfikenhet. Annars vet jag numera med mig att skrivprocessen kommer gå onödigt trögt, vilket i förlängningen dessutom förmodligen kommer att leda till en ganska medioker berättelse. För tycker jag inte att frågorna känns tillräckligt intressanta kommer jag inte ta ut svängarna tillräckligt mycket när jag skriver. Därför: Om pirret uteblir går jag inte vidare med idén. MEN (och det här är viktigt!) jag slänger för den skull inte bort idén, utan sparar den i min idébank. För även om den inte höll för en hel story kanske den kan hålla utmärkt som en sidoberättelse. Någonstans i någon berättelse i framtiden kommer jag kanske kunna använda mig av just den där idén.

Från rörigt till struktur

Eftersom idéerna kan poppa upp lite varstans i livet har jag alltid skrivit ner dem i min mobil. Det är det enda som funkar för mig eftersom jag alltid har den med mig. För skriver jag inte ner idéerna omedelbart när de ploppar upp i min hjärna kommer jag garanterat att glömma bort dem, oavsett hur bra de är! Jag har nämligen adhd och en konsekvens härav är helt enkelt att jag lätt glömmer av saker.

Tidigare skrev jag ner alla idéer i mobilens anteckningsappen, vilket dock efter ett tag visade sig vara synnerligen osmidigt och allt eftersom mina lösryckta idéer har plitats ned har det blivit näst intill omöjligt att hitta dem igen om jag låter det gå några dagar. Jag har därför bestämt mig för att från och med nu bara skriva ner manusidéer i en gratisapp som heter Trello och som gör det möjligt för mig att organisara anteckningarna på ett mer lättillgängligt sätt. Det har verkligen varit revolutionerande för mig eftersom jag numera slipper ägna så mycket tid åt att leta efter min tidigare vitt spridda bokidéer! (Obs! Inget betalt samarbete med Trello här!) Appen gör det också möjligt att komma åt anteckningarna både från datorn och från mobilen, vilket jag tycker är mycket användbart.

Idéer som blivit böcker

Här följer några konkreta exempel på idéer som ligger till grund för mina böcker och hur just dessa idéer har uppstått.

  • Idén till huvudintrigen i boken jag skriver på just nu (en ungdomsroman med arbetsnamn ”Branden”) fick jag genom en verklig händelse i mitt närområde. Ett ödehus i samhället där ett av mina barn går i skolan brann ner och från början var några ungdomar misstänkta för händelsen. Detta triggade igång min fantasi och jag började genast spåna. Vad var det som hände egentligen? Och hur blir efterspelet, ryktena? Och dessutom, om ungdomarna är skyldiga, hur känner de sig nu? Värt att nämna är att jag inte har en aning om vad som hände i den där verkliga branden. Jag har bara tagit hjälp av dem för att trigga igång min fantasi.
  • Idén till min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” fick jag genom allt det som hände i samhället just när jag skulle börja skriva på den 2014. Alltfler invandrare kom till Sverige och jag läste om protestmöten i många städer som skulle öppna nya boenden, bl.a. för ensamkommande flyktingungdomar. Varför protesterade de? Vad var de egentligen rädda för?
  • I romanen ”Under två timmar” låter jag huvudpersonen Staffan springa Göteborgsvarvet trots att han varken är någon som vill träna eller någonsin tidigare har gjort det i hela sitt liv. Idén till den här boken fick jag så jag upplevde att många män i min omgivning, som närmade sig medelåldern, verkade känna sig tvungna att ta sig an olika tävlingar. Det var Vasaloppet och Stockholm marathon och en massa annat. Och jag tyckte mig se att det låg status i att jaga tider och springa lopp. Frågan jag ställde mig var: Vad händer med den som inte riktigt har förutsättningar för att träna och tävla?

Hoppas att du har uppskattat att kika in i min skrivprocess! Nästa inlägg kommer att handla om steg nummer två i skrivandet – nämligen planeringen.

Tycker du att mina skrivtips är värdefulla? Jag skulle bli JÄTTEGLAD om du tipsade någon annan skriventusiast om Skrivpeppbloggen!

