Hanna tipsar – var alltid redo med anteckningsblocket!

Jag hittar inspiration till det jag skriver om överallt i tillvaron. Det gäller att vara nyfiken och att inse att något när som helst kan dyka upp. Detta förhållningssätt kan faktiskt förvandla det mest mediokra i tillvaron till något mycket spännande!

Något jag har utvecklat under mina år som författare är min nyfikenhet på omgivningen. För jag har insett att faktiskt aldrig kan veta när något spännande kan dyka upp mitt framför mig. Dessutom utvecklat min förmåga att tjuvlyssna på andra!

Generellt kan jag säga att jag hämtar inspiration från allt som händer runt omkring mig. Sånt jag är med om, ser och hör talas om. Sånt jag ser på nyheterna. ⁠

⁠Livsfarlig att ha i din närhet

Jag låter mig inspireras av tanten som säger något högst vardagligt till sin man på Ica. Av receptionistens snorkiga sätt hos Folktandvården. Av de storslagna drömmarna hos deltagarna i teveprogrammet ”Husdrömmar”. ⁠

Jag snor vitt och brett från folk som korsar min väg. En replik här, en företeelse där. Och när jag tycker mig se ett mönster i tillvaron, då går min hjärna i spinn. Fram med mobilen, anteckna nu för sjutton, Hanna! Nu med en gång! För skriver jag inte omedelbart ner det, kommer det aldrig att ha funnits. ⁠

Det är praktiskt taget livsfarligt att ha mig i din närhet. För du kan aldrig riktigt veta vilket litet karaktärsdrag som dyker upp i min nästa bok!

Nytt grepp

Jag har i dagarna börjat skriva på ett nytt skrivprojekt och i detta projekt testar jag ett nytt grepp. Jag vill den här gången att en viss känsla ska genomsyra min text. Och den känslan har jag hittat i två olika teveserier. Detta göra således att jag just nu har det härliga (men aningen tidsödande!) jobbet att plöja dessa två serier.

Inspirationen kan komma från vitt skilda håll, tänker jag. Men det är viktigt att vara öppen, att ha tentaklerna ute och att falla offer för myten om den gudomliga inspirationen som en dag rakt ur tomma intet ska trilla ner i ditt knä. Jag är nämligen ganska säker på att det inte kommer att hända. För inspiration tror jag främst uppstår när du processar nya intryck från omvärlden.

Så, mitt råd till dig som tycker att inspirationen tryter: Ut och lev livet! Gör saker, träffa människor, lyssna på poddar, se på teve, åk buss. Och ha alltid anteckningsblocket eller mobilappen redo! Och ha tilltro till dig själv och till skrivprocessen! Tids nog kommer någon att korsa din väg och få din hjärna att börja arbeta. ⁠

Antagen – när samtalet från förlaget äntligen kom!

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget!⁠

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sex år sedan och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till Celanders förlag och alla andra förlag jag kunde hitta. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att tappa hoppet. Kanske skulle jag skriva om och skicka ut igen? Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Och till hösten kommer min åttonde bok ut.⁠ ⁠

Vill du också bli författare?

Du vet, det är faktiskt möjligt. Kunde det hända mig, så kan det också hända dig. Och det händer hela tiden. Massor av människor som aldrig tidigare har skrivit en bok, lyckas göra det! Och jag har ett sätt att komma igång – en utmaning som kan få fart på dig!

Skrivtian är den perfekta uppstarten för dig som vill skriva en bok, men har svårt att komma igång. Utmaningen är enkel och jag vill påstå att ALLA har tid med den. Du också.

Utmaning: Skriv på din berättelse tio minuter om dagen, tio dagar i rad.

Att delta är naturligtvis helt gratis. Anmäl dig och få skrivpepp av mig varje dag under utmaningen! Bland dem som deltar lottar jag dessutom ut sommarläsning i form av tre ex av min pocketbok Ljuskällan!

Antar du utmaningen?

Du anmäler dig här: Anmälan till Skrivtian

Skriv om det du redan kan!

Ett skrivtips som jag inte kan tala mig nog varm om är just detta. Gör det inte svårare för dig än du behöver och använd dig av de kunskaper du redan har. Kort och gott: Gräv där du står! ⁠

Att gräva där jag står, eller åtminstone i den absoluta närheten, är något jag har gjort i alla mina böcker. Och det handlar inte bara om att jag är lat (vilket jag visserligen är!) utan också om att skrivandet kommer lätt när jag vet vad jag pratar om. Och det är viktigt, tycker jag! För då dansar fingrarna över tangenterna och jag har lätt för att nå det där flowet i skrivandet som jag alltid eftersträvar.

