Etikett: skriva romaner

Hopplöst ute

Staffan, huvudpersonen i Under två timmar, är så hopplöst ute. Hans högsta önskan är att åter få vara någon som hänger med, någon som vet vad som är inne, men när jag läser den här träningstrendlistan på SVT-nyheter, inser jag hur ute han är.

Högintensiv intervallträning har han aldrig hört talas om. Gruppträning är absolut ingenting för Staffan – man kan ju tvingas kommunicera med någon okänd! Yoga är något som Staffan kanske skulle vilja göra, om han bara tänkte efter, och han skulle troligtvis må bra av det, men tanken på att visa upp sin stelhet inför andra får Staffan att vilja gå upp i atomer. Yoga kan väl ändå inte vara något för män?

Men en punkt lyckas han i alla fall pricka in – pulsmätaren. Att den kommer så högt upp som på plats tre, måste ju bevisa något som Staffan är övertygad om. Att prylar spelar roll!

Den finns men ändå inte

En konstig känsla infinner sig när jag upptäcker att min bok plötsligt finns hos nätbokhandlarna, med ISBN-nummer, omslag och allt när jag sitter här och redigerar för fullt! Den lever ditt eget liv samtidigt som jag fortfarande skapar den på min kammare. Mäktigt och också lite läskigt!

Vad tycks om omslaget?

What a flow

Alltså jag älskar när det kommer – the flow. Och just nu kommer det ofta, nästan varje gång jag sätter mig med datorn framför mig. Kanske är det för att jag jobbar bäst under tidspress? Jag har nämligen väldigt ont om tid just nu. Jag läser för tillfället en heltidsutbildning, jobbar två dagar i veckan och skriver bok. Det är för mycket, jag vet. Och inte mår jag särskilt bra av det heller. Men skriver det gör jag ändå. Och det blir bra! Ni hör ju, jag verkar smått manisk. 

Men jag tycker verkligen att boken blir bra. Jag redigerar och karaktärsutvecklar i ett rasande tempo. Kanske, med största sannolikhet, har min hybris lagt sig när det är dags att skicka manuset till min redaktör om en månad. Men nu njuter jag av att det går bra och tänker att det finns tid för tvivel och självförakt. Sedan.

Med sympati för min huvudperson

I min nya roman, som släpps i maj nästa år, ger sig huvudpersonen Staffan in i en återvändsgränd han får minst sagt stora svårigheter att ta sig ur. Från att vara fullständigt otränad bestämmer han sig för att springa en halvmara med bara några månader på sig för att träna. Och han ska inte bara göra det lite sådär på en höft. Nej, han ska göra det snabbt, på en tid under två timmar.

Ingen match, säger säkert någon. Bara att göra liksom! På med löparskorna och gör det. Ut i terrängen och låt lungorna jobba! Alla andra fixar det ju!

Nej! Vill jag skrika. Alla andra fixar inte det. Jag vill hävda att många kroppar inte är byggda för sådana ansträngningar. Vissa kanske har det i sig, men långt ifrån alla. Och långtifrån alla har skallen som krävs. Den där som sporras av att det gör ont. 

Jag vill hävda att det är en stor bedrift att springa två komma en mil. STOR! 

Idag har jag sprungit en mil. Tänk, en hel mil! Det är många steg det. Eller ja, jag har joggat, lunkat och ja, jag erkänner, jag har faktiskt också gått lite grann här och där. En timma och nio minuter tog det. Och nu ligger jag stolt här i soffan med värk i varje liten muskel i min kropp.

Det är ju inte det minsta svårt att räkna ut att jag har låååång väg kvar till att klara det som Staffan har tänkt göra. Och då är jag faktiskt inte fullt lika otränad som Staffan. 

Så jag känner med Staffan och önskar att han inte kände sig tvungen att ge sig in i detta omöjliga uppdrag.

Plötslig skrivlust

Och så plötsligt drabbar den mig. Jag känner den i hela min kropp. Den har varit frånvarande hela sommaren, men så efter en fantastisk, känslomässigt omvälvande konsert med Håkan Hellström på Ullevi igår kväll, finns skrivlusten där. Helt självklar. Som en hunger som måste tillfredsställas. Den drar i mig. Ger mig inget val. Det är dags att ta ett nytt tag om manus nummer tre.

Jag ler när jag läser några rader av manuset jag nu minns att jag kommit ganska långt med. Det pirrar inom mig av förväntan. Äntligen!

För även om jag är en ivrig påhejare av att inte bara gå runt och prata om sitt skrivande, utan faktiskt på riktigt sätta sig där vid tangenterna, så måste det finnas en grundläggande lust att berätta. En längtan efter att få vara med när berättelsen blir till. För mig handlar inte skrivlust om någon slags gudomlig inspiration, men det krävs ett visst känslomässigt läge för att den ska infinna sig, som ger mig möjlighet att vilja och kunna fokusera. Nu känner jag att jag äntligen är där. Nu. Tack Håkan Hellström!