Skriv så att läsaren måste läsa ett kapitel till!

pens near keyboard and paper clips
Photo by Jess Bailey Designs on Pexels.com

Idag handlar mitt blogginlägg om något som är VÄLDIGT viktigt när du skriver ditt manus. Nämligen att skapa FRAMÅTRÖRELSE i berättelsen. Utan framåtrörelse kommer du att tappa dina läsare på vägen och det vill du förstås inte göra. Därför: Här får du ett av mina allra bästa knep för att höja tempot i berättelsen och därigenom få läsarna att fortsätta ända till slutet.

Knepet är: Kom sent, gå tidigt! Detta är ett oerhört användbart grepp som jag alltid har med mig när jag jobbar med mina berättelser, och om du ännu inte har testat det – gör det och se vad som händer!

Tänk dig en fest. Du kommer dit sent, alltså när den redan har börjat och du går dessutom därifrån innan den har börjat klinga av. Ser du det framför dig? Du är alltså inte med från början när gästerna börjar trilla in och stelt sippar på fördrinken. Du är inte heller med i slutet, då allt antingen har ballat ur fullständigt eller då deltagarna sitter och gäspar var för sig i soffan. Du är bara med i mitten. Under den del då festen på allvar händer. Den del som alla som var där kommer att minnas.

Exakt så ska du tänka på dina scener. Du låter läsaren komma in i scenen när allt intressant redan har börjat och låter dem gå vidare därifrån när det är som allra mest spännande. På det här sättet kommer du att skapa en sådan framåtrörelse i ditt manus att dina läsare inte kan slita sig.

Skriver för mycket

Många som skriver vill berättar alltför mycket. Och det är inte så konstigt. För vi vill förklara varför något händer. Men behöver vi alltid göra det? Nej. Åtminstone inte i den ordning som det händer, alltså kronologiskt. En del saker behöver vi inte skriva alls och en del, lite viktigare, saker kan återberättats senare.

Men vi litar inte riktigt på vår egen förmåga att skriva. Och vi litar inte heller på läsarens förmåga att tolka det vi skriver. Därför berättar vi, trots att vi inte behöver, vad som hände före den där intressanta händelsen som på allvar är det som tar vår berättelse framåt. Och det gör att läsaren hinner tröttna innan vi ens har tagit läsaren till det som vi egentligen vill berätta.

Och läsarna – alltså vi människor – är kräsna! Vi har så mycket som händer i våra liv och så mycket som pockar på vår uppmärksamhet vi lätt tröttnar. Och vad händer när vi tröttnar? Jo, vi överger berättelsen och slutar helt enkelt att läsa. Och det vill ju vi som författare till varje pris undvika!

Kom sent!

När jag håller i skrivarkurser för nybörjare och brukar jag ibland ge dem övningar där just detta blir detta, att de gärna skriver för mycket, blir väldigt tydligt. Deltagarna kan till exempel få tio minuter på sig att skriva en scen där en ung kille ser en äldre kvinna ligga på marken, mitt på ett övergångsställe. Och jag frågar dem vad som händer i mötet mellan dessa två?

Ofta börjar kursdeltagarna då med att berätta att killen är hemma i sin lägenhet. Han tar på sig sina nya ljusa jeans som han fick i julklapp av sin styvmamma, han borstar tänderna, men bara lite slarvigt – för han är ju en kille med massor av hål – och sedan hinner de knappt börja gestalta hans väg mot det där övergångsstället förrän övningens tio minuterna är över. Killen kom aldrig ens fram! Och det var ju därframme i, mötet mellan de två karaktärerna i den här berättelsen, som själva dramat i den här scenen fanns. Det var det intressanta, inte vilka jeans han valde att ta på sig eller hur många hål han hade i tänderna.

Detta är vad jag menar med att komma sent till en scen. Låt läsaren komma in i scenen eller i det nya kapitlet mitt i själva händelsen. När saker och ting redan händer eller är på väg att hända. I det här exemplet skulle jag låta killen vara på väg när scenen börjar. Kanske tänker han lite på jeansen eller hålen i tänderna (om detta nu är viktigt!) men väldigt snart ser han kvinnan där på vägen.