Och jag märker DIREKT när jag är inne och tassar på marker jag inte känner mig trygg i. Jag blir osäker och börjar tvivla på mig själv. Är jag verkligen är kapabel att skriva om det här? Detta märks förstås också på resultatet. För att skriva om sådant jag inte kan tillräckligt om, som inte är grundat långt där inom mig, gör mig feg. Och en feg författare får inget flyt i skrivandet. En feg författare skriver i förlängningen inga bra texter.

Vad är du beredd att stå för?

Du kanske känner dig osäker på vad du kan lämna ut om dig själv. Det är fullt förståeligt och det väljer du naturligtvis helt själv. Och det är viktigt att tänka igenom vad du är beredd att stå för och inte. Annars kommer du bara få det jobbigt senare i processen när boken du skriver ska publiceras. För det ska den ju! Visst?

Men jag vill säga en sak som kan få dig att känna dig aningen mer trygg. Om du skriver skönlitterärt kommer ingen någonsin få veta vad som är sant och inte, om du inte vill. Visst kan läsarna spekulera om det, men du väljer själv om du vill avslöja det eller ej.

För allt är förstås inte sant i en skönlitterär text. Det hör ju till genrens hela idé, eller hur? Och du kommer ju att förklä de delar som är sanna. Du kommer ju att blanda ihop det du har tagit från verkligheten med sådant du hittar på.

Och jag är övertygad om att alla författare använder delar av sig själva och sitt eget liv i sina berättelser. För vad ska de annars utgå ifrån? Om jag ska gestalta mina karaktärers känslor, måste jag ju utgå från mig själv. Jag kan inte på allvar veta hur det känns i någon annan.

Nära och kära

Men vad ska dina nära och kära säga? kanske du tänker. Mitt tips – så långt det är möjligt, lämna dem utanför din berättelse! Om du inte har för avsikt att hämnas på något vis, förstås. Nej, men allvarligt talat. Man måste vara rädd om dem man har omkring sig och vill du använda dig av något hos dem, bädda in det väldigt noggrant.

Tre tips om vad som verkligen underlättar att använda sig av från verkligheten

  1. Ge karaktärerna ett yrke du vet något om
    Detta har jag använt i nästan alla mina berättelser. Och här har jag lite tur, för jag har hoppat runt och jobbat med en massa saker, vilket betyder att jag har mycket att gräva i på den här fronten. Och det underlättar verkligen att känna till det yrke som karaktärerna arbetar inom, tycker jag. För det är svårt att lära sig alla detaljer om ett yrke så pass bra att man kan gestalta det på ett trovärdigt sätt. Och karaktärerna kan ju faktiskt ha vilket yrke som helst. Det vore hur intressant som helst med karaktärer som var bagare eller lokförare, tycker jag! Var är alla de berättelserna? Alla måste faktiskt inte vara poliser …

    Staffan Lindström som är huvudkaraktär i två av mina romaner (Under två timmar och Ljuskällan) är tjänsteman på Migrationsverket. Varför då? tänker du. Jo, därför att jag har varit det, förstås. Det låter kanske inte så himla sexigt för en romankaraktär? Nej det är det ju inte heller. Men det kan väl vara intressant ändå?

  2. Släpp loss din fantasi i en miljö du känner till
    Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har svårt att hitta på miljöer helt från scratch i mitt huvud. Jag ser dem liksom inte framför mig. Därför har jag i alla min böcker utom en, använt mig av existerande platser. Och jag har också låtit karaktärerna flytta in i hus som jag känner till. Detta underlättar enormt mycket för mig eftersom jag då lätt kan berätta om hur det ser ut, faktiskt in i detalj, eller i alla fall ha det helt klart för mig i mitt huvud när jag skriver. Om jag inte gör så här är det stor risk att jag glömmer av hur det ser ut mellan skrivpassen.

    Jag har använt mig av min systers hus, min farfars hus och ett av husen jag själv har bott i. Och det här tricket kan du använda dig av även om huset du skriver om ligger på en helt annan plats än det verkliga huset gör. I fiktionen kan du ju flytta huset vart du vill!

