skrivkurs – Sida 2 – Skrivpeppbloggen

Tre vanliga missförstånd om vem som lyckas skriva klart sin bok och bli författare!

Det enskilt vanligaste hindret till att böcker aldrig blir klara är …. (trumvirvel!) FÖRFATTAREN SJÄLV! Jamen, det är väl klart! tänker du säkert nu. Det var ju det jag visste hela tiden! Det är mig det är fel på, jag har inte vad som krävs så det är lika bra jag lägger ner skrivandet nu med en gång!

Men nej, nej, nej! Det är inget fel på dig! För det handlar nämligen inte om att den som skriver (alltså du!) saknar förmågan eller tiden eller ambitionen.

I det här blogginlägget slår jag hål på tre vanliga missförstånd om vad vad som krävs av dig om du vill skriva klart din bok och bli författare.

Missförstånd nummer 1 – De som lyckas skriva klart sina berättelser och får lägga upp bilder av sina fina omslag på Instagram är gjorda av ett annat virke än vad jag är. De är begåvade, födda med en talang som jag aldrig fick, därför är det lika bra att jag bara ger upp.

Fel! De som lyckas skriva klart sina böcker och som till slut kan lägga upp bilder av sina supertjusiga omslag på Instagram är precis som du och jag. Och det där bokomslaget som vi ser i sociala medier är inte resultatet av talang. Det är istället resultatet av hårt arbete och envishet! För det känns tungt för alla som skriver ibland. Och de som lyckas skriva klart har hittat ett sätt att ta sig igenom svårigheterna som uppstår under tiden de skriver – inspiration som saknas, tid som saknas, idéer som saknas. De som lyckas har dykt upp vid tangenterna trots att det känns tungt! Dag efter dag. Efter dag.

Det kan du också göra!

Missförstånd nummer 2 – De som lyckas skriva klart sina böcker och som till slut får sitta på scenen på bokmässan och bli intervjuad av Jessika Jedin har mycket mer tid än jag har!

Det stämmer inte! Alla har vi tjugofyra timmar om dygnet och jag vill påstå att alla (med ytterst få undantag!) skriver sin första bok och kanske sin andra och tredje och fjärde bok under tiden som de har en annan sysselsättning, ofta på heltid. De har barn som ska skjutsas och hämtas och kanske till och med ammas! De har ett helt vanligt liv som kräver saker av dem, precis som du har.

När jag skrev min första bok, Välkommen till Himmelsta, var jag sjukskriven på grund av utmattning, och jag hade därför definitivt mer tid än andra, men betydligt mindre ork. Dessutom, min andra och min tredje och min fjärde bok skrev jag vid sidan av mitt jobb. Jag har också skrivit alla mina böcker under mina barns uppväxt och jag vet mängder av författare som har liknande förutsättningar.

De som sitter på bokmässans scen och har djupa samtal om sina böcker med Jessika Jedin har alltså inte mer tid än du har! De har bara hittat ett sätt att använda den lilla tiden som ändå finns över i deras liv, till just skrivande. Vad de har lyckats med är att prioritera och välja bort sådant som de har haft möjlighet att välja bort. Kanske har de valt bort att se hela Game of Thrones för andra gången eller att skrolla igenom Instagramflödet på mobilen tio gånger om dagen eller att ligga kvar i sängen på helgmorgnar och istället kliva upp en timme innan resten av familjen vaknar för att skriva.

Det finns alltid tid! Också i ditt liv. Men du måste hitta den och du måste ta den!

Missförstånd nummer 3 – De som lyckas skriva klart sin bok och till slut får chansen att känna den FANTASTISKA känslan av att se ryggen på sin bok, med sitt eget namn på (!) i bibliotekshyllan, har vetat att de vill bli författare ända sedan de lärde sig skriva.