Gå tidigt!

Och sedan då? Ja då händer själva händelsen. Vi tar samma scen som ovan. Killen kanske hjälper den gamla damen upp, hon känner genast igen honom och det visar sig att hon kände hans farmor medan hon levde och hon berättar något viktigt om farmodern som killen inte viste! Det är själva kärnan i den här scenen! Mötet mellan dessa två och det som killen får veta i detta möte. Och där bör scenen därför avslutas.

Men vad hände sedan? kanske du tänker. Med damen? Kunde hon ens gå hem själv efter att hon hade ramlat. Hade hon skadat sig? Och så fortsätter du skriva på den där scenen. Du skriver att killen följer damen hem och ser till att hon får av sig skorna ordentligt. Sedan sätter hon på kaffe och de blir sittande vid hennes köksbord i flera timmar.

Så kan du förstås skriva, men gör du det låter du verkligen inte läsaren gå tidigt. Du låter hen gå jättesent! Och läsaren kommer att börja undra vad som egentligen var poängen med den här delen i berättelsen över huvud taget.

Det där som hände efter att killen och damen möttes behöver dock inte vara oviktigt att berätta. För kanske säger det något viktigt om killens karaktär? Något som får läsarna att tycka mer om honom? Ja, så kanske det är. Men behöver det berättas i just den scenen, strax efter det där jätteviktiga avslöjandet? Nej, troligtvis inte. Det kan istället berättas vid ett helt annat tillfälle, längre fram i berättelsen.

Att gå tidigt handlar om att avsluta scenen innan allt är klart. På detta sätt upprätthåller vi tempot och ger berättelsen ett framåtdriv som får läsaren att vilja läsa ett kapitel till. Och ett till. Och bara ett till. Och då har du lyckats!

__________________________________

Tycker du att det här skrivtipset var givande? Ta gärna en skärmdump på den här sidan och lägg en länk till Skrivpeppbloggen i dina sociala medier. Det skulle betyda mycket för mig!

Vad driver din berättelse framåt?

person holding white ceramci be happy painted mug
Photo by Lisa on Pexels.com

Berättelser kan ju se ut lite hur som helst. Och det är just detta som för många av oss skrivande själar är själva charmen med alltihop. Att i våra berättelser hitta en plats där man faktiskt får lov att göra lite som man vill. Vara fri! Men trots det kan det vara värdefullt att fundera över vad för slags berättelse som kommer lätt för dig när du skriver. För om du får syn på detta kan det verkligen underlätta för dig i din skrivprocess. Det kan till och med vara just det som blir hela skillnaden mellan att ge upp och att faktiskt bli klar.

I det senaste numret av tidningen Skriva finns en riktigt matnyttig artikel (skriven av Tobias Regnell) som handlar om hur man kan gå tillväga för att hitta sin bokidé och hur man därefter kan få den att utvecklas och växa till en hel lång roman.

I artikeln tar Regnell upp tre element som ofta var för sig eller tillsammans är det som driver en berättelse framåt.

  1. Persondrivna berättelser

    Det som driver historien framåt i den här typen av berättelser är först och främst en eller ett par huvudkaraktärer och deras resa genom berättelsen. Det som engagerar läsaren är själva karaktärerna den utveckling som sker med dem genom boken.
  2. Händelsedrivna berättelser

    I dessa berättelser är det själva intrigen som står i fokus. Det är den som måste vara så intressant att den fångar läsaren och håller den i sitt grepp genom hela boken. Deckare är typiskt händelsedrivna berättelser och att få veta vad som har hänt eller om mördaren kommer att bli fångad är det som får läsaren att vilja läsa vidare. Dessa berättelser skrivs inte sällan utifrån flera berättarperspektiv. Handlingen kan då återges från olika vinklar vilket också gör att dessa berättelser ofta kan upplevas som tempofyllda. Karaktärernas utveckling är i dessa typer av berättelser inte lika viktig som i persondrivna berättelser.
  3. Idédrivna berättelser

    I den här typen av berättelser är det ett speciellt tema som står i centrum för berättelsen och som driver den framåt. Många fantasyberättelser är enligt Regnell idédrivna. Jag vill dock tillägga att det också gäller för många andra typer av berättelser, t.ex. sådana som har sin utgångspunkt i ett samhällsproblem. Den norska författaren Maja Lundes hyllade (och fantastiskt bra!) trilogi med miljötema är ett utmärkt exempel härpå.

