Sommartips 5 – När du kör fast …

Veckans tips är egentligen tre tips i ett, vilka alla handlar om vad du kan göra när du kör fast i ditt skrivande (för var så säker, det händer alla oss som skriver berättelser, någon gång …)

1. Hoppa över partiet du just nu skriver på! Om det känns tungt, svårt eller som att orden helt enkelt inte kommer till dig som du vill, testa att bara strunta i den del du skriver på just nu. Hoppa framåt i berättelsen. Börja på nästa kapitel eller skriv slutet (om du har bestämt hur det ska vara). Det som händer när du lämnar stället där du kört fast och fokuserar dina tankar på en helt annan del av berättelsen, är att du öppnar upp för nya tankebanor som ökar chanserna för att skrivandet åter ska komma mer obehindrat.

2. Rör på dig! Att skriva är inte bara att sitta vid tangenterna. Det är att använda hjärnan och TÄNKA på din berättelse också. Jag tänker som allra bäst när jag är ute och går med min hund eller när jag rör mig på andra sätt (rensar ogräs, viker tvätt, dammsuger, joggar). Poängen är att du samtidigt som du rör på dig aktivt ska fokusera dina tankar på din berättelse. Svävar de iväg? Led in dem på manuset igen! Detta har varit ovärderligt för mig när jag har skrivit mina böcker och jag vet faktiskt inte hur många knutar som har lösts upp under mina otaliga hundpromenader!

3. Kom närmre karaktärerna! Om du har fastnat och orden inte vill komma när du sitter med fingrarna mot tangenterna, strunta i själva berättelsen en stund och använd istället skrivtiden till att lära känna dina karaktärer bättre. Ta fram ett nytt dokument och skriv om karaktärerna. Gräv djupt in i deras innersta! Ta reda på mer om deras drömmar och mål, deras drivkrafter och bakgrund. Detta kommer att ge dig en bättre känsla för hur de agerar i olika situationer, vilket troligtvis kommer att hjälpa dig framåt. När du gör detta är det dessutom inte nödvändigtvis något som måste finnas med i din berättelse. Du skapar detta för din egen skull, för att göra det lättare för dig själv att komma framåt i manusarbetet. Och vad tror du händer när du vet att det du skriver inte kommer att stå i någon bok? Jo, prestationskraven lättar och orden kommer åter flöda friare! Testa!

Vill du ha fler skrivtips? Gå med i min Facebookgrupp ”Skriv! För dig med författardrömmar!” som är öppen för alla skriventusiaster!

Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och i höstas kom min tionde bok ut.

Vill du också bli författare? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar”. Där berättar jag mer om vad du kan göra just NU för att så snabbt som möjligt komma igång och börja skriva. Anmäl dig till webinaret här!

Att skriva avtal med förlag – när i processen gör man egentligen det?

Det här med förlagsavtal! Visst ligger det ett mystiskt skimmer över företeelsen? När jag började skriva såg jag det som något ouppnåeligt, något som hände i en värld som jag inte hade tillträde till och min högsta önskan var att någon gång få veta vad det stod i ett sånt där avtal. Att de flesta förlagsavtal har en sekretessklausul gör dem ju inte direkt mindre spännande! Och det gör förstås också att jag inte kan gå in väldigt detaljerat på vad som står i mina egna avtal. Men när i skrivprocessen tecknar man egentligen bokavtal?

Detta funderade jag själv mycket över när jag skrev min första bok. Jag hade ju hört att det var först när man hade skrivit klart sitt manus som det kunde bli aktuellt, men var det verkligen alltid så? Svaret på den frågan är nja. Verkligen inget bra svar, jag vet, men jag ska förklara.

Vi börjar från början (och det här som jag skriver nu gäller skönlitteratur, inte facklitteratur och det gäller i Sverige). Som debutant behöver du så gott som alltid skriva ett helt bokmanus för att något förlag ska vilja skriva avtal med dig. De flesta förlag skriver på sina hemsidor att de bara tar emot hela manus och jag är ganska övertygad om att det stämmer i de allra flesta fall.

Så, varför kräver förlagen att du ska skriva klart ditt manus? Du kanske har en fullständigt unik idé som inte kan bli annat än en fantastisk bok! Jo, förlagen vill att du ska skriva klart ditt manus innan de vill skriva avtal med dig därför att förlaget inte kan veta om du reder ut uppgiften det innebär att skriva en hel bok. Det finns mängder av människor som har superunika bokidéer. Fullständiga kioskvältaridéer till och med! Och att ha en bra idé är förstås viktigt. Men det räcker inte. För skrivandet handlar om så mycket mer än det. Det handlar om hantverk. Om att behärska konsten att fånga sina läsare och att få dem att vilja följa med hela vägen till den allra sista sidan. Behärskar du den här konsten? Det är vad förlaget vill veta innan de vågar satsa på dig som ännu inte har gett ut någon bok. Och för att de ska kunna veta det behöver de se hela ditt bokmanus.

Skillnader efter debuten

För författare som redan har skrivit en eller flera böcker ser det dock lite annorlunda ut. Då har ju förlaget redan sett att författaren kan lyckas få ihop en hel berättelse. Förlaget har kanske också fått återkoppling på det författaren tidigare har skrivit genom recensioner och försäljningssiffror. Om så är fallet kan en del förlag vara villiga att skriva förlagsavtal betydligt tidigare i processen. Men inte alla.

