Planera in skrivtid i livet!

Nu drar det åter igång. Jobbet, skolan, barnens simträning. Föräldramöten och bilbesiktning. Livet. Hösten är på väg med stormsteg och det är lätt att bli överväldigad av alla måsten som plötsligt åter ger sig till känna. Hur ska du hitta någon skrivtid mitt i allt detta? Är det ens någon idé att försöka hinna skriva den där boken du så gärna vill skriva?

Det är lätt gjort att stanna här. Vid ett enkelt konstaterande. Det blir ingen bok. Tiden räcker inte till. Punkt.

Men det behöver inte vara så. Jag vill nämligen påstå att det går att hitta tid. I allas liv. Också i ditt! Men den kommer inte komma till dig. Det kommer inte komma en dag då den bara dimper ner i ditt knä, redo för dig att roffa åt dig av.

Istället är det du som måste agera. Ansvaret ligger på dig! Du måste leta efter den där viktiga skrivtiden i ditt liv och du måste sno den. Av dig själv, din familj, Netflix, gymmet, helgsovmorgnar eller var just du behöver ta den ifrån.

Och du måste planera! Så fram med kalendern nu och boka din skrivtid. För bokar du inte är risken stor att det inte blir av. Det behöver inte vara samma tid varje vecka, det kan skilja sig åt. Poängen är att du på allvar avsätter den där tiden.

Men min kalender är ju full! kanske du tänker. Är den verkligen det? Finns det inte stunder av mellanrum i ditt liv där det faktiskt finns lite luft? Och vet du? Det behöver inte handla om timmar av ostört skrivande. Det är få förunnat att ha så mycket tid över till en älskad hobby. Och det behövs inte heller! En halvtimma på bussen till jobbet några dagar i veckan kan räcka gott och väl för att du faktiskt ska ge dig själv chansen att skriva din bok.

För det är vad det handlar om. Att du ska ge dig själv chansen att skriva din bok.

Med en stund här och var i veckan kommer du förmodligen inte bli klar med din bok till jul, men en sak är säker. En halvtimmas skrivande några dagar i veckan blir många halvtimmar över tid. Och det är till syvende och sist just det som räknas. Att du hittar en rutin där du kan göra skrivandet till en vardagsaktivitet som vilken som helst. Att du får till den där skrivrutinen som passar i just ditt liv och som du orkar hålla i under så lång tid som det krävs för dig att skriva din bok.

Den som har många halvtimmar i veckan kommer att bli klar snabbare än den som har få. Men spelar det egentligen någon roll? Huvudsaken är väl ändå att du blir klar. Till slut.

Hitta din skrivrutin med skrivutmaningen SKRIVTIAN!

För dig som har svårt att få in den där rutinen i livet på egen hand ordnar jag nu återigen skrivutmaningen SKRIVTIAN. Utmaningen är ett utmärkt sätt för dig att komma igång med eller att komma vidare i ditt skrivande. I förra omgången av SKRIVTIAN deltog fler än 70 personer. Häng med du också!

Det går till så här:

  • SKRIVTIAN pågår från den 7:e till den 16:e september.
  • Du skriver på din berättelse tio minuter om dagen, tio dagar i rad.
  • Under tiden får du hjälp av mig att hänga i genom de skrivpeppmejl jag skickar till dig varje dag under utmaningen.
  • Att delta är gratis och du anmäler dig här.

Så, missa inte den här chansen att skapa en fungerande skrivrutin i din vardag!

Att du misslyckas med att skriva handlar inte om att du saknar tid!

Jag förstår att det kan kännas så eftersom vår tillvaro ofta svämmar över av alla måsten. Inte minst nu innan sommaren, då många av oss bär runt på känslan av att allt egentligen borde ha varit gjort igår.

Men saken är den att du faktiskt inte behöver så himla mycket tid för att komma igång med din bok. Det är nämligen inte främst kvantiteten som avgör om du en dag ska få hålla din bok i handen. Det som avgör är istället om du lyckas ta tillvara de små stunderna och får in en skrivrutin som håller över tid.

Det du behöver göra är att ge plats åt skrivandet i din vardag. Små stunder, flera gånger i veckan. Det räcker för att ge dig själv och ditt skrivande chansen. Det ger dig den kontinuitet som behövs för att du ska nå hela vägen och faktiskt en dag bli författare.

Så du har ett val – antingen kan du fortsätta att gräma dig över allt som stjäl din tid från skrivandet. Du kan fortsätta att behålla dina idéer i huvudet utan att få ned dem på pränt. Eller så tar du vara på de små stunderna i vardagen, får kontinuitet i ditt skrivande och får en dag känna den underbara känslan att ha skrivit en hel bok.

Vill du göra sommaren 2021 till sommaren då du äntligen tog ditt skrivande på allvar? Då ska du delta i Skrivtian – skrivutmaningen där du skriver tio minuter om dagen, tio dagar i rad och under tiden får pepp och hejarop från mig som har skrivit hela åtta böcker! 

Den 7:e juni drar vi igång. Anmäl dig på direkten på den här länken: https://skrivringen.newzenler.com/f/skrivtian

Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och till hösten kommer min tionde bok ut.