Lite av allt

Men ingen berättelse är helt och hållet åt det ena eller andra hållet. De flesta har istället lite av allt. Och en riktigt bra berättelse är dessutom ofta starka på alla fronter: De har ett tydligt tema i fokus, de har engagerande karaktärer som utvecklas under berättelsens gång och ett hissnande händelseförlopp.

Från tema- till händelsedrivet

När jag började skriva berättelser tänkte jag överhuvudtaget inte på sådana här saker. Jag tänkte inte någonting alls om jag ska vara ärlig. Jag skrev istället min första berättelse helt och hållet på känsla samtidigt som jag flera gånger på raken plöjde Stephen Kings skrivhandbok ”Att skriva” för att lära mig så mycket som möjligt om skrivhantverket, så snabbt som möjligt.

Så här i efterhand kan jag se att den boken blev extremt temadriven. Och det är egentligen inte så märkligt eftersom jag alltid har haft ett stort intresse för samhällsfrågor. Just då jobbade jag med nyanlända flyktingbarn i skolan och jag behövde desperat få ur mig den frustration jag kände kring hur svår situationen var för många av dem. Den enda tanke jag hade när jag började skriva var att jag ville skriva om främlingsfientlighet och människors rädsla för det okända. Det var sedan denna tanke som piskade på mig att fortsätta skriva och jag kan också, så här i efterhand, se att det först och främst är den tanken som driver handlingen i boken framåt.

I mina senare böcker har tematiken fortsatt att vara viktig och det är ofta i just temat de första idéerna till ett blivande bokprojekt kommer ur. Men vad som har blivit allt viktigare för mig under åren är kedjan av händelser. Jag har också insett att jag gillar att beskriva ett händelseförlopp utifrån flera personers perspektiv. Jag gillar tempo. Vet du varför? För att jag är en sådan som lätt blir uttråkad och att skapa tempo i mina berättelser minskar risken för att jag tröttnar på vägen och överger dem.

Hitta berättelsen som du vill skriva klart!

Det är viktigt att på allvar fundera över vad det är för slags berättelse som just du vill skriva. Vad är det som passar just dig? För om du kommer underfund med det ökar definitivt chanserna för att du ska vilja sitta där vid tangenterna vecka efter vecka, månad efter månad. Att lista ut vad som fungerar för just dig kan faktiskt vara själva nyckeln till att orka genomför ditt skrivprojekt ända till slutet!

Så tänk efter! Vad ligger dig varmast om hjärtat? Vill du grotta ner dig i karaktärerna så mycket att det mer eller mindre är de och deras resa som ska bära läsaren genom berättelsen? Eller är det själva händelserna, ploten, som får dig att gå igång? Eller kanske är det temat du skriver om som faktiskt är själva anledningen till att du ens gillar att skriva? Det som får småhåren på dina underarmar att resa sig. Så fundera! Och när du har gjort det – välj att fokusera på det som kommer allra lättast för just dig.

Bjud in läsaren i berättelsen – tre tips om gestaltning!

Din uppgift som författare är att hitta på en berättelse och därefter bjuda in dina läsare i texten. Kanske lyckas du till och med skapa en sådan närvaro för läsarna att de upplever att de befinner sig mitt i texten tillsammans med dina karaktärer och inte hemma i fåtöljen med sin bok där de i själv verket sitter? Det jag pratar om är gestaltningens magi! Själva konstverket när vi skapar litteratur. Så hur lyckas du med det? Här får du fem tips på vägen.