En gång har ett förlag varit intresserat av att skriva avtal med mig efter bara en pitch och några provkapitel! Det var verkligen en fantastisk känsla när det hände. Tänk att de trodde så mycket på mig att de var villiga att skriva avtal (och ge mig ett förskott i form av kronor) när jag knappt ens hade börjat skriva på min berättelse.

Sätter press

Men detta var inte enbart en positiv händelse för mig och mitt skrivande. För sedan skulle jag ju skriva den där berättelsen också och då var det faktiskt inte lika roligt som jag brukar tycka att det är att skriva. Ganska snart slutade jag längta efter att skriva. Varför? För att jag plötsligt kände en stor och tryckande press i mitt bröst när jag satte mig framför tangenterna. Förlaget hade betalat mig för att skriva en bok och det ledde till förpliktelser. Jag kunde inte längre välja och skrivandet blev till ett måste. Jag var ju tvungen att leverera och inte vilket manus som helst heller. Jag hade inte längre möjlighet att under resans gång inse att min ursprungsidé inte höll måttet och istället lämna in en annan berättelse till förlaget. Nej, förlaget hade beställt den berättelse som jag hade pitchat och jag var därför tvungen att leverera just denna berättelse och ingen annan.

Lyxproblem

Vilket lyxproblem, kanske du lite surt tänker. Men SKRIVLUSTEN (jag skriver den med versaler för att det inte ska gå att misstolka)! Utan den har vi som skriver ingenting att komma med. Det är den som driver oss att sätta oss där vid tangenterna en dag till. Det är den som driver våra berättelser, våra karaktärer, oss själva framåt.

Med det sagt håller jag förstås med dig. Att få skrivkramp för att man har skrivit under ett förlagsavtal är naturligtvis ett stort LYXPROBLEM. För de flesta får ju inte skriva under några förlagsavtal alls. Och det finns mycket som var som också var positivt med upplägget. Att veta att boken kommer att komma ut till exempel. För har man inget avtal från början kan man faktiskt aldrig veta om det man ägnat det senaste året åt att skriva kommer att bli utgivet eller inte. Och även om det har blivit lättare med åren att få mina böcker publicerade, ju fler böcker jag har skrivit, så kan jag ju faktiskt aldrig veta om förlaget ska gilla det jag kommer med nästa gång eller inte. Och detta faktum – att inte veta om det kommer att bli något av alla ens ansträngningar (du kan säkert relatera till det!) – kan definitivt också kännas som en STOR utmaning att handskas med.

Så vad är bäst?

Efter att ha haft möjlighet att få manus antagna på lite olika sätt har jag insett att det jag mest av allt föredrar är att skriva avtal när jag har kommit en bit på vägen, kanske efter att ha skrivit halva boken. Då brukar jag ha hela berättelsen tydlig i mitt huvud och det känns riktigt bra att veta att ens ansträngningar faktiskt kommer att leda någonstans. Att det faktiskt kommer att bli en bok till slut!  

___________________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

Skriv för att ha något att redigera!

Vadå skriva för att ha något att redigera? Det låter ju fullständigt världsfrånvänt! Ska jag inte skriva för att jag älskar det? För att jag känner en lust att få ur mig den där berättelsen som jag har gått omkring och burit på så länge?

Jo, så klart! Om du känner just så. Men dessvärre är det väldigt få förunnat att älska den där berättelsen varenda minut av skrivprocessen. Och då, min vän, om det blir så för dig – då kan du ta till det här knepet och tänka att anledningen till att du skriver över huvud taget är för att ha något att redigera!

Och just detta skrivtips kan faktiskt vara ett av de allra bästa du kan tänkas få. Någonsin. Varför? För att det får prestationskraven att släppa!

För när du skriver kan det då och då kännas som att din text skulle passa allra bäst bland lågorna i kaminen, medan den sprakande blir till aska. Som att de där orden som du med möda hasplar ur dig ändå aldrig kommer bli något annat än bokstäver på en datorskärm. De kommer aldrig vakna till liv och bli till karaktärer och miljöer och spänning som någon vill ägna sin dyrbara tid åt att läsa. Så du kan ju lika väl strunta i alltsammans. Logga ut, resa dig från stolen och börja ägna dig åt något annat istället. Virkning kanske? Eller bakning. Det är ju himla gott!

Självkritiken står i vägen

Något som ofta står i vägen för alla oss som skriver är den självkritik som vi ofta känner. Även om vi egentligen vet med oss att vi faktiskt är ganska bra på att skriva, tycker vi ibland att det vi skriver håller en så låg nivå att det känns meningslöst att ens fortsätta.

Ibland kan den där självkritiken faktiskt vara så jobbig att handskas med att det helt enkelt tar stopp. Det kommer ingenting ur oss, hur mycket vi än försöker vrida på den där kranen. Eller så får vi ur oss saker, men blir så osäkra på om det duger att vi helt enkelt bara raderar texten igen.

Om du känner så här, är du definitivt inte ensam!

Jag vill hävda att alla som skriver faktiskt brottas med självtvivel då och då och jag kan verkligen vittna om att det kan kännas jättetufft. 

När jag skrev råmanuset till min senaste bok (ungdomsromanen Branden som kommer ut till hösten på Ordalaget förlag), tyckte jag ett tag att den blev så usel att jag skulle skämmas om jag skickade den till förlaget i det skick den var i. Det gick till och med så långt att jag gick in på Platsbanken.se och började leta efter nya jobb eftersom jag uppenbarligen inte kunde skriva själv och därigenom självfallet inte borde vara kapabel att hjälpa andra med sina bokmanus!

