Författare: Hanna Landahl

I veckan var jag på Akademibokhandeln i Mölndal och författarpratade. Och för första gången i den här så kallade författarkarriären kände jag mig helt avslappnad. Jag hade inte förberett mig nämnvärt utan litade plötsligt till att jag faktiskt hade något att säga. Och jag som brukar vara så nervös. Tänka att jag ju egentligen inte har något att komma med.

Så vad var då egentligen skillnaden mot andra tillfällen? Jag tror att anledningen till att jag kände mig så trygg var att jag redan när besöket bokades för länge sedan fick veta att personalen i butiken älskade min bok och att de verkligen ville att just jag skulle komma. Just jag och ingen annan. Och det var värdefullt.

För det är lätt att känna sig utbytbar i den här världen. Jaha och hur ser försäljningssiffrorna ut då? Vilka priser har du vunnit? Hur många länder är dina böcker sålda till? Och då är det lätt att låta sig svepas med. Att se på sig själv som misslyckad när det enda man egentligen har misslyckats med är att hålla sig borta från denna eviga tävlan.

Då så! Då har jag slickat mina sår och tar nu nya tag, och herregud vad mycket roligt som plötsligt är på gång! Den stora frågan just nu är – hur ska jag hinna? Förhoppningsvis ska jag gå ned i arbetstid på skolan efter nyår, så då kanske det löser sig.

Så, vad är allt detta som är på gång?

För det första har jag skrivit synopsis på en ny fristående berättelse om Staffan och hans familj, och haft väldigt intressanta samtal om det med min redaktör på Polaris. Det pirrar mycket kring denna nya berättelse och jag är såå sugen på att komma igång med skrivandet.

För det andra blir det mycket jobb med Semmeltricket – min och Linda Mickelssons barnbok – framöver. Den ska vi ägna hela den kommande helgen åt. Därefter är det dags för redigeringsrundor med redaktören och så blir det boksläpp våren 2019!

Och som om det inte var nog fick jag idag ett mejl av Storytel angående en idé till en ljudbokserie som jag har pitchat för dem och som det verkar som att de gillar! Nu ska jag skriva synopsis och ett pilotavsnitt. Väldigt spännande att tänka kring ett nytt format! Kanske leder detta ingenstans alls, men alldeles oavsett känns hela idén med att skriva en serie, med en helt annan dramaturgi än en roman, väldigt lockande.

Och så plötsligt har jag skrivit ett barnboksmanus. Mitt allra första. Tänkt att bli en kapitelbok för sex- till nioåringar. Bara sådär. Det är i alla fall lite så det känns just nu. Men så är det förstås inte. Åtminstone inte helt.

För jag började skriva om Aston och Dalia i vintras. Och hade egentligen hela berättelsen klar för mig. Men den absoluta merparten av texten är skriven den senaste veckan.

Detta var precis vad jag behövde just nu. Ett fullständigt lustfyllt skrivande. Helt utan krav eller förväntningar.

Nu ska jag redigera och sedan är det dags att leta förlag igen. Så fortsättning följer!

När jag skrev min första roman ”Välkommen till Himmelsta” var det som att berättelsen bara rann ur mig. Allt gick så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag skulle ju liksom bara prova. Se om jag kunde skriva en roman. Och snabbt märkte jag att det kunde jag ju! Självförtroendet flödade in i mig i samma takt som orden forsade ur mig. Jag var ju som gjord för att vara författare!

Nu har jag två utgivna böcker, men känner mig trots det (eller kanske tack vare?) mer osäker på mig själv som författare och på texten jag just nu sysselsätter mig med. Håller manuset verkligen måttet? Kan jag verkligen det här?

Som jag ibland längtar tillbaka till den där oförstörda naiviteten som genomsyrade allt som hade med mitt skrivande att göra för några år sedan. Innan prestationskraven började nästla sig in. Innan jag började bli rädd. För då, när jag skrev den där debutromanen, hade jag fortfarande ingen som helst aning om hur svårt allt egentligen var. Hur svårt det faktiskt är att skriva och bli klar med ett romanmanus. Hur svårt det faktiskt är att bli utgiven (inte bara första gången, utan andra och tredje och säkert fjärde och femte också). Och hur svårt det slutligen är att faktiskt bli läst. Alltså av fler än min egen bekantskapskrets.

För ingenting är självklart i den här branschen. Det finns inga som helst garantier för att det kommer att finnas en fortsättning. Och när vetskapen om det tar sig in, när den slår sig ned och gör sig hemmastadd, är det inte helt enkelt att hålla huvudet kallt. Då ligger det i farans riktning att rädslan för att misslyckas, rädslan för att det inte ska bli något mer, är det som tar överhand. Och då kan man vara ganska säker på att orden kommer sluta att flöda. Och alltsammans blir liksom en självuppfyllande profetia. För på det sättet blir det ju av förklarliga skäl inga böcker skrivna.

Rädslan har helt enkelt ingen plats i det kreativa skrivandet. Den måste bekämpas. Hårt och skoningslöst.

Och det är då det gäller. Det är då man måste lägga allt krut på att överlista sig själv. På att kväva den där förfärligt självkritiska rösten i huvudet. Med alla medel mota bort rädslan. Marinera sig i de positiva omdömen som de redan skrivna böckerna har fått och vässa det där stenhårda pannbenet, vilket jag om jag tänker efter inser var det som fick mig hit från första början.

För jag kan det här. Jag kan skriva romaner och det är därför jag håller på. Och det här är bara en av alla faser som ingår i romanskrivandet. Dessutom var väl den där debutromanen aldrig särskilt enkel att skriva? Den romantiska bilden av hur den näst intill skrev sig själv är väl bara ytterligare ett sätt för hjärnan att sätta käppar i hjulet för mitt skrivande?

Hur det än ligger till med den saken är det bara en sak jag kan göra för att komma framåt. Jag måste fortsätta skriva. Förstås. För det finns ju liksom inget annat sätt.