  1. Show don´t tell

    Gestalta istället för att berätta! Du har säkert hört talas om detta redan och det är just detta som brukar förknippas med gestaltning. Att inte bara berätta rakt ut vad det är som händer utan att istället hjälpa läsaren att måla upp sina egna bilder i huvudet. Så istället för att skriva: ”Mira är stressad och springer från bussen”, låt läsarna följa med Mira när hon är där i sitt jäktade tillstånd. Hur känns det inuti henne när hon är sådär stressad? I vilken kroppsdel känns det? I huvudet? I bröstet? I händerna? Vad gör hon förresten med händerna när hon är stressad? Med axlarna? Vad tänker hon på? Vad upplever hon av det som finns runt omkring? Vad ser hon? Vad hör hon? Luktar det av diesel från bussen? Eller av syrenbuskens blommor som växer strax intill busshållplatsen? Hur är vädret och hur känns det i Miras hud, i hennes ögon?

    Det här är inte gjort i en handvändning. Det kräver träning och tankemöda för att lyckas. Och du behöver använda dig av dig själv och dina egna känslor. Men du behöver också använda dig av din empatiska förmåga, alltså din förmåga att sätta dig in i hur något är för andra människor. För hur känns det egentligen för Mira just i den där stunden?

  2. Förankra din berättelse i scener

    Men gestaltning handlar om mer än ”show don´t tell”. Det handlar om att du förankrar din berättelse i scener. Det är i scenerna som din berättelse utspelar sig. En scen läggs efter en annan och som ett pussel bildar alla dina scener tillsammans din berättelse. För att få en bild av vad jag menar med en scen kan du tänka dig en film eller teveserie. Dessa är helt och hållet uppbyggda med scener. En filmscen utspelar sig på en speciell plats under en speciell tidpunkt. Nästa scen utspelar sig på en annan plats under en annan tidpunkt och så vidare. Och på samma sätt bygger vi upp våra romaner. Det är i scenerna som vi bjuder in våra läsare och vårt mål är att läsarna ska känna att de befinner sig i just det där rummet tillsammans med våra karaktärer.

    Det är ett vanligt nybörjarmisstag att inte tänka på berättelsen i scener. Berättelsen blir då lätt bara en lång räcka med händelser som inte kommer ge läsaren någon vidare känsla av närvaro. Ett annat misstag man lätt gör som aspirerande författare är att man börjar i en scen, men därefter försvinner karaktären iväg i en inre monolog med sig själv och när den är klar befinner sig karaktären helt plötsligt någon annanstans – i en helt annan scen. Det här blir rörigt för läsaren och det vill vi verkligen inte åstadkomma. Så tänk istället på att då och då, medan karaktären tänker tillbaka på något som har hänt tidigare eller för inre argumentationer med sig själv, återkoppla till scenen där karaktären faktiskt befinner sig.

  3. Välj rätt detaljer

    För att skapa närvaro behöver vi oftast inte skriva långa miljö- eller karaktärsbeskrivningar. Istället handlar det om att välja ut rätt detaljer som hjälper läsaren att tolka det vi skriver på det sätt vi önskar. Till exempel. De blå blommorna lyste i rabatten. Denna formulering är ganska intetsägande och vi får inte veta något annat än att blommorna är blå och att de finns i en rabatt. Vill du däremot säga något mer med det du skriver kan du istället välja att ladda blommorna med mer innehåll, större betydelse. Om du exempelvis vill visa vilken årstid det är och kanske ge en hint om karaktärens person kan du istället skriva: Lavendeln lyste i rabatten. Eller: Blåsipporna lyste i rabatten. Då får vi veta att den vars perspektiv vi följer kan åtminstone någonting om blommor (vet hur en blåsippa eller en lavendel ser ut) och vi får dessutom veta att det är vår eller att det är sommar.

    Vill du istället att läsaren ska förstå att karaktären inte kan någonting om blommor över huvud taget kan du skriva: Blåsipporna lyste i rabatten. Eller var det var det i själva verket sådana där lavendelblommor? Kanske blir det till och med lite fniss här? För vem vet inte skillnaden på blåsippa och lavendel? Visst säger det ganska mycket om karaktären?

