Skrivlust

Nu, mina vänner, har det börjat klia i fingrarna. Bubbla innanför revbenen. Det sticker och drar. Pockar på. De vill återigen komma ut nu, orden. Hela mitt väsen vill sätta igång. Få ut allt det där, vad det nu är, som vill ut. Några dagars ledighet från jobb och kravfyllda sammanhang gjorde susen. Men jag avvaktar. Suger på karamellen ett tag till och ger mig själv den här tiden. För jag behöver den. Väldigt mycket behöver jag den. Och medan jag tvingar mig att låta tiden gå utan att sätta fingrarna mot tangenterna, samlar jag på idéerna som plötsligt åter poppar upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag samlar ihop dem i mobilen. Ni vet, i anteckningsappen. Jag låter dem ligga till sig där i tryggt förvar, tills det är dags.

2017 kommer också det bli ett kreativt år. Jag vet det eftersom bubblorna innanför revbenen har skvallrat. De har viskat det till den där trötta grå materian som de konstigt nog är sprungna ur. Och de smittar av sig till det grå. Långsamt långsamt skiftar nyanserna och någonting livfullt breder ut sig. Om jag bara håller ut ett litet tag till kommer bubblorna helt ta över och jag är åter på banan. Och då, mina vänner, blir det kanske en roman till.

En liten gnista av hopp

Få ledigheter har varit så välbehövliga som denna. Jag har kämpat ända in i kaklet den här gången. Segat mig upp på morgnarna och kommit hem som en spillra av mig själv om eftermiddagarna. Jag har inte orkat skriva på flera veckor. Det stackars skelettet till manus som jag nu borde plita på har legat oöppnat i sin mapp i datorn och jag har inte ens orkat bry mig. Men jag försöker tänka att det är nu det vänder. Ljuset kommer, om ett tag, att sakta och gradvis återvända och så också förhoppningsvis min energi.

En av höstens alla mer eller mindre omtumlande händelser som har fått min energi att sina är i själva verket avsaknaden av händelser på ett visst område. Det där området som man gör bäst i att hålla tyst om, eftersom det annars kan ligga en i fatet. Det där som det inte alls är bra att tala om eftersom man i så fall riskerar att skada sitt eget varumärke. Sitt eget varumärke? Som om jag vore någon slags handelsvara. Nu skiter jag i det för en stund och berättar som det är istället.

Så hur går det egentligen för det där manuset nummer två? Det där som ligger därute i förlagens manushögar och möglar? Bland tusentals andra manus skrivna av sådana som jag. Ja, den som det visste. Men det vet jag inte. Och det tär. Äter upp mig inifrån.

För jag är så vansinnigt rädd för att det ska ta slut här. En lovande debutant som aldrig lyckades komma med något mer. Som fick fina recensioner för sin första bok, men som liksom försvann. Som samlade på outgivna manus i olika välstrukturerade mappar i datorn någonstans långt där ute i periferin och som till slut blev komplett galen av alla dessa månader av väntan på att någon annan skulle ha tid att ta ställning till det hon hade skrivit.

Förlaget som gav ut min första bok fick manus till bok nummer två i mars i år. För mer än nio månader sedan. I somras sa de:
”JA! Vi tar det!”
”Hurra!” sa jag.

Sedan gick tiden och jag började fundera över varför det där förlagskontraktet aldrig damp ned i brevlådan. När jag frågade sa förlaget:
”Nja. Kanske. Vi får se.”
De har nu lovat att svara innan nyår. Jag hoppas innerligt att jag kan lita på det.

I våras skickade jag också manuset till några få andra förlag. Några tackade standardiserat nej ganska omgående, men ett av dem har jag inte hört ett knyst ifrån på sju och en halv månad. Ingenting har jag hört. Igår tog jag mod till mig och skickade ett mejl till förlagschefen för att fråga om manuset kommit bort. Vi får väl se om jag får något svar.

