Nytänk

Efter en veckas rekreation i fjällen har tankarna börjat vandra. Igår fick Välkommen till Himmelsta en recension på en bokblogg, av vilken det tydligt framgick att recensenten inte gillade boken. Sånt händer, tänkte jag och öppnade mejlen. Där låg en standardrefusering av Under två timmar och väntade på mig. Jag försökte tänka ”sånt händer” en gång till, men det funkade inte riktigt. Men idag tänker jag ”sånt händer” och också att jag för sjutton får göra något åt saken.

Så jag lyssnade på den eminenta Skrivarpodden med Kerstin Önnebo, något som brukar ge mig inspiration och lust att fortsätta. Så också detta avsnitt som var en intervju med Lotten Skeppstedt på Type & Tell och handlade om egenutgivning. Tankarna började snurra runt i nya banor. Jag behöver ju inte nödvändigtvis sitta stilla i båten och vänta och låta andra fatta besluten åt mig, om jag inte vill. Jag kan faktiskt publicera Under två timmar själv… Svindlande tanke.

För om det nu är möjligt för författaren själv att ha en åsikt om sina egna alster, vilket jag tänker ta mig friheten att ha, så är faktiskt Under två timmar bättre än min debutroman. Tycker jag. Och det är ju inte så konstigt. För precis som med det mesta blir man bättre på att skriva ju mer man tränar. Således borde böckerna bara bli bättre och bättre ju mer jag skriver och det, mina vänner, bådar gott.

Så fylld av nytt självförtroende satte jag idag för första gången på länge fingrarna på tangenterna och fortsatte med manus nummer tre och insåg att potentialen i det manuset faktiskt också är lovande. Känns bra! Tack Kerstin Önnebo och Skrivarpodden för inspirationen!

Har jag skrivit en feelgood?

När jag skrev mina två första manus reflekterade jag överhuvudtaget inte över att någon kanske skulle komma att kategorisera dem som det ena eller det andra. Jag tänkte inte alls på det utan skrev bara på. När jag sedan fick en recension som benämnde ”Välkommen till Himmelsta” som feelgood, blev jag väldigt förvånad. Var det verkligen en feelgood jag hade skrivit? Jag har valt att kalla den för drama, men kanske var det där med feelgood inte helt fel ändå. Jag kan nog hålla med om att den åtminstone tangerar den genren. Den är lättillgänglig, handlar mycket om relationerna mellan karaktärerna, får läsaren att känna mycket (dock inte enbart glädje!) och har en mörk baksida.

Mitt andra manus ”Under två timmar”, är lik ”Välkommen till Himmelsta”, både i tonen och det mörka temat och kan väl därför också sägas tangera feelgoodgenren, även om jag är lite tveksam.

Boken jag nu skriver på däremot, skulle jag nog våga påstå helt och hållet kan kategoriseras som feelgood. Den handlar om en cancersjuk kvinnas tillvaro. Inte så mycket feelgood där kanske någon tänker. Men boken handlar inte om cancern i sig, utan om kvinnan bakom sjukdomen. Och jag måste erkänna att saker och ting faktiskt blir lite enklare när jag vet vad det är jag sysslar med. Det är kanske därför många författare ger sig in i genrelitteraturen där det finns vissa regler, vissa element som ska vara med och som man som författare behöver förhålla sig till. Det fladdrar inte så lätt iväg när man skriver eftersom riktningen tydligare är utstakad från början.