Fel, fel, fel! Jag vill skriva ännu fler utropstecken här, men det blir ju alldeles för fult i texten! Jag vet inte varifrån det här missförståndet kommer, men det är mycket vanligt att man kommer på att man vill skriva en bok långt fram i livet och också lyckas göra det.

Jag har visserligen alltid älskat att skriva, genom hela livet njutit av hur det liksom får ordning på mina röriga tankar. Och journalist har jag velat bli i omgångar genom hela livet (men aldrig blivit!). Men författare? Jag hade aldrig ens snuddat vid tanken förrän jag var trettiofem år gammal. Och jag är definitivt INTE ensam! Enligt Författarförbundet är den genomsnittliga åldern för en kvinnlig författardebutant 38 år (36 år för män)! Och det är ju knappast så att alla dessa människor har försökt skriva böcker hela sina liv och lyckats först när de når medelåldern!

Så därför: De som lyckas skriva klart sin bok och som till slut får chansen att känna den FANTASTISKA känslan av att se ryggen på sin bok med sitt eget namn på (!) i bibliotekshyllan, har inte ALLTID vetat att de vill blir författare. Många av oss har insett det långt fram i livet! Att du insåg att du ville skriva en bok först du var trettio eller femtio eller kanske sjuttio, har alltså ingen betydelse. Du kan lyckas skriva en bok oavsett när i livet du insåg att det var det du ville göra!

______________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Vi börjar från början – med den viktiga början!

brown and white track field — Photo by Pixabay on Pexels.com

Din bok kan vara hur bra som helst. Alltså alldeles fantastisk! Men det spelar dessvärre ingen roll. För lyckas du inte fånga dina läsare från allra första början kommer läsarna ge upp även om din berättelse i övrigt är alldeles strålande! Därför har du ALLT att vinna på att ge början på din berättelse all den kärlek som krävs för att den ska bli så bra den någonsin kan bli! I det här blogginlägget får du fem av mina bästa skrivtips om hur du kan tänka när du skriver de där viktiga första sidorna av din berättelse!

Det är i början som vi sätter tonen och det är där vi fångar våra läsare. Vi har inte lång tid på oss, endast några få sidor. Lyckas vi inte med detta är risken stor att läsaren lägger undan boken och gör något annat istället. Så lägg mycket tid på början! Nöj dig inte, utan fila vidare på den. Skriv om och skriv om igen. Det kan kännas tråkigt, men du har faktiskt allt att vinna på att ge början den energi och det engagemang som krävs.

Början bör ge löften till läsare. På de där avgörande första sidorna är en av dina uppgifter att ge läsaren en bild av vad det är för slags berättelse hen har börjat läsa. Är det en feelgood – se till att det märks här. Få hjärtat att växa och de varma känslorna att svalla redan på de första sidorna. Skriver du istället på en spänningsroman? Ge då läsaren något riktigt kittlande med en gång.
Berätta inte allt med en gång – HINTA istället! Ger du allt med en gång kommer du få svårt att få med dig läsaren genom hela berättelsen.

Tänk dig att du håller en korvbit framför en hund. Får hunden tag i korvbiten kommer den käka upp den i ett nafs och därefter strunta fullständigt i dig. Ger du hunden inte någonting alls kommer hunden också snabbt tappa intresset för dig och din korv. Varför ska den bry sig om dig som ändå inte ger den något? Så hur ska du göra då? Just det! Ge hunden lite i taget. Ett litet hörn av korvbiten åt gången. Och direkt när du har gett den hörnet visar du att du har mer att erbjuda. Efter ett tag ger du lite till och så lite till.