Ska inte stå där för evigt

Då, i den där hyfsat djupa självförtroendesvackan som jag befann mig i, kändes det väldigt skönt att rikta all min uppmärksamhet mot just detta skrivtips: Allt kan redigeras! För att i det läget tänka att det jag skriver just nu inte kommer att stå där för evigt – det är faktiskt förlösande. De där orden (som visserligen är fullständigt värdelösa!), de finns där just nu, just precis nu när jag skriver dem, men det spelar ingen som helst roll om de är bra eller dåliga, de kan vara lite hur som helst faktiskt. Åtminstone just nu när jag skriver det allra första utkastet av mitt manus.

Vet du varför? För det jag skriver just nu, orden som de står där i mitt Word-dokument just precis nu när jag skriver dem, kommer bara JAG att läsa. JAG och ingen annan. För när jag är färdig, när jag har kommit till slutet av det allra första utkastet, så ska jag ju redigera texten! Och jag ska inte redigera den EN gång, utan många gånger! Ord ska bytas ut, meningar ska putsas och strykas och friseras. Karaktärer ska ges bakgrundshistorier och karaktärsdrag som jag faktiskt kanske inte ens har en chans att känna till när jag skriver det där första utkastet av mitt manus!

Och om jag nu ska kunna redigare min text när jag har skrivit mitt första utkast så måste jag ju rimligtvis ha en text att redigera. Alltså måste jag ju skriva en text! Och jag måste behålla den. Jag måste låta den finnas kvar, så att jag har något att redigera när det väl är dags.

____________________________________________

Är du nyfiken på om privat skrivcoaching skulle vara något för dig? Nu kan du boka ett 15 minuter långt första kostnadsfritt samtal med mig. Där berättar du vad du behöver hjälp med och jag berättar vad jag kan hjälpa till med. Läs mer och boka ett möte här: https://skrivringen.se/privatcoaching/

Hur du tar dig vidare när ditt manus känns värdelöst!

Du känner dig frustrerad! Fantasin går på sparlåga och du får inget grepp om din text. Vissa dagar känner du dig visserligen ganska nöjd, tänker att det kanske inte blir så illa ändå. Men andra dagar … Då står du inte ut med att se den där berättelsen! Storyn känns tunn, karaktärerna är platta och när de öppnar munnen får du ett skriande behov av att plocka fram skämskudden! I det här inlägget får du tips på hur du kan tänka och vad du kan göra för att ta dig igenom de här destruktiva tankarna!

  1. Självtvivlet hör till skrivprocessen!
    När de här tankarna dyker upp betyder det inte att det något fel på dig eller din text! För självkritiken är en del av skrivprocessen. Den är skrivandets baksida. Det där mörkret som alla skrivande människor brottas med då och då. Så det du behöver göra när mörkret dyker upp är inte att kämpa emot, utan istället acceptera att: aha, det är en sådan dag idag. Imorgon är det en ny dag och även om du fortfarande känner som du gör just nu, kommer det nya dagar. Och en av de där dagarna kommer det kännas lättare. Som att självtvivlet är aningen mindre giftigt. För en sak är säker, tids nog kommer det gå över. Skrivandet är en berg- och dalbana och ju förr du accepterar det, desto lättare kommer du att få det.
  2. Tryck inte på delete!
    Det är frestande, jag vet! Att bara kasta alltihop i papperskorgen. Men det ska du inte göra! Åtminstone inte de dagar då självtvivlet är som starkast. För det är bara dina tankar som talar och det finns ingenting som säger att de talar sanning. Och vet du? Något som skiljer dem som lyckas skriva klart sina manus från dem som inte gör det är följande: De som lyckas kan behärska sig själva när de befinner sig i den här självkritiken, så att de håller fingrarna i styr och borta från från delete-knappen! Så håll ut! Vänta åtminstone några veckor med att kasta bort din skapelse! Läs igenom manuset en gång till en dag när du tycker lite mer om dig själv. Det är både du och ditt manus värda!
  3. Fortsätt skriv ändå!
    Något annat som skiljer dem som skriver klart sina berättelser och blir författare från dem som inte orkar hela vägen är att de som lyckas dyker upp vid tangenterna trots att deras inre kritiker sitter där på deras axel och kastar koskit på dem själva och det som de skapar. De som lyckas dyker upp vid tangenterna dag efter dag efter dag, trots att det känns motigt! De får slut på idéer, men fortsätter ändå. De blir refuserade och de vill ge upp, men de fortsätter skriva ändå! Och DET kan DU också göra!
  4. Allt kan redigeras!
    Om du har följt mig ett tag har du nog redan hört det här tipset ett antal gånger. Men det tål verkligen att upprepas! För den här tanken, att allt kan redigeras, är något av det mest kraftfulla som du kan tänka när självtvivlet är som starkast. För om det du skriver ändå inte ska stå där i slutversionen, om de där orden ändå bara är där temporärt, vad spelar det då för roll vad du skriver och om det du skriver blir dåligt? Det spelar ingen roll alls, eller hur? Därför kan den där kritikern få fortsätta sitta där och skrika. Du kan vifta bort allt den påstår med att det du skriver ändå inte betyder något. Du kanske ändå ska ta bort det. Senare.
  5. Du får inte skriva!
    Det här kan vara ett riktigt bra knep för att åter väcka skrivlusten! Du säger åt dig själv att du tar en paus för att återhämta dig och så bestämmer du ett datum då du får börja skriva igen. Sätt det där datumet några veckor fram i tiden och se vad som händer. För om du fungerar lite som jag gör, så kommer det här få din skrivlust väckas! Knäppt, jag vet. Och lite som att man fortfarande var en tonåring … Men av någon anledning vill vi (åtminstone jag) alltid hellre göra det jag inte kan eller får göra än det som är möjligt och ligger framför mina fötter. Om du väljer att testa detta trick vill jag skicka med en lite förhållningsregel: Hålla ut! För du får faktiskt inte skriva förrän din bestämda paus är över. Först när du är framme vid datumet som står i din kalender får du åter sätta dig vid tangenterna och plocka fram manusdokumentet. Och fungerar du lite som jag gör (alltså, du vill av någon anledning alltid ha det du inte kan få) kommer detta få dig att TOKLÄNGTA efter ditt (tunna) manus och dina (superplatta) karaktärer!
  6. Var snäll mot dig själv!
    Men om mina tips inte funkar och det trots dina försök ändå inte går? Om du på allvar mår dåligt av att sätta dig vid tangenterna? Då vill jag säga det här. Var snäll mot dig själv! Skrivandet ska vara roligt. Det är en hobby. Något du gör på din fritid och om det får dig att må dåligt, sluta upp med att göra det! Gör något annat istället. Tänk på din berättelse och dina karaktärer istället, läs en bok, se en teveserie, umgås med dina barn och lev på med ditt liv. Det här kanske inte är tidpunkten då du ska skriva den där boken. Men det betyder ju inte att det inte kommer att komma andra tider i ditt liv då det funkar bättre. Och att ta beslutet att sluta skriva (för nu!) är inget misslyckande! Och det är definitivt inte definitivt.