    Vill du ha mer hjälp med gestaltning? Kanske ett par professionella ögon på din text? Läs mer om vad jag kan hjälpa till med här.

Välj testläsare med omsorg!

Den här romanen blev totalsågad av en av läsarna under manusstadiet!

Att få någon annans ögon på din text är viktigt! Jag vill till och med hävda att du kommer att komma till en punkt då detta faktiskt är helt avgörande för om du ska komma vidare i manusarbetet eller inte. Och det kan kännas läskigt att låta någon utomstående läsa, men du vill väl bli publicerad? Då är det dessvärre bara att vänja sig. Men gör inte som jag gjorde och ta vem som helst. Välj istället dina testläsare med omsorg.

När jag hade skrivit det första utkastet till det som skulle bli ungdomsromanen ”Love, Love, Love” skrev jag ett inlägg i en grupp på Facebook, som är startad just för att författare och testläsare ska hitta varandra, där jag eftersökte testläsare till mitt manus. Jag fick flera svar och valde ut tre personer, vilka jag skickade det första utkastet av manuset till.

Jag har aldrig tidigare låtit okända helt människor läsa mina manus i ett så tidigt skede som detta (om man inte räknar in förlag, agenter och lektörer) och så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag gjorde det.

Testläsare nummer ett läste aldrig manuset, men nummer två skickade sina kommentarer, vilka var mycket givande. Så långt var det inga problem. Det var sedan det gick åt skogen.

För när jag fick treans kommentarer började jag gråta. Det är faktiskt helt och hållet sant! För personen använde all sin formuleringskonst (och hen var skicklig vill jag lova!) för att inte bara smula sönder mitt manus utan också för att trycka ner mig som författare. Och det gjorde riktigt ont. Då hör det till saken att jag är van vid att få kritik på mina texter. Jag hade då skrivit sju böcker och fått många svidande kommentarer från såväl förlag som bokbloggare och tidningsrecensenter. Men det här var någonting helt annat. Det var oerhört välformulerat och hårt och dessutom inte framåtsyftande över huvud taget.

Välj med omsorg!

Så vad vill jag säga med detta? Att du inte ska låta någon annan läsa ditt manus? Nej, självfallet inte. Men jag vill höja ett varnande finger åt dig när när du väljer dina testläsare. För gör inte som jag gjorde och skicka din manusbebis till vem som helst. Ditt manus och ditt självförtroende är alltför värdefullt för att agera så aningslöst. Välj istället med omsorg! Om du ännu inte har så mycket erfarenhet av att ta emot kritik på dina texter är detta jätteviktigt. För fel testläsare kan göra oerhört mycket skada för dig i ditt fortsatta skrivande.

Så hur gick det då för mitt manus? Mycket bra faktiskt. Efter visst redigeringsarbete var flera stora förlag intresserade och romanen blev slutligen utgivet av fina Ordalaget förlag. Och av mina nu åtta utgivna böcker är ”Love, Love, Love” den som hittills har fått allra finast omdömen av sina läsare.

Sex tips när du låter någon annan läsa:

  1. Välj personer du litar på!
  2. Välj personer som du tror att du kommer att få vettig respons ifrån. Gärna någon som läser mycket. Du är inte hjälpt av att veta att personen som läst tyckte att manuset rätt och slätt var bra eller dåligt. Du vill ha mer. Vad var bra? Och framför allt – vad kan utvecklas!
  3. Vad vill du att testläsaren ska titta närmare på? Om titeln fungerar? Är det några partier i texten som är tråkiga? Hur är det med karaktärerna? Är de trovärdiga? Eller hur fungerar början? Skriv ner konkreta frågor till din testläsare så är chansen större att du får svar som faktiskt hjälper dig framåt.
  4. Välj någon som du tror faktiskt gillar den typ av bok som du har skrivit. (Jag tror att det var här det gick fel för mig!) Då ökar chanserna väsentligt att du kommer få feedback som kan hjälpa dig framåt.
  5. Har du otur och trots noggrant övervägande får kommentarer som gör mer ont än nytta – tänk på att det är just den personens privata tankar om din text. Ingen absolut sanning! Och tänk på mitt manus! Det blev utgivet (och uppskattat av många läsare!) trots att just den där testläsaren absolut inte gillade det.
  6. När du får respons, ta till dig det som känns värdefullt och som du kan hålla med om och strunta i resten.
  7. Om du har råd, anlita ett proffs. En lektör är ofta väl investerade pengar. Men kom ihåg att lektören också bara är en vanlig människa. Köp inte allt hen säger. För i slutändan är det din text och ingen annans. Du är chefen.

