Ingen deckardrottning direkt … Men skapa trovärdiga karaktärer – det kan jag faktiskt göra!

Är det bara jag som tycker att kulturutmärkelserna regnar ner över oss just nu? Inte nog med att tevetablån svämmar över av guldbaggar, sportpriser och grammisar. I mina sociala medier verkar det som att varenda en av mina författarkollegor är nominerade till Adlibrispriset eller Storytel awards eller vad de nu heter allihop.

Men det går ju bra! försöker jag intala mig att tänka. Kul för dem! Men det hjälper inte att jag tänker så, för innerst inne blir jag vedervärdigt svart av avundsjuka. Och det jag, de där positiva tankarna till trots, ändå känner är att det faktiskt INTE ALLS går bra. För jag hittar ju inte MINA böcker någonstans bland de där nomineringarna …

Och jag känner sådär trots att jag egentligen aldrig har förväntat mig att jag ska bli nominerad till något pris. För jag vet ju att varken är någon deckardrottning eller någon enda tidningsrecensents lilla kelgris.

Så vem är jag då som författare, kan jag inte låta bli att undrar ibland …

Och när den där garden är nere för räkning, då passar minsann självtvivlet på! Det smiter in under min hud och sprider sig som värsta viruset. Och då kommer de där andra tankarna också. Och snart gör jag ingenting annat än funderar på om jag verkligen hör hemma i den här författarvärlden.

Men så finns det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute ändå. Att det kanske trots allt finns en liten vrå i den här bokbranschen också för mig.

Vad är det egentligen att vara framgångsrik i författarvärlden, undrar Hanna Landahl i det här blogginlägget.

Känner du mig?

Men så kommer det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute trots allt. Att det trots avsaknande av priser och utmärkelser kanske ändå finns en liten vrå i den där bokbranchen vars dörr har en skylt med just mitt namn på?

En dag för några veckor sedan var en sådan dag. För då damp det nämligen ner ett mejl i min inkorg från en för mig helt okänd man vars vän höll på att läsa min roman Under två timmar. Han skrev:

”Det jag undrar är om du på något märkligt sätt haft mig i åtanke när du skrivit boken eller om det är en otrolig slump?”

Jag satte morgonkaffet i halsen och trodde först att mannen skämtade. Men när jag läste vidare