Med detta vill jag inte säga att läsare är som hundar – alltså lättlurade (OBS! Jag älskar faktiskt hundar!). Men för att få läsarna att fortsätta läsa din berättelse behöver du ta till alla knep du kan komma på och att hinta, att hålla den där korven framför näsan och reta dem lite och att ge dem lite i taget – det är ett riktigt bra knep för att få läsarna att faktiskt vilja läsa vidare. Vi triggar igång läsarens fantasi och känslor och vilja att få mer av det vi har att erbjuda, alltså vår berättelse!
Kasta in läsaren mitt i handlingen! I mitt förra blogginlägg som du hittar här berättade jag om kraften i att komma sent in i en scen. Detta knep är något som är extra användbart i just den viktiga början! Låt oss läsare komma direkt in i en scen och låt det vara något viktigt som händer där. Något som är på ett eller annat sätt är avgörande för berättelsen.

Att låta början av din berättelse vara långtråkig är nästan ett tjänstefel om du vill kalla dig författare. I andra partier av texten kan du kanske komma undan med att vara långtråkig, men är du det i början kommer du bli straffad med en gång (=läsarna gör något annat!).

Så skippa långa utläggningar av miljöer under de allra första sidorna! Hoppa också över långa tillbakablickar som berättar karaktärernas hela livshistoria. Det är helt enkelt något du får berätta senare när du redan har läsaren på kroken.
Och apropå krok. Du har väl hört talas om den berömda HOOKEN? Alltså det där betet som vi kastar ut till läsaren, och som läsaren hugger tag i och vägrar att släppa.

Men vad är då en hook (eller krok)? Ja, det kan faktiskt vara lite vad som helst som får läsarens nyfikenhet och engagemang att under de första sidorna fullständigt slå i taket. Det kan kan handla om en hemlighet som någon av karaktärerna bär på och som läsaren förstår absolut inte får komma fram. Eller någonting fullständigt oväntat som händer alldeles i början av berättelsen, något som läsaren absolut inte kunde tro skulle hända. Det kan också vara något riktigt stort som står på spel för din huvudkaraktär eller ett helt avgörande vägskäl som karaktären står inför. För att det ska vara en riktig hook måste det gripa tag i din läsare under de där allra första sidorna på ett sådant sätt att läsaren bara MÅSTE få veta hur det går.

Naturligtvis måste resten av berättelsen också vara spännande för att du ska få med dig läsaren ända till slutet. Läsaren har många chanser att släppa det där betet under vägen. Men jag vill ändå påstå att om du får till en riktigt lockande hook alldeles i början av din berättelse kommer du definitivt ha ordentlig medvind när du tar läsaren igenom resten av berättelsen.
Låt någon du litar på läsa början och be om konstruktiv feedback. Jag vet att jag tjatar om detta, men det är viktigt. För när du skriver kommer du tids nog bli blind för din text. Så ta hjälp! Av en kompis eller din mamma eller någon proffsläsare. Låt hen läsa de första sidorna och fråga vad det var som lockade till att läsa vidare. Fanns det någonting där – förstärk detta i texten! Vilka känslor väckte din början hos den som läste? Väcktes starka känslor? Bra jobbat! Du har gjort ett gott jobb och behöver kanske bara finjustera din början innan du känner dig klar. Men väcktes inga känslor alls? Då är det kanske läge att tänka ett varv till och kanske helt och hållet skriva om de där första viktiga sidorna. För vet du? Det är faktiskt både du och din berättelse värd! Lycka till!

Skriv så att läsaren måste läsa ett kapitel till!

pens near keyboard and paper clips — Photo by Jess Bailey Designs on Pexels.com

Idag handlar mitt blogginlägg om något som är VÄLDIGT viktigt när du skriver ditt manus. Nämligen att skapa FRAMÅTRÖRELSE i berättelsen. Utan framåtrörelse kommer du att tappa dina läsare på vägen och det vill du förstås inte göra. Därför: Här får du ett av mina allra bästa knep för att höja tempot i berättelsen och därigenom få läsarna att fortsätta ända till slutet.

Knepet är: Kom sent, gå tidigt! Detta är ett oerhört användbart grepp som jag alltid har med mig när jag jobbar med mina berättelser, och om du ännu inte har testat det – gör det och se vad som händer!