Vill du förresten ha ett signerat julklapps-ex av den SKITDÅLIGA boken ”Love, Love, Love” som jag ändå vill påstå passar perfekt till ungdomar i tonåren som gillar att läsa om känslor? Eller kanske någon av mina andra böcker? Mejla mig på mail@hannalandahl.se. Du kan läsa mer om mina böcker här.

Tio tips som får dig att orka hela vägen till färdigt manus

Det finns ofantligt många manus som aldrig kommer längre än till skrivbordslådor, datorer och molntjänster. Och en del av dessa kanske borde stanna där. Idén kanske inte håller för en hel berättelse eller så har texten helt enkelt tjänat som en god övning för författaren. Men stämmer detta in på alla de där manusen? Nej, jag tror inte det. Jag tror istället att det ligger många dammsamlande guldkorn i skrivbordslådor runt omkring i Sverige. Sådana som kanske skulle kunna nå hela vägen till färdig bok om de bara fick en chans. Kanske ligger det ett sådant manus i just din byrålåda?

Att skriva ett manus är lite som att bestiga ett berg. Vissa dagar när vi känner oss energifyllda och inspirerade kan det kännas som en fullt överkomlig uppgift (okej, det handlar inte om Mount Everest här … men kanske ändå en hyfsad kulle?). Andra dagar när mörkret inom oss är djupare hopar sig tvivlen lätt och att skriva klart (eller klättra upp till toppen av kullen!) känns då som en fullständigt omöjlig uppgift.

Då är det lätt att ge upp. Jag vet! Jag har visserligen skrivit nio böcker, men jag har också ett stort antal halvfärdiga projekt i mina byrålådor. Och när tvivlen kommer är det oerhört lätt att börja tänka att det där med skrivande kanske ändå inte är för dig. Att du faktiskt inte har vad som krävs för att orka ända till slutet.

Därför har jag tagit fram en gratisguide som jag hoppas ska hjälpa dig i ditt kämpande! I guiden får du mina bästa tips på hur du kan tänka och göra för att orka hela vägen till slutet på din berättelse.

Klicka på den här länken så kommer du till guiden: https://skrivringen.newzenler.com/f/skriv-klart

Jag vill också berätta att jag nu äntligen kan ta emot nya kunder för en-till-en-coaching! För dig som bokar under november månad har jag dessutom ett supererbjudande. Tre coachingtillfällen inklusive tre textanalyser (max 2 000 ord/gång) kostar bara 2 990 kr (ink moms). Så vill du diskutera ditt manus med mig, tveka inte utan hör av dig på direkten (mail@hannalandahl.se)! Du kan läsa mer här.

Skifta fokus!

Negativa tankar kan förgöra oss när vi skriver. De är bokstavligt talat våra allra värsta fiender i skrivandet, de enskilt största hindren som står mellan oss och ett färdigt manus. Men det finns saker du kan göra – andra tankar du kan tänka!

Tycker du att det du skriver blir värdelöst? Har det inte gått riktigt så bra med skrivandet som du hade önskat? Kanske har du hittills bara fått standardrefuser från förlagen eller så kanske du är en sådan som aldrig ens har kommit i närheten av att ha skrivit färdigt ett råmanus. Då är det här blogginlägget för dig!

Jag vet hur det känns

Så många dagar som jag har varit hård mot mig själv. Klankat ned på den jag är. Tänkt tankar om mig själv som är så nedvärderande att jag aldrig någonsin skulle komma mig för att tänka så om någon annan människa över huvud taget.