    _______________________________________________________________

    Är du nyfiken på om privat skrivcoaching skulle vara något för dig? Nu kan du boka ett 15 minuter långt första kostnadsfritt samtal med mig. Där berättar du vad du behöver hjälp med och jag berättar vad jag kan hjälpa till med. Läs mer och boka ett möte här: https://skrivringen.se/privatcoaching/

En bra berättelse är en bra berättelse – oavsett vem den är skriven för!

Jag möts ofta av åsikten att det är en helt annan sak att skriva för barn än att skriva för vuxna. Att det liksom är en annan disciplin, en annan konstform eller hantverk. Jag håller inte med. I det här blogginlägget får du veta varför.

Jag har skrivit berättelser för sjuåringar, för tioåringar, för trettonåringar och för fyrtiofemåringar. Och jag vill hävda att det inte är så stor skillnad! För en bra berättelse är en bra berättelse, oavsett vem den är skriven för. Oavsett om det är tänkt att barn ska läsa eller att vuxna ska göra det. En bra berättelse är en bra berättelse oavsett om den är skriven för kvinnor eller för män, för trettioåringar eller för sjuttioåringar. För personer med intresse för relationer eller för spänningsfreaks.

Så vad är en bra berättelse?

Jag vill hävda att en bra berättelse är en berättelse som attraherar din målgrupp och som får dem att vilja läsa ända till slutet. Enkelt va? Nej, det är det förstås inte. Men här kommer en liten lista på de fyra ingredienser som varje bra berättelse bör innehålla:

  1. En spännande intrig. Här menar jag inte rafflande, såsom i att blod flödar eller mördare som går lösa. Det kan ju innehålla sådant om det är en sådan berättelsen du skriver. Men en spännande intrig är så mycket mer än så! Det är en händelsekedja som intresserar dina läsare (din målgrupp!) så mycket får att de bara måste läsa en sida till. Och en till.
  2. En fungerande dramaturgi. Alltså en röd tråd som löper genom berättelsen och som lotsar läsaren från början till slut.
  3. Karaktärer som är trovärdiga och mänskliga. Det finns inga bra berättelser utan denna ingrediens!
  4. En fungerande gestaltning som bjuder in läsaren i berättelsen. Och häri ligger själva konsten, skulle jag säga. Det är här du gör din berättelse levande.

Så om du vill skriva en BRA berättelse behöver den innehålla dessa fyra ingredienser. Och det gäller alltså oavsett om du skriver för treåringar, för tioåringar, för trettioåringar eller för åttioåringar. Det gäller om du skriver för kvinnor eller för män, för fotbollsfantaster eller för odlingsnördar, för romantiker eller för skräckälskare.

Tänk målgrupp!

Oavsett vem du skriver för behöver du ha din målgrupp i åtanke när du skriver. Om målgruppen är tioåringar, så bör du skriva om ämnen som intresserar tioåringar på ett sätt som kan attrahera tioåringar. Då är det kanske inte lönt att skriva om börsen eller om paddel eller om att odla pelargoner. Det kommer inte att gå hem. På samma sätt, är din målgrupp män i femtioårsåldern kanske du inte ska välja att skriva om en kvinna som startar en yogastudio och blir förälskad i en annan kvinna. Jag vet att det kan låta fördomsfullt och trubbigt detta, men det jag vill säga är att du behöver tänka på vem du skriver för oavsett vad för slags berättelse du skriver.

Men finns det då inga skillnader mellan att skriva för barn och att skriva för vuxna?

