Nu, mina vänner, har det börjat klia i fingrarna. Bubbla innanför revbenen. Det sticker och drar. Pockar på. De vill återigen komma ut nu, orden. Hela mitt väsen vill sätta igång. Få ut allt det där, vad det nu är, som vill ut. Några dagars ledighet från jobb och kravfyllda sammanhang gjorde susen. Men jag avvaktar. Suger på karamellen ett tag till och ger mig själv den här tiden. För jag behöver den. Väldigt mycket behöver jag den. Och medan jag tvingar mig att låta tiden gå utan att sätta fingrarna mot tangenterna, samlar jag på idéerna som plötsligt åter poppar upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag samlar ihop dem i mobilen. Ni vet, i anteckningsappen. Jag låter dem ligga till sig där i tryggt förvar, tills det är dags.
2017 kommer också det bli ett kreativt år. Jag vet det eftersom bubblorna innanför revbenen har skvallrat. De har viskat det till den där trötta grå materian som de konstigt nog är sprungna ur. Och de smittar av sig till det grå. Långsamt långsamt skiftar nyanserna och någonting livfullt breder ut sig. Om jag bara håller ut ett litet tag till kommer bubblorna helt ta över och jag är åter på banan. Och då, mina vänner, blir det kanske en roman till.