Så många gånger som jag har tänkt att böckerna jag hittills har skrivit är undermåliga, att de inte säljer tillräckligt bra och att jag aldrig kommer lyckas skriva någon bok som når ut i bruset. Det måste vara mig det är fel på, tänker jag sedan. Jag är väl helt enkelt inte en tillräckligt skicklig författare för att nå ut på allvar. Är det ens någon idé att fortsätta skriva när det är så få som vill läsa det jag skriver?

Det är så lätt att se på det man har gjort och värdera sig själv utifrån det som man ser som sina misslyckanden. Jag menar inte att mina nio böcker är misslyckanden, inte alls. Jag vet förstås att det är få förunnat att få ge ut hela nio böcker. Men trots det, gnager tankarna också inom mig. För det är så lätt att trassla in sig i vassa, nedvärderande trådar som snabbt infekterar och fullständigt tar över våra hjärnor. Och det är så svårt att därefter ta sig vidare.

Dra inte felaktiga slutsatser

Men att se på vad som har hänt tidigare och utifrån detta dra slutsatser om vad som ska hända i framtiden kommer inte ta dig framåt. Det kommer istället hålla dig tillbaka. Det kommer få dig att bli en osäker författare och en osäker författare vågar inte skriva så bra texter som den egentligen kan. Och dessutom finns det ett logisk fel i den där slutsatsen. Jag ska förklara.

Till exempel: Du har skrivit ett manus och blivit refuserad av tio förlag. Utifrån detta drar du slutsatsen att du är en person som blir refuserad. Du kanske också drar slutsatsen att du är en sådan kommer att fortsätta bli refuserad också i framtiden. Kanske i hela ditt liv!

Har du tänkt sådana tankar? Det är inget konstigt alls i så fall! För det är ofta så här vi gör. Men saken är den att tanken inte är sann. För bara för att något har hänt tidigare betyder det ju inte att det med automatik kommer att hända också framöver. Eller hur? För vad vet du egentligen om vad som kommer att ske i framtiden?

Problemet med den här tanken är vad den får dig att känna: ”Jag är en sådan som blir refuserad. En sådan som inte kan skriva några bra texter och så kommer det fortsätta att vara.”

Hur känns det att tänka så? Inte så himla härligt, va?

Tänk om!

Min grymma företagscoach Jill Nyqvist, som driver medlemstjänsten Solopreneurerna som jag för övrigt är medlem i, sa för ett tag sedan i sin podd något som verkligen fastnade i mig. Och nu tänker jag föra det vidare till dig. Jag vet inte hur hon uttryckte det ordagrant, men innebörden var ungefär den här:

Det som redan har hänt kunde inte ha skett på något annat sätt och framtiden är riggad till din fördel.

Sug på den meningen en stund. Låt den sjunka ända in.

Hur får den här tanken dig att känna?

Själv älskar jag att tänka att framtiden är riggad till min fördel. För plötsligt öppnar sig världen! När jag tänker så här föds så fantastiskt många härligt bubblande känslor i mig att det känns som att ingenting längre är omöjligt. Och hur tror du att mina texter blir när jag är uppfylld av denna tanken? Inte alldeles värdelösa skulle jag tro.

Fortsätt skriv!

Så fortsätt skriv! Visserligen tycker jag att det räcker som skäl att bara vilja skriva. Men dessutom kan ju inte du veta ifall det är nästa listetta som just nu ligger halvfärdig i DIN dator! Det har du faktiskt ingen som helst aning om. Så sätt fart! Skriv klart boken. Nu, med en gång.

Fyra tips när du börjar skriva!

Att komma igång med skrivandet är svårt! Det krävs mycket av dig både för att våga och för att orka. Den här lilla föreläsningen spelades in tidigare under hösten i Studieförbundet Vuxenskolans regi. I den ger jag dig mina fyra bästa tips på hur du kan tänka när du är i startgroparna för att sätta igång med ditt skrivprojekt.