Jo, det gör det förstås. Det är mycket som du måste att tänka på! För om du väljer att skriva för tioåringar behöver du ha i åtanke inte bara deras intressen, utan också deras förståelse för världen och för språket. Du behöver förstås anpassa ditt språk så att en tioåring inte bara förstår det, utan också tilltalas av det. Skämten du drar i berättelsen måste också vara något som en tioåring tycker är roligt. Antalet ord, längden på kapitlen, typsnitt och teckensnitt behöver anpassas. Dessutom en tioåring ser (utifrån sin kroppslängd!) och vad en tioåring lägger märke till i sin omgivning skiljer sig från vad en trettioåring ser och lägger märke till. Och så vidare, och så vidare …

Men, allt detta skiljer sig också mellan en pensionerad manlig ingenjör och en tjugotreårig kvinnlig skådespelarstudent. Så det handlar inte om att skriva för barn eller för vuxna. Det handlar istället om att se din målgrupp framför dig, oavsett vem det är som just du skriver för.

__________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Det finns tid för skrivande!

En av de upptäckter som jag gjorde när jag skrev min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” och som var en av de enskilt viktigaste orsakerna till att jag lyckades ta mig från att vara en aspirerande författare som starkt tvivlade på sin egen förmåga, till att bli en person som nu skriver på sin TIONDE bok, var just detta: Det finns tid för skrivande!

Och nu kanske du protesterar. Vadå det finns tid? Det finns väl INTE ALLS tid! Mitt liv är redan FULLT, inte en chans att jag kan skriva en roman så som mitt liv ser ut nu!

Då vill jag säga det här till dig. Är du med?

DU HAR FEL!

Och nu ska jag berätta varför.

De små stunderna

För ett tag sedan hade jag förmånen att intervjua författaren Anna Johansson här på Skrivpeppbloggen (du hittar inlägget här) och hon berättade då för mig att hon har fyra barn som bor hemma. Inte ett eller två eller tre barn alltså. Utan FYRA. Hon har ett krävande heltidsjobb som nämndsekreterare. Och hon har skrivit 9 böcker. På mindre än fem års tid!

Jag frågade Anna NÄR hon egentligen hinner skriva alla de där böckerna. Hon svarade att hon är en mästare på att dra nytta av de små stunderna.

”Jag skriver mellan jobb, hämtningar, läxläsning och allt det där andra som hör livet till”, sa hon.

Och jag håller verkligen med Anna! De där små mellanrummen i tillvaron är verkligen inte att förringa när det kommer till skrivande. Det visar inte minst kommentarerna jag har fått från många av dem som deltagit i min skrivutmaning Skrivtian, vilken jag håller ett par gånger och året och går ut på att man skriver tio minuter om dagen, tio dagar i rad.

Tio minuter kan låta försvinnande lite och det är lätt att tänka att så lite tid inte spelar någon roll. Då kan du lika gärna strunta i det?

Men det kan verkligen spela roll! Så här säger en av deltagarna:

”Jag är faktiskt förvånad över hur bra det funkar att bara skriva tio minuter om dagen, att jag faktiskt ändå hinner utveckla berättelsen på den lilla stunden.”

Lyft på alla stenar!

Och om de små stunderna inte riktigt funkar för dig, finns det andra sätt att hitta skrivtid i livet. För om du upplever att du inte har tid för skrivande idag, så tror jag att du behöver se över dina prioriteringar lite grann. Du behöver titta på hur just ditt liv ser och avgöra vilken sten du kan lyfta för att hitta tid för skrivande.

När jag letade efter mer skrivtid i mitt liv förstod jag ganska snabbt var jag skulle rikta blicken. Jag älskar verkligen teveserier och det gjorde faktiskt ganska ont att inse att mina serievanor var något som jag behövde se över. Något som jag behövde utvärdera. Men trots att jag inte direkt jublade över det, så lyfte jag ändå på den där stenen. Och jag gjorde det eftersom min längtan efter att skriva den där boken helt enkelt var större än mitt behov att konsumera teveserier i exakt samma utsträckning som jag hade gjort dittills.

Insikten gjorde ont!

Så jag rannsakade mig själv. Och insåg följande: Jag har sett hela ”Game of thrones” två gånger. Rakt igenom! Och det finns åtta säsonger. ÅTTA! Så när jag började räknar på hur mycket tid jag har lagt ned på bara den här serien blir jag ju lite mörkrädd. För det här var ju bara EN av alla serier jag har följt genom åren.

Och när jag kartlade mitt serietittande lite mer ingående insåg jag att jag i snitt såg på teveserier 1,5 halv timma om dagen. Varje dag. Varje vecka. Varje år.

Det blir 14 arbetsveckor (alltså 40-timmarsveckor!) om året!

Det tog inte lång tid för mig att inse varifrån jag skulle ta min skrivtid.

Var hittar du din skrivtid?

__________________________________

Vill du också bli författare? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar”. Där berättar jag mer om vad du kan göra just NU för att så snabbt som möjligt komma igång och börja skriva. Anmäl dig till webinaret här!

Tre vanliga missförstånd om vem som lyckas skriva klart sin bok och bli författare!

Det enskilt vanligaste hindret till att böcker aldrig blir klara är …. (trumvirvel!) FÖRFATTAREN SJÄLV! Jamen, det är väl klart! tänker du säkert nu. Det var ju det jag visste hela tiden! Det är mig det är fel på, jag har inte vad som krävs så det är lika bra jag lägger ner skrivandet nu med en gång!

Men nej, nej, nej! Det är inget fel på dig! För det handlar nämligen inte om att den som skriver (alltså du!) saknar förmågan eller tiden eller ambitionen.

I det här blogginlägget slår jag hål på tre vanliga missförstånd om vad vad som krävs av dig om du vill skriva klart din bok och bli författare.