Tänk dig en fest. Du kommer dit sent, alltså när den redan har börjat och du går dessutom därifrån innan den har börjat klinga av. Ser du det framför dig? Du är alltså inte med från början när gästerna börjar trilla in och stelt sippar på fördrinken. Du är inte heller med i slutet, då allt antingen har ballat ur fullständigt eller då deltagarna sitter och gäspar var för sig i soffan. Du är bara med i mitten. Under den del då festen på allvar händer. Den del som alla som var där kommer att minnas.

Exakt så ska du tänka på dina scener. Du låter läsaren komma in i scenen när allt intressant redan har börjat och låter dem gå vidare därifrån när det är som allra mest spännande. På det här sättet kommer du att skapa en sådan framåtrörelse i ditt manus att dina läsare inte kan slita sig.

Skriver för mycket

Många som skriver vill berättar alltför mycket. Och det är inte så konstigt. För vi vill förklara varför något händer. Men behöver vi alltid göra det? Nej. Åtminstone inte i den ordning som det händer, alltså kronologiskt. En del saker behöver vi inte skriva alls och en del, lite viktigare, saker kan återberättats senare.

Men vi litar inte riktigt på vår egen förmåga att skriva. Och vi litar inte heller på läsarens förmåga att tolka det vi skriver. Därför berättar vi, trots att vi inte behöver, vad som hände före den där intressanta händelsen som på allvar är det som tar vår berättelse framåt. Och det gör att läsaren hinner tröttna innan vi ens har tagit läsaren till det som vi egentligen vill berätta.

Och läsarna – alltså vi människor – är kräsna! Vi har så mycket som händer i våra liv och så mycket som pockar på vår uppmärksamhet vi lätt tröttnar. Och vad händer när vi tröttnar? Jo, vi överger berättelsen och slutar helt enkelt att läsa. Och det vill ju vi som författare till varje pris undvika!

Kom sent!

När jag håller i skrivarkurser för nybörjare och brukar jag ibland ge dem övningar där just detta blir detta, att de gärna skriver för mycket, blir väldigt tydligt. Deltagarna kan till exempel få tio minuter på sig att skriva en scen där en ung kille ser en äldre kvinna ligga på marken, mitt på ett övergångsställe. Och jag frågar dem vad som händer i mötet mellan dessa två?

Ofta börjar kursdeltagarna då med att berätta att killen är hemma i sin lägenhet. Han tar på sig sina nya ljusa jeans som han fick i julklapp av sin styvmamma, han borstar tänderna, men bara lite slarvigt – för han är ju en kille med massor av hål – och sedan hinner de knappt börja gestalta hans väg mot det där övergångsstället förrän övningens tio minuterna är över. Killen kom aldrig ens fram! Och det var ju därframme i, mötet mellan de två karaktärerna i den här berättelsen, som själva dramat i den här scenen fanns. Det var det intressanta, inte vilka jeans han valde att ta på sig eller hur många hål han hade i tänderna.

Detta är vad jag menar med att komma sent till en scen. Låt läsaren komma in i scenen eller i det nya kapitlet mitt i själva händelsen. När saker och ting redan händer eller är på väg att hända. I det här exemplet skulle jag låta killen vara på väg när scenen börjar. Kanske tänker han lite på jeansen eller hålen i tänderna (om detta nu är viktigt!) men väldigt snart ser han kvinnan där på vägen.

Gå tidigt!

Och sedan då? Ja då händer själva händelsen. Vi tar samma scen som ovan. Killen kanske hjälper den gamla damen upp, hon känner genast igen honom och det visar sig att hon kände hans farmor medan hon levde och hon berättar något viktigt om farmodern som killen inte viste! Det är själva kärnan i den här scenen! Mötet mellan dessa två och det som killen får veta i detta möte. Och där bör scenen därför avslutas.