    På det här sättet ger jag mig själv vissa ramar och det är ju tråkigt kan man tycka. Men för mig ger det faktiskt istället kreativiteten en kick i rätt riktning om jag har något att förhålla mig till.

  3. Ge karaktärerna sjukdomar eller andra åkommor som du har din närhet
    Om dina karaktärer ska ha någon slags sjukdom, funktionsnedsättning eller allergi (vilket i sig kan vara ett bra tips för att göra dina karaktärer mänskliga) är det också bra att välja något som du redan är bekant med. Detta för att researchansträngningen då blir minimal och det ger dig dessutom bättre förutsättningar att skriva fram trovärdiga karaktärer.

Skrivringen – håller dig i handen genom hela skrivprocessen!

I juni lanserar jag Skrivringen – medlemstjänsten för dig som vill skriva en roman.

Om du går i skrivartankar och har tröttnat på skrivarkurser som tar slut redan innan du har kommit igång med skrivandet på allvar. Eller på hutlöst dyra skrivcoacher. Då är detta något för dig!

Som medlem i Skrivringens medlemstjänst får du stöd genom hela skrivprocessen så att du orkar hela vägen och når målet – att slutligen hålla din färdiga roman i handen!

Jag som står bakom Skrivringen heter Hanna Landahl och jag har orkat hela vägen åtta gånger. Fyra romaner och fyra böcker för barn och ungdom har det blivit. Och nu vill jag använda allt jag lärt mig under vägen för att hjälpa dig att uppfylla din skrivdröm!

Vad är Skrivringen?

Skrivringen är skrivarkursen som fortsätter ända tills du har skrivit klart din roman. Och skrivcoachen som finns där vid din sida så länge som just du behöver. Dessutom till ett MYCKET överkomligt pris.

Genom att bli medlem i Skrivringen får du tillgång till följande: 

– Ett gruppcoachningstillfälle varje månad, där du ställer dina frågor till mig om hur du ska komma vidare i ditt skrivande.  

– En arbetsworkshop varje månad där du jobbar med ditt manus utifrån de uppgifter du får av mig. 

– Veckovis skrivpepp av mig via mejl och podcast. 

– En kursportal som kommer att växa sig allt större för varje månad. 

– En Facebookgrupp bara för medlemmar där du du ställer frågor till mig och skrivkompisarna i Skrivringen och bidrar med din egen kompetens. 

– Och kanske framför allt – ett mycket bra tillfälle att ta ditt skrivande på allvar! För när du lägger in en insats i beslutet du fattar, är chansen många gånger större att du faktiskt når ditt mål – att skriva färdigt den där romanen!

Men vad kostar det då?

Till en kostnad av ett (skitbilligt!) gymkort erbjuder jag stöttning där just du är i din skrivprocess, ända tills du är klar. Bye bye skrivkurser som är slut innan du ens har kommit igång! Hej då svindyra skrivcoacher!

Kostnad: 299 kr/månad (gäller endast om du går med 16-20 juni). Medlemsavgiften dras direkt från ditt bankkort.

Bindningstid: INGEN! Du väljer själv hur länge du vill vara med. En månad eller tre år – det är ditt val!


Är detta något för dig? Läs mer på Skrivringens webbplats (öppnas i nytt fönster)! Notera i din kalender att anmälan öppnar den 16:e juni. Du kan också göra en intresseanmälan här (som såklart är helt och hållet icke bindande!).

Och du, följ mig gärna på Instagram

Att skriva en roman – och stå ut med dalarna

Det här, min vän, är det allra jobbigaste med skrivandet. Att orka med de där bråddjupa dalarna. När du hamnar i ett tillstånd där du skäms ögonen ur dig bara genom att tänka på det du har skrivit och du knappt mäktar med att läsa igenom det. För det blir ju helt VÄRDELÖST och därför är det enda du vill göra att trycka på delete och aldrig mer sätta sig vid tangenterna igen. Någonsin!

Känner du igen dig? Jag vet hur det känns. Det är förfärligt.

Om du inte känner igen dig så kan du dessvärre vara säker på en sak. Det kommer bara vara en tidsfråga innan det också gäller dig. Tyvärr.

Men! tänker du. Skulle detta inte vara en blogg med SKRIVPEPP inte SKRIVDEPP?

Jodå. Du kan vara alldeles lugn. Det kommer. Men först ska jag berätta om hur det är för mig.

Toppar och dalar

I min skrivprocess kommer det liksom i vågor. När jag börjar med ett nytt projekt är allt oftast väldigt roligt. Jag är fylld av energi och tänker att det här inte bara kommer att bli årets bok, det kommer till och med bli århundradets! Augustpriset here I come!

Men så närmar jag mig mitten och då börjar tvivlet smyga sig på. Och jag undrar vad jag håller på med. Skrivandet går allt mer trögt och jag börjar känna ett starkt inre motstånd mot att sätta mig vid datorn. Tankar på att det är lika bra att strunta i alltihop eftersom boken ändå aldrig kommer bli klar, snurrar runt i huvudet. Och kanske är det ändå lika bra? För det här blir ju verkligen helt värdelöst.

Knuten löses upp

Men så händer något. Kanske poppar det upp en tanke under en av mina otaliga promenader i skogen med hunden. Eller när jag steker pannkakor. Något som (förstås!) måste hända någon av karaktärerna, eller en lösning till varför huvudpersonens man beter sig som han gör. Det är så självklart! Hur har jag kunnat missa detta ända tills nu? Knuten löses upp och så rullar det plötsligt på igen.

Sedan händer det underbara – jag får vittring på slutet! Och ingenting gör mig mer skrivsugen än att inse att jag kommer klara det den här gången också. Mot alla odds (så är det förstås inte, men det är så det känns!) kommer jag få ihop en hel berättelse till.

Slutredigeringen är värst

Min värsta dipp kommer när jag nästan är helt klar. Då det plötsligt går upp för mig att jag faktiskt inte kommer att kunna ändra texten mer. Det jag skriver just nu kommer att stå där FÖR ALL FRAMTID. Och vem kan egentligen leva med något sådant?

De sista korrekturrundorna blir därför plågsamma för mig och självtvivlet äter upp mig inifrån.

Och sedan fortsätter det … för sedan ska ju folk läsa det jag har skrivit också. Men det tar jag i ett annat inlägg.

Acceptera!

Nu kommer jag (äntligen! kanske du tänker) till själva poängen. Det jag vill säga är helt enkelt följande:

  1. Det är så här det är att genomgå ett långt skrivprojekt och vill du göra det så måste du acceptera det. Du måste lära dig att leva med dig själv. Med topparna såväl som med dalarna.
  2. Alla som skriver hamnar i ett förtärande självtvivel förr eller senare. Alla! Att du gör det är inte konstigt. Det är istället helt naturligt och det ingår i skrivprocessen. Detta behöver du inse!
  3. Det kommer att bli bättre. Jag lovar. Även om jag fortfarande känner av självtvivlet gör erfarenheten, som jag har nu efter åtta böcker, att jag VET att det kommer att gå över. Och denna insikt hjälper mig att inte ta tvivlet på lika stort allvar. Jag VET att det hör till och det får mig att känna mig trygg. Så kommer det att bli för dig också när du får mer erfarenhet. Så fortsätt skriv!

Hitta självförtroendet!

Du kan, du kan, du kan!!!

Att våga skriva. Det är nästan det svåraste av allt. När tankefloden kommer med alla sina klagomål om att din berättelse och dina karaktärer är något av det sämsta som någonsin har blivit till, då är det svårt att stå emot.

Jag vet. Jag har varit där (massor av gånger!), men det är tyvärr bara att vänja sig, för den här svidande självkritiken är dessvärre något som liksom TILLHÖR skrivandet.

Men vet du vad det fina är? Det är bara dina tankar som blåser upp sig och håller på. Och de talar faktiskt oftast inte sanning.

Här följer en lista över tre vanliga negativa tankar som sätter käppar i hjulet för skrivandet och hur du kan motarbeta dem!

  1. Jag är kanske ganska bra på att skriva, men alltså, inte så bra så att jag kan skriva en hel bok. Invändning: Nej, du kanske inte är världsbäst på att skriva böcker. I alla fall inte än. Men du kanske kommer att bli. Eller så blir du inte det, men det spelar faktiskt ingen roll överhuvudtaget. Man kan väl skriva även om man är dålig! För skrivandet i sig är värdefullt! Inte bara resultatet.
  2. Den här historien håller inte och inte karaktärerna heller! De är platta och tråkiga och ingen människa beter sig som de gör. Invändning: Nej, dina karaktärer kanske inte är riktigt mänskliga och historien kanske har sina luckor. Men, boken är väl inte klar än? Eller är den det? Klart att allt inte sitter från början. Jag vet faktiskt inte en enda författare som skriver sin bok från början till slut och sedan skickar in den till förlaget, som i sin tur bara vidarebefordrar den till tryckeriet. Eller har du hört talat om någon som gör så? Just det! För vet du, det handlar om REDIGERING! Varje bok behöver skrivas om flera gånger och därefter redigeras, ändras, putsas på, FÖRÄDLAS. Och (var alert nu, för det här är viktigt!) för att ha något att skriva om och redigera måste man ju skriva något först, eller hur? Och det är just DET som du håller på med nu. Just nu håller du inte på och färdigställer ditt manus. Du skriver det bara.
  3. Jag kommer aldrig någonsin bli klar! Invändning: Nej, du kommer inte bli klar. Inte den här veckan eller månaden eller kanske inte heller det här året. Men allvarligt talat. Vad gör väl det? För om du inte ger upp, om du letar fram den där envisheten som jag är säker på ligger där och lurar någonstans djupt inuti dig, så kommer du att komma fram till slutet. Tids nog. Men det tar tid att skriva en bok. Det gör det för alla. Man måste sitta där alla de där timmarna och det är DU som måste göra jobbet. DU och ingen annan. Och vill du bara det här tillräckligt mycket, så kommer du att klara det! Det vet jag!

I´m back!

Det tog ett tag, men nu är jag här igen! Och det känns HUR BRA SOM HELST! Bloggen kommer att byta inriktning och kommer fortsättningsvis inte ha fullt lika mycket fokus på mig (åh, herregud, hemska tanke!).

Framöver kommer jag istället bjuda på skrivpepp till dig som vill skriva en roman och som behöver ha lite hjälp och skrivpepp på vägen!

Och vill du ha en riktigt KICKSTART på ditt skrivande så kan du ladda ner min alldeles färska guide ”Kickstarta ditt skrivande” här. (Öppnas i nytt fönster.) Den är alldeles gratis!

Varmt välkommen hit!

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


En fucking sell-out

Och så var lanseringen av ”Under två timmar” över. Boken har funnits i ett par månader nu och är kanske inte längre att betrakta som en nyhet. Det kommer nya böcker hela tiden och nu lever min lilla bok sitt eget liv. Eller faller platt till marken och dör. Inte vet jag vad som händer härnäst, men en sak är hur som helst säker – jag kan nu inte göra mer för den. Ett inlägg till i sociala medier från mig om boken riskerar allra högst sannolikt att ta livet av såväl mig själv som mina följare och den där boken. Jag är genuint och ända in i märgen trött på mig själv och mitt tjat och jag har full förståelse för att mina följare också är det.

Men jag måste faktiskt få försvara mitt tvivelaktiga beteende lite grann. För det är, tro det eller ej, ganska svårt att avstå från att reposta ytterligare en fin recension från en bokbloggare på instagram. Varför? Det finns flera anledningar. Dels är det svårt eftersom jag har repostat alla andra fina recensioner, så vad ska bokbloggaren tycka om jag avstår från att lägga ut något om just dennes recension? Dels och kanske framför allt för att det kanske är just det inlägget som gör att min bok lyfter och börjar flyga av sig själv. Det kanske är just det där inlägget som gör att boken börjar klättra på en topplista. Eller att någon lägger den i sin bokhylla på Storytel och efter att ha lyssnat på den rekommenderar den till alla sina jobbarkompisar. Kanske är det just det där inlägget som gör att just detta händer. Och det är ju någonstans förhoppningen om det som är själva poängen med alla dessa inlägg.

Men det finns förstås en gräns för hur mycket man kan tjata. Det måste det ju göra, alltså rent objektivt. Eller? Om den där gränsen finns så är jag övertygad om att jag har passerat den nu. För igår sa min äldste son (som är elva år och följer mig på Instagram) till mig att jag faktiskt måste sluta lägga upp bilder på min bok nu. Han sa: ”Mamma, du är en fucking sell-out.”

Så från och med nu förklär jag min marknadsföring i sådana här inlägg. Och låtsas som att de handlar om någonting helt annat.

Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!