När jag fick det där nja:t från mitt förlag tog jag ett nytag med manuset. Jag filade och skrev om under några månader och skickade det sedan till alla förlag jag kunde komma på och också till några litterära agenter. Några standardnej har trillat in, men än väntar jag på svar från de flesta.

Och så idag fick jag äntligen ett refuseringsmejl från en agent som fick en liten gnista av hopp att tändas inom mig. För det märktes att hon hade läst och tyckt om det hon läste. Hon skrev att hon tyckte att manuset hade många fina kvalitéer. Hon gav mig fina omdömen om såväl karaktärsbygget som språket. Att hon sedan ansåg att det var för ”lokalt” för att kunna lanseras på andra håll i världen kan jag förstå. Och acceptera. Men de där uppmuntrande orden gjorde mig gott. De fyllde mig med hopp om att det kanske inte alls kommer ta slut här. Att det här faktiskt, som jag har velat men under hösten inte kunnat tro, bara är början. Att manuset inte alls ligger där i alla dessa högar och jäser. Att det på riktigt finns människor på alla dessa förlag som faktiskt läser och tar ställning till min historia.

 

 

Vad som verkligen värmer

”Välkommen till Himmelsta” har nu fått ett flertal fina recensioner på bokbloggar och i tidningar. Många vänner och bekanta har också läst och uttryckt sin uppskattning över boken. Allt detta är jag självfallet väldigt glad och tacksam över. Det värmer. För det  behövs respons, helst positiv sådan, när man sitter där på sin kammare och försöker forma orden till någon slags helhet som det kan bli någonting vettigt av i slutändan. För när jag sitter där, med fingrarna dansande över tangenterna, kan jag ju aldrig riktigt veta om någon annan än jag på riktigt ska ha behållning av det jag gör.

Men idag hände någonting som slår alla recensioner i världen. Något som värmer ända in i själen. Jag fick mitt första mejl från en för mig helt okänd läsare! Läsaren i fråga hade, utan att ha hört talas om boken i förväg, traskat in på biblioteket och av alla tusentals böcker i hyllorna, valt ut just min bok. Just min av alla dessa böcker! Sedan hade han gått hem och sträckläst den hela natten, eftersom han inte kunde lägga den ifrån sig. Att han dessutom bemödade sig med att berätta det för den där figuren bakom boken, alltså mig, är någonting som verkligen värmer på riktigt. Tack!

Har jag skrivit en feelgood?

När jag skrev mina två första manus reflekterade jag överhuvudtaget inte över att någon kanske skulle komma att kategorisera dem som det ena eller det andra. Jag tänkte inte alls på det utan skrev bara på. När jag sedan fick en recension som benämnde ”Välkommen till Himmelsta” som feelgood, blev jag väldigt förvånad. Var det verkligen en feelgood jag hade skrivit? Jag har valt att kalla den för drama, men kanske var det där med feelgood inte helt fel ändå. Jag kan nog hålla med om att den åtminstone tangerar den genren. Den är lättillgänglig, handlar mycket om relationerna mellan karaktärerna, får läsaren att känna mycket (dock inte enbart glädje!) och har en mörk baksida.

Mitt andra manus ”Under två timmar”, är lik ”Välkommen till Himmelsta”, både i tonen och det mörka temat och kan väl därför också sägas tangera feelgoodgenren, även om jag är lite tveksam.

Boken jag nu skriver på däremot, skulle jag nog våga påstå helt och hållet kan kategoriseras som feelgood. Den handlar om en cancersjuk kvinnas tillvaro. Inte så mycket feelgood där kanske någon tänker. Men boken handlar inte om cancern i sig, utan om kvinnan bakom sjukdomen. Och jag måste erkänna att saker och ting faktiskt blir lite enklare när jag vet vad det är jag sysslar med. Det är kanske därför många författare ger sig in i genrelitteraturen där det finns vissa regler, vissa element som ska vara med och som man som författare behöver förhålla sig till. Det fladdrar inte så lätt iväg när man skriver eftersom riktningen tydligare är utstakad från början.