Men vad hände sedan? kanske du tänker. Med damen? Kunde hon ens gå hem själv efter att hon hade ramlat. Hade hon skadat sig? Och så fortsätter du skriva på den där scenen. Du skriver att killen följer damen hem och ser till att hon får av sig skorna ordentligt. Sedan sätter hon på kaffe och de blir sittande vid hennes köksbord i flera timmar.

Så kan du förstås skriva, men gör du det låter du verkligen inte läsaren gå tidigt. Du låter hen gå jättesent! Och läsaren kommer att börja undra vad som egentligen var poängen med den här delen i berättelsen över huvud taget.

Det där som hände efter att killen och damen möttes behöver dock inte vara oviktigt att berätta. För kanske säger det något viktigt om killens karaktär? Något som får läsarna att tycka mer om honom? Ja, så kanske det är. Men behöver det berättas i just den scenen, strax efter det där jätteviktiga avslöjandet? Nej, troligtvis inte. Det kan istället berättas vid ett helt annat tillfälle, längre fram i berättelsen.

Att gå tidigt handlar om att avsluta scenen innan allt är klart. På detta sätt upprätthåller vi tempot och ger berättelsen ett framåtdriv som får läsaren att vilja läsa ett kapitel till. Och ett till. Och bara ett till. Och då har du lyckats!

__________________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

Bjud in läsaren i berättelsen – tre tips om gestaltning!

Din uppgift som författare är att hitta på en berättelse och därefter bjuda in dina läsare i texten. Kanske lyckas du till och med skapa en sådan närvaro för läsarna att de upplever att de befinner sig mitt i texten tillsammans med dina karaktärer och inte hemma i fåtöljen med sin bok där de i själv verket sitter? Det jag pratar om är gestaltningens magi! Själva konstverket när vi skapar litteratur. Så hur lyckas du med det? Här får du fem tips på vägen.

Show don´t tell

Gestalta istället för att berätta! Du har säkert hört talas om detta redan och det är just detta som brukar förknippas med gestaltning. Att inte bara berätta rakt ut vad det är som händer utan att istället hjälpa läsaren att måla upp sina egna bilder i huvudet. Så istället för att skriva: ”Mira är stressad och springer från bussen”, låt läsarna följa med Mira när hon är där i sitt jäktade tillstånd. Hur känns det inuti henne när hon är sådär stressad? I vilken kroppsdel känns det? I huvudet? I bröstet? I händerna? Vad gör hon förresten med händerna när hon är stressad? Med axlarna? Vad tänker hon på? Vad upplever hon av det som finns runt omkring? Vad ser hon? Vad hör hon? Luktar det av diesel från bussen? Eller av syrenbuskens blommor som växer strax intill busshållplatsen? Hur är vädret och hur känns det i Miras hud, i hennes ögon?

Det här är inte gjort i en handvändning. Det kräver träning och tankemöda för att lyckas. Och du behöver använda dig av dig själv och dina egna känslor. Men du behöver också använda dig av din empatiska förmåga, alltså din förmåga att sätta dig in i hur något är för andra människor. För hur känns det egentligen för Mira just i den där stunden?
Förankra din berättelse i scener

Men gestaltning handlar om mer än ”show don´t tell”. Det handlar om att du förankrar din berättelse i scener. Det är i scenerna som din berättelse utspelar sig. En scen läggs efter en annan och som ett pussel bildar alla dina scener tillsammans din berättelse. För att få en bild av vad jag menar med en scen kan du tänka dig en film eller teveserie. Dessa är helt och hållet uppbyggda med scener. En filmscen utspelar sig på en speciell plats under en speciell tidpunkt. Nästa scen utspelar sig på en annan plats under en annan tidpunkt och så vidare. Och på samma sätt bygger vi upp våra romaner. Det är i scenerna som vi bjuder in våra läsare och vårt mål är att läsarna ska känna att de befinner sig i just det där rummet tillsammans med våra karaktärer.

Det är ett vanligt nybörjarmisstag att inte tänka på berättelsen i scener. Berättelsen blir då lätt bara en lång räcka med händelser som inte kommer ge läsaren någon vidare känsla av närvaro. Ett annat misstag man lätt gör som aspirerande författare är att man börjar i en scen, men därefter försvinner karaktären iväg i en inre monolog med sig själv och när den är klar befinner sig karaktären helt plötsligt någon annanstans – i en helt annan scen. Det här blir rörigt för läsaren och det vill vi verkligen inte åstadkomma. Så tänk istället på att då och då, medan karaktären tänker tillbaka på något som har hänt tidigare eller för inre argumentationer med sig själv, återkoppla till scenen där karaktären faktiskt befinner sig.
Välj rätt detaljer

För att skapa närvaro behöver vi oftast inte skriva långa miljö- eller karaktärsbeskrivningar. Istället handlar det om att välja ut rätt detaljer som hjälper läsaren att tolka det vi skriver på det sätt vi önskar. Till exempel. De blå blommorna lyste i rabatten. Denna formulering är ganska intetsägande och vi får inte veta något annat än att blommorna är blå och att de finns i en rabatt. Vill du däremot säga något mer med det du skriver kan du istället välja att ladda blommorna med mer innehåll, större betydelse. Om du exempelvis vill visa vilken årstid det är och kanske ge en hint om karaktärens person kan du istället skriva: Lavendeln lyste i rabatten. Eller: Blåsipporna lyste i rabatten. Då får vi veta att den vars perspektiv vi följer kan åtminstone någonting om blommor (vet hur en blåsippa eller en lavendel ser ut) och vi får dessutom veta att det är vår eller att det är sommar.

Vill du istället att läsaren ska förstå att karaktären inte kan någonting om blommor över huvud taget kan du skriva: Blåsipporna lyste i rabatten. Eller var det var det i själva verket sådana där lavendelblommor? Kanske blir det till och med lite fniss här? För vem vet inte skillnaden på blåsippa och lavendel? Visst säger det ganska mycket om karaktären?

Vill du ha mer hjälp med gestaltning? Kanske ett par professionella ögon på din text? Läs mer om vad jag kan hjälpa till med här.

Fyra tips när du börjar skriva!

Att komma igång med skrivandet är svårt! Det krävs mycket av dig både för att våga och för att orka. Den här lilla föreläsningen spelades in tidigare under hösten i Studieförbundet Vuxenskolans regi. I den ger jag dig mina fyra bästa tips på hur du kan tänka när du är i startgroparna för att sätta igång med ditt skrivprojekt.

Vitsen med kontinuitet i skrivprocessen!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vitsen med att ta en paus i skrivandet. Och det finns verkligen en poäng med att låta din hjärna vila i perioder och att inte hela tiden ställa krav på att den ska leverera. Men mellan de där välbehövliga pauserna är det lika viktigt att du gör utrymme för det kontinuerliga skrivandet i ditt liv. Varför? Det får du veta i detta inlägg.

Det finns inte ett sätt att skriva en bok på. Det finns tusen och åter tusen sätt och du kan förstås hitta bevis för att jag har fel, att det sätt som jag hävdar fungerar, inte alls gör det. Men detta sätt fungerar för mig (och för många andra som skriver!).

Ineffektivt att skriva stötvis!

Att skriva stötvis, att åka iväg en helg då och då och helt gå upp i skrivandet eller att viga två hela veckor av sommarsemestern för skrivande kan ta dig långt. Det kan till och med göra att du faktiskt lyckas skriva klart en hel lång bok. Men för mig har det aldrig varit sättet. För mig har istället det kontinuerliga skrivandet varit det vinnande konceptet. Att hitta vanor som gör att jag kan få in skrivandet i min vardag, är det som har gjort hela skillnaden för mig.

Jag skulle vilja hävda att detta med att skriva stötvis är ett ineffektivt sätt att skriva en bok på. För när du gör det kommer du att behöva ägna en stor del av den tid du har satt av till skrivandet till att åter sätta dig in i din berättelse. Tid som du, om du hade lagt energi på att skapa mer kontinuerliga skrivvanor, hade kunnat använda för att komma framåt i din text.

För det tar tid och energi att åter komma in i din berättelse, att åter hitta din ton, din berättarstil och att minnas vilka dina karaktärer är om det var länge sedan du skrev. Och allt detta måste du göra om och om igen om du inte hittar ett sätt att få in skrivandet i din vardag.

Får du istället till de där kontinuerliga skrivpassen, kommer du att få så mycket gratis: Redan när du sätter dig vid tangenterna kommer du att vara inne i berättelsen, du känner dina karaktärer utan och innan och din stil kommer att komma till dig helt naturligt.

Jag påstår dock inte att det är en enkel uppgift att skapa kontinuerliga skrivvanor, men jag vill bestämt hävda att det är väl värt att försöka!

21 dagar för att skapa en ny vana

Du kanske har hört talas om att det tar 21 dagar att göra något till en vana? Det är en utbredd föreställning. Men jag är tveksam till att det räcker för att skapa nya tankebanor och på allvar ändra våra beteenden. Det skiljer sig dessutom förstås mellan olika individer. Men något som gäller för alla är hur som helst att detta med att ändra en ny vana inte kommer att komma av sig självt. Det kommer att krävas ansträngning. Av dig.

Och det gäller dessutom att vara konsekvent. Bryter du mönstret och hoppar över skrivandet ett par veckor är det lätt hänt att du inte bara tappar kontakten med din berättelse och dina karaktärer, du bygger dessutom lätt upp ett inre motstånd som gör det svårt för dig att komma igång igen.

Självfallet behöver du inte skriva varje dag för att lyckas komma till slutet på din berättelse. Istället handlar det om att hitta en kontinuitet som fungerar för just dig, i ditt liv. Det kan handla om att ägna dig åt ditt skrivande en timma varje vecka, eller tio timmar. Förutsättningarna ser olika ut för oss alla och att hitta vad som funkar för just dig, är själva nyckeln!

Och lägg inte ribban för högt. Det är mycket bättre att hitta en rutin som verkligen håller över lång tid än att bestämma dig för att skriva två timmar varje dag och inte orka i mer än en vecka.

Skriv om det du redan kan!

Ett skrivtips som jag inte kan tala mig nog varm om är just detta. Gör det inte svårare för dig än du behöver och använd dig av de kunskaper du redan har. Kort och gott: Gräv där du står! ⁠
⁠
Att gräva där jag står, eller åtminstone i den absoluta närheten, är något jag har gjort i alla mina böcker. Och det handlar inte bara om att jag är lat (vilket jag visserligen är!) utan också om att skrivandet kommer lätt när jag vet vad jag pratar om. Och det är viktigt, tycker jag! För då dansar fingrarna över tangenterna och jag har lätt för att nå det där flowet i skrivandet som jag alltid eftersträvar.

Och jag märker DIREKT när jag är inne och tassar på marker jag inte känner mig trygg i. Jag blir osäker och börjar tvivla på mig själv. Är jag verkligen är kapabel att skriva om det här? Detta märks förstås också på resultatet. För att skriva om sådant jag inte kan tillräckligt om, som inte är grundat långt där inom mig, gör mig feg. Och en feg författare får inget flyt i skrivandet. En feg författare skriver i förlängningen inga bra texter.

Vad är du beredd att stå för?

Du kanske känner dig osäker på vad du kan lämna ut om dig själv. Det är fullt förståeligt och det väljer du naturligtvis helt själv. Och det är viktigt att tänka igenom vad du är beredd att stå för och inte. Annars kommer du bara få det jobbigt senare i processen när boken du skriver ska publiceras. För det ska den ju! Visst?

Men jag vill säga en sak som kan få dig att känna dig aningen mer trygg. Om du skriver skönlitterärt kommer ingen någonsin få veta vad som är sant och inte, om du inte vill. Visst kan läsarna spekulera om det, men du väljer själv om du vill avslöja det eller ej.

För allt är förstås inte sant i en skönlitterär text. Det hör ju till genrens hela idé, eller hur? Och du kommer ju att förklä de delar som är sanna. Du kommer ju att blanda ihop det du har tagit från verkligheten med sådant du hittar på.

Och jag är övertygad om att alla författare använder delar av sig själva och sitt eget liv i sina berättelser. För vad ska de annars utgå ifrån? Om jag ska gestalta mina karaktärers känslor, måste jag ju utgå från mig själv. Jag kan inte på allvar veta hur det känns i någon annan.

Nära och kära

Men vad ska dina nära och kära säga? kanske du tänker. Mitt tips – så långt det är möjligt, lämna dem utanför din berättelse! Om du inte har för avsikt att hämnas på något vis, förstås. Nej, men allvarligt talat. Man måste vara rädd om dem man har omkring sig och vill du använda dig av något hos dem, bädda in det väldigt noggrant.

Tre tips om vad som verkligen underlättar när du skriver en bok

Ge karaktärerna ett yrke du vet något om
Detta har jag använt i nästan alla mina berättelser. Och här har jag lite tur, för jag har hoppat runt och jobbat med en massa saker, vilket betyder att jag har mycket att gräva i på den här fronten. Och det underlättar verkligen att känna till det yrke som karaktärerna arbetar inom, tycker jag. För det är svårt att lära sig alla detaljer om ett yrke så pass bra att man kan gestalta det på ett trovärdigt sätt. Och karaktärerna kan ju faktiskt ha vilket yrke som helst. Det vore hur intressant som helst med karaktärer som var bagare eller lokförare, tycker jag! Var är alla de berättelserna? Alla måste faktiskt inte vara poliser …

Staffan Lindström som är huvudkaraktär i två av mina romaner (Under två timmar och Ljuskällan) är tjänsteman på Migrationsverket. Varför då? tänker du. Jo, därför att jag har varit det, förstås. Det låter kanske inte så himla sexigt för en romankaraktär? Nej det är det ju inte heller. Men det kan väl vara intressant ändå?
Släpp loss din fantasi i en miljö du känner till
Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har svårt att hitta på miljöer helt från scratch i mitt huvud. Jag ser dem liksom inte framför mig. Därför har jag i alla min böcker utom en, använt mig av existerande platser. Och jag har också låtit karaktärerna flytta in i hus som jag känner till. Detta underlättar enormt mycket för mig eftersom jag då lätt kan berätta om hur det ser ut, faktiskt in i detalj, eller i alla fall ha det helt klart för mig i mitt huvud när jag skriver. Om jag inte gör så här är det stor risk att jag glömmer av hur det ser ut mellan skrivpassen.

Jag har använt mig av min systers hus, min farfars hus och ett av husen jag själv har bott i. Och det här tricket kan du använda dig av även om huset du skriver om ligger på en helt annan plats än det verkliga huset gör. I fiktionen kan du ju flytta huset vart du vill!

På det här sättet ger jag mig själv vissa ramar och det är ju tråkigt kan man tycka. Men för mig ger det faktiskt istället kreativiteten en kick i rätt riktning om jag har något att förhålla mig till.
Ge karaktärerna sjukdomar eller andra åkommor som du har din närhet
Om dina karaktärer ska ha någon slags sjukdom, funktionsnedsättning eller allergi (vilket i sig kan vara ett bra tips för att göra dina karaktärer mänskliga) är det också bra att välja något som du redan är bekant med. Detta för att researchansträngningen då blir minimal och det ger dig dessutom bättre förutsättningar att skriva fram trovärdiga karaktärer.

_________________________________________________