Missförstånd nummer 1 – De som lyckas skriva klart sina berättelser och får lägga upp bilder av sina fina omslag på Instagram är gjorda av ett annat virke än vad jag är. De är begåvade, födda med en talang som jag aldrig fick, därför är det lika bra att jag bara ger upp.

Fel! De som lyckas skriva klart sina böcker och som till slut kan lägga upp bilder av sina supertjusiga omslag på Instagram är precis som du och jag. Och det där bokomslaget som vi ser i sociala medier är inte resultatet av talang. Det är istället resultatet av hårt arbete och envishet! För det känns tungt för alla som skriver ibland. Och de som lyckas skriva klart har hittat ett sätt att ta sig igenom svårigheterna som uppstår under tiden de skriver – inspiration som saknas, tid som saknas, idéer som saknas. De som lyckas har dykt upp vid tangenterna trots att det känns tungt! Dag efter dag. Efter dag.

Det kan du också göra!

Missförstånd nummer 2 – De som lyckas skriva klart sina böcker och som till slut får sitta på scenen på bokmässan och bli intervjuad av Jessika Jedin har mycket mer tid än jag har!

Det stämmer inte! Alla har vi tjugofyra timmar om dygnet och jag vill påstå att alla (med ytterst få undantag!) skriver sin första bok och kanske sin andra och tredje och fjärde bok under tiden som de har en annan sysselsättning, ofta på heltid. De har barn som ska skjutsas och hämtas och kanske till och med ammas! De har ett helt vanligt liv som kräver saker av dem, precis som du har.

När jag skrev min första bok, Välkommen till Himmelsta, var jag sjukskriven på grund av utmattning, och jag hade därför definitivt mer tid än andra, men betydligt mindre ork. Dessutom, min andra och min tredje och min fjärde bok skrev jag vid sidan av mitt jobb. Jag har också skrivit alla mina böcker under mina barns uppväxt och jag vet mängder av författare som har liknande förutsättningar.

De som sitter på bokmässans scen och har djupa samtal om sina böcker med Jessika Jedin har alltså inte mer tid än du har! De har bara hittat ett sätt att använda den lilla tiden som ändå finns över i deras liv, till just skrivande. Vad de har lyckats med är att prioritera och välja bort sådant som de har haft möjlighet att välja bort. Kanske har de valt bort att se hela Game of Thrones för andra gången eller att skrolla igenom Instagramflödet på mobilen tio gånger om dagen eller att ligga kvar i sängen på helgmorgnar och istället kliva upp en timme innan resten av familjen vaknar för att skriva.

Det finns alltid tid! Också i ditt liv. Men du måste hitta den och du måste ta den!

Missförstånd nummer 3 – De som lyckas skriva klart sin bok och till slut får chansen att känna den FANTASTISKA känslan av att se ryggen på sin bok, med sitt eget namn på (!) i bibliotekshyllan, har vetat att de vill bli författare ända sedan de lärde sig skriva.

Fel, fel, fel! Jag vill skriva ännu fler utropstecken här, men det blir ju alldeles för fult i texten! Jag vet inte varifrån det här missförståndet kommer, men det är mycket vanligt att man kommer på att man vill skriva en bok långt fram i livet och också lyckas göra det.

Jag har visserligen alltid älskat att skriva, genom hela livet njutit av hur det liksom får ordning på mina röriga tankar. Och journalist har jag velat bli i omgångar genom hela livet (men aldrig blivit!). Men författare? Jag hade aldrig ens snuddat vid tanken förrän jag var trettiofem år gammal. Och jag är definitivt INTE ensam! Enligt Författarförbundet är den genomsnittliga åldern för en kvinnlig författardebutant 38 år (36 år för män)! Och det är ju knappast så att alla dessa människor har försökt skriva böcker hela sina liv och lyckats först när de når medelåldern!

Så därför: De som lyckas skriva klart sin bok och som till slut får chansen att känna den FANTASTISKA känslan av att se ryggen på sin bok med sitt eget namn på (!) i bibliotekshyllan, har inte ALLTID vetat att de vill blir författare. Många av oss har insett det långt fram i livet! Att du insåg att du ville skriva en bok först du var trettio eller femtio eller kanske sjuttio, har alltså ingen betydelse. Du kan lyckas skriva en bok oavsett när i livet du insåg att det var det du ville göra!

______________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Följ mitt råd – härma andras skrivprocess!

I det här inlägget vill jag uppmana dig att inte uppfinna hjulet igen. Kort sagt – det är verkligen inget fel med att härma dem som redan har lyckats komma till slutet av sina berättelser och som kanske har lyckats göra det om och om igen. Att härma redan etablerade författare är istället en genväg som finns där för dig så att du kan hoppa över fallgroparna och snabbare nå ditt mål – att bli klar med din bok!

För ungefär sex år sedan, när jag började skriva böcker, läste mycket och hade också ganska nyligen upptäckt och verkligen fastnat för ljudboken. Denna för mig nya upptäckt ökade min bokkonsumtion markant och jag började sluka ljudböcker. Men för att vara helt ärlig så tyckte jag inte att alla böcker höll måttet. Jag tyckte att en del av dem var förutsägbara och tråkig och (jag är inte stolt över det!) men jag tänkte till och med: ”Hur svårt kan det egentligen vara att skriva en bok?”

