Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!

 

Det snurrar i skallen

Och så är jag plötsligt med i Amelia! Inte varje dag det händer. Och nu planeras radiointervju och framträdande för en massa bokhandlare i nästa vecka. Med mera. Så mycket spännande på gång!

Och då snurrar det i skallen. Runt runt snurrar det. Men det är ett härligt snurr. Ett sånt jag hoppats skulle infinna sig nu när ”Under två timmar” finns på riktigt.

Så det är väl bara att släppa taget och snurra med. Och kanske lämna mobilen lite då och då och ta med mig hundarna ut i skogen en stund för att hämta andan.

Uppmärksamhet

Fin artikel i Skaraborgsbygden idag! Jag är så glad över att jag blir uppmärksammad lokalt. För det är inte så lite läskigt det här med att släppa en bok. Tänk om boksläppet helt och hållet går obemärkt förbi? Tänk om det inte lämnar något avtryck alls. Alltså inget. Att böckerna kommer stå orörda i bibliotekens hyllor. Att alla de där böckerna som står uppställda i boklådorna runt om i landet aldrig ska bli lästa. Att ingen ska recensera.

Det är sånt jag har oroat mig för när jag har vridit mig i sängen under de tidiga morgontimmarna i väntan på att boken ska släppas och nu fortfarande gör, i väntan på eventuella recensioner.

Eventuella recensioner ja. För det är ju inte säkert att någon tycker att det som just jag har gjort är värt att notera.

Konkurrensen inom den här branschen är mördande. Först för att ens bli antagen. Men det slutar inte där. Saker och ting flyter liksom inte för att man blivit en av de lyckliga som får ge ut en bok. Det ges ut massor av böcker i Sverige, så varför ska någon välja att läsa just min?

Sånt undrar jag ibland när tvivlen sätter in. Och då är det lätt hänt att tankarna vandrar vidare till varför jag överhuvudtaget utsätter mig för det här.

Men så kommer det en sån här fin artikel. Eller så vågar jag mig in på Storytel och upptäcker att många människor redan har lyssnat och också gillat boken. Och då känner jag plötsligt att jag vågar ett tag till.

När knutar släpper

Mycket av skrivandet sker inte med fingrarna på tangenterna, utan på andra ställen. Det sker på hundpromenaden, i löparspåret och kanske framför allt i bilen. Just nu åker jag flera dagar i veckan åtta mil enkel väg till föreläsningar och seminarier. Det blir två timmar i bilen under en ganska vanlig dag. Ibland utnyttjar jag tiden till att lyssna på någon ljudbok eller podd, men på senare tid har jag mer och mer använt den där stunden till att tänka på mina berättelser. Och jag märker att det då händer väldigt mycket med historierna.

När jag nu har satt tänderna i manus till bok nummer tre, som går under arbetsnamnet Om den tar mig, har jag upplevt min huvudperson som aningen för platt. Jag känner henne inte tillräckligt väl för att kunna göra henne rättvisa, om ni förstår vad jag menar. Det leder till att hennes agerande ibland blir svårt att motivera. Så mina timmar i bilen denna vecka har jag helt och hållet vigt åt henne.  Jag har funderat på vem hon var som barn, som tonåring och som ung vuxen. Vad har gjort att hon är den hon är idag? Och som hon har utvecklats! Hela hennes bakgrund har förändrats och det har gjort att jag förstår henne mycket bättre, vilket i sin tur har lett till att det blir mycket enklare för mig att skriva om henne.

Det låter säkert väldigt flummigt för någon som inte ägnar sina dagar åt att hitta på vad som ska hända i andra människors liv. Men det är så här det fungerar för mig. Karaktärerna måste bli hela människor för att kunna fungera i en roman. De kan inte vara små människoliknande fragment som platt fladdrar förbi, utan måste istället vara så fullständiga att de skulle kunna existera på riktigt. Och för att hitta hela de här människorna behöver jag tid. Tid i mitt eget huvud.

 

Tid för tvivel

Då är den här omgången av omskrivningar avklarad och jag har skickat iväg min bebis till förlaget. Med ens sätter tvivlet in. Nej, men sådär kan jag väl inte skriva? Är det där verkligen trovärdigt och vem kommer egentligen att vilja läsa?

Vem fan tror du att du är?

Innan jag fladdrar iväg och blir alltför kritisk, alltför elak, mot mig själv och min text, är det läge att tänka på något annat än den där boken för ett tag.

Så jag försöker sysselsätta mig med skolarbete, med barnens aktiviteter, med att fundera över om jag inte måste skaffa mig ytterligare en hund.

Och så behöver jag tillåta mig att vila lite, återhämta mig, innan manuset åter ligger där i inkorgen och väntar på att återigen bli slipat.