Eftersom jag aldrig har varit speciellt rädd av mig bestämde jag mig för att testa. Jag hade bara gett mig på några tafatta försök att skriva några noveller tidigare, men nu tänkte jag slå på stort och ge mig på en roman. Och. Det visade sig (förstås!) vara … ganska svårt.

Allvarligt talat så hade jag faktiskt ingen som helst aning om hur jag skulle göra. Men lösningsfokuserad som jag är gjorde jag någonting som jag idag är väldigt glad över att jag gjorde. Så vad gjorde jag? Jo, jag letade upp någon som hade gått igenom den där SUPERJOBBIGA skrivprocessen tidigare och som hade lyckats skriva klart sina berättelser gång på gång på gång.

”Att skriva” blev min bibel

Den jag vände mig till var ingen mindre än Stephen King. Och nej, jag vände mig (så klart!) inte till honom personligen, men det jag gjorde var att läsa hans skrivarhandbok ”Att skriva” från pärm till pärm. Och jag gjorde det inte en gång under tiden som jag skrev mitt allra första råmanus. Jag gjorde det om och om igen. Den där boken blev lite som en bibel för mig och eftersom jag visste att de råd som självaste Stephen King gav i boken fungerade för honom, bestämde jag mig för att följa de där råden, inte bara lite grann, utan till punkt och pricka.

I boken skriver han mycket konkret om sin egen skrivprocess och han berättar bl.a. att han varje dag har som mål att skriva 1500 ord. Han berättar också att han inte tummar på det där målet.

Så vad gjorde jag då? Jo, jag härmade det och satte mitt eget dagsmål till 1 500 ord. Han skriver också att han alltid skriver vid samma tidpunkt varje dag. Och vad gjorde jag? Härmade så klart!

Råden fungerade!

Och vet du vad som hände? Det som hände var att jag blev klar. Jag nådde mitt mål och lyckades skriva ända till slutet på min berättelse! Och det gick dessutom väldigt snabbt. På bara några månader hade jag ett färdigt råmanus i min hand. Och jag vill påstå att anledningen till att det gick så lätt för mig, när jag väl hade kommit igång, är att jag hade en plan för min skrivprocess, något att hålla fast i, en hyfsat väl utstakad karta att följa som jag dessutom visste fungerade för någon annan. Jag kunde lita på den där planen och därigenom inte hela tiden ifrågasätta om jag gjorde rätt eller fel. Jag bara följde och det var väldigt skönt.

Så vad vill jag säga med detta? Att alla borde härma Stephen King? Nej, såklart inte. Men om du är helt ny på det här med skrivandet vill jag verkligen råda dig att leta upp någon som du tycker verkar vara vettig och som har lyckats i sin skrivprocess och göra som den personen gör! Härma den personen! Det kan vara via en bok, en podd, en skrivarkurs, ett Instagramkonto, en blogg eller kanske en medlemstjänst.

Du behöver inte älska varje steg i processen

Och det fina är att du faktiskt inte behöver älska varenda steg på den där kartan som personen råder dig att ta. Så länge du inte har en alternativ väg utstakad framför dig, ta de där stegen ändå! För det kommer spara både på din tid och din energi, vilken du istället kan lägga på själva skrivandet av den där berättelsen.

Sedan, när du blir varm i kläderna och genom egna erfarenheter tagit reda på vad som faktiskt fungerar för dig i din skrivprocess – då kan du modifiera den där planen. Du kan ändra lite här och lite där, justera, dra bort och lägga till och anpassa den där planen efter dig själv och dina specifika behov.

Under mitt webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” (öppnas i nytt fönster) berättar jag mer om hur jag kan hjälpa dig om du vill ha en metod för skrivandet som faktiskt fungerar. Och den fungerar inte bara för att komma igång och börja skriva, utan också för att skriva hela sin berättelse.

Så sent som igår berättade en av dem som har använt min metod att hon med hjälp av min metod hade lyckats skriva hela 60 000 på bara tre månader. ”Jag gjorde det! Jag nådde målet!” skrev hon i vår Facebookgrupp. Det gjorde min dag. För glädjen som genomsyrade hennes inlägg – alltså vilken YNNEST det är att få var med på ett hörn och se mina studenter förverkliga sina drömmar!

_______________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Tema skrivprocessen – Att hämta idéer från verkligheten

Jag heter Hanna Landahl och jag är författare och skrivcoach. Jag har skrivit nio böcker på fem år. Det har inte känts som så många medan jag har skrivit dem, men jag inser nu när jag ser tillbaka att det är ganska många böcker på ganska kort tid. I den här serien blogginlägg, Tema Skrivprocessen, kommer jag dela med mig av min egen skrivprocess. Först ut är idéfasen!

Inte helt sällan får jag frågor om hur min skrivprocess ser ut. Tidigare har jag alltid svarat att den förändras hela tiden, från bok till bok, men tänker jag efter lite djupare inser jag att det faktiskt inte längre stämmer. Nu när jag skriver på min tionde bok inser jag att min skrivprocess följer ett tydligt mönster.

Idéer från verkligheten

Idéerna till mina berättelser brukar börja ta form utifrån en händelse eller en situation som på ett eller annat sätt tar sig in i mitt huvud. Oftast är det en verklig händelse som slår an något i mig och triggar igång min fantasi. Det kan handla om något som någon berättar, något jag själv är med om eller något jag har sett på nyheterna. Det kan också handla om en mer generell företeelse, alltså mer av ett mönster eller en trend, i samhället som på något sätt väcker starka känslor inom mig. Ofta får händelsen eller företeelsen mig att ställa frågor. Till exempel: Hur tänker någon som gör så där? Eller: Vad händer med en människa som är med om det där?

Om svaren jag får känns intressanta brukar jag snabbt börja ställa följdfrågor om sådant som skulle kunna ske i anslutning till händelsen. T.ex.: Vad skulle hända om … eller: Tänk om det eller det skulle hända …

Oftast handlar frågorna om det finns strax utanför boxen. Tänk om någon gjorde eller tänkte det där lite halvförbjudna, det där som vi kanske alla gör och tänker, men som vi sällan talar högt om. Någonstans bland svaren på dessa frågor brukar det pirra ordentligt i mig. För detta, det som är på gränsen till okej och på gränsen till inte okej, är vad jag verkligen gillar jag att skriva om.

Viktigt att förtydliga i sammanhanget är att jag gör minimalt med research innan jag börjar skriva på mina berättelser (främst därför att jag tycker det är ganska tråkigt!) och jag vill inte på något sätt påstå att mina böcker är verklighetsbaserade. För det är bara idéerna som mer eller mindre är plockade från verkligheten. Berättelserna kommer ifrån mitt huvud.

Pirret avgörande!

Om frågorna jag ställer skapar tillräckligt med pirr och upptäckarlust inom mig är det dags att gå vidare till nästa fas – antecknandet! Men innan jag säger något mer om det vill jag stanna upp vid det där pirret. För om jag ska orka hela vägen i mål med ett skrivprojekt måste det finnas någonting i huvudidén som verkligen tar tag i mig, något som på allvar väcker min nyfikenhet. Annars vet jag numera med mig att skrivprocessen kommer gå onödigt trögt, vilket i förlängningen dessutom förmodligen kommer att leda till en ganska medioker berättelse. För tycker jag inte att frågorna känns tillräckligt intressanta kommer jag inte ta ut svängarna tillräckligt mycket när jag skriver. Därför: Om pirret uteblir går jag inte vidare med idén. MEN (och det här är viktigt!) jag slänger för den skull inte bort idén, utan sparar den i min idébank. För även om den inte höll för en hel story kanske den kan hålla utmärkt som en sidoberättelse. Någonstans i någon berättelse i framtiden kommer jag kanske kunna använda mig av just den där idén.

Från rörigt till struktur

Eftersom idéerna kan poppa upp lite varstans i livet har jag alltid skrivit ner dem i min mobil. Det är det enda som funkar för mig eftersom jag alltid har den med mig. För skriver jag inte ner idéerna omedelbart när de ploppar upp i min hjärna kommer jag garanterat att glömma bort dem, oavsett hur bra de är! Jag har nämligen adhd och en konsekvens härav är helt enkelt att jag lätt glömmer av saker.

Tidigare skrev jag ner alla idéer i mobilens anteckningsappen, vilket dock efter ett tag visade sig vara synnerligen osmidigt och allt eftersom mina lösryckta idéer har plitats ned har det blivit näst intill omöjligt att hitta dem igen om jag låter det gå några dagar. Jag har därför bestämt mig för att från och med nu bara skriva ner manusidéer i en gratisapp som heter Trello och som gör det möjligt för mig att organisara anteckningarna på ett mer lättillgängligt sätt. Det har verkligen varit revolutionerande för mig eftersom jag numera slipper ägna så mycket tid åt att leta efter min tidigare vitt spridda bokidéer! (Obs! Inget betalt samarbete med Trello här!) Appen gör det också möjligt att komma åt anteckningarna både från datorn och från mobilen, vilket jag tycker är mycket användbart.

Idéer som blivit böcker

Här följer några konkreta exempel på idéer som ligger till grund för mina böcker och hur just dessa idéer har uppstått.

  • Idén till huvudintrigen i boken jag skriver på just nu (en ungdomsroman med arbetsnamn ”Branden”) fick jag genom en verklig händelse i mitt närområde. Ett ödehus i samhället där ett av mina barn går i skolan brann ner och från början var några ungdomar misstänkta för händelsen. Detta triggade igång min fantasi och jag började genast spåna. Vad var det som hände egentligen? Och hur blir efterspelet, ryktena? Och dessutom, om ungdomarna är skyldiga, hur känner de sig nu? Värt att nämna är att jag inte har en aning om vad som hände i den där verkliga branden. Jag har bara tagit hjälp av dem för att trigga igång min fantasi.
  • Idén till min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” fick jag genom allt det som hände i samhället just när jag skulle börja skriva på den 2014. Alltfler invandrare kom till Sverige och jag läste om protestmöten i många städer som skulle öppna nya boenden, bl.a. för ensamkommande flyktingungdomar. Varför protesterade de? Vad var de egentligen rädda för?
  • I romanen ”Under två timmar” låter jag huvudpersonen Staffan springa Göteborgsvarvet trots att han varken är någon som vill träna eller någonsin tidigare har gjort det i hela sitt liv. Idén till den här boken fick jag så jag upplevde att många män i min omgivning, som närmade sig medelåldern, verkade känna sig tvungna att ta sig an olika tävlingar. Det var Vasaloppet och Stockholm marathon och en massa annat. Och jag tyckte mig se att det låg status i att jaga tider och springa lopp. Frågan jag ställde mig var: Vad händer med den som inte riktigt har förutsättningar för att träna och tävla?

Hoppas att du har uppskattat att kika in i min skrivprocess! Nästa inlägg kommer att handla om steg nummer två i skrivandet – nämligen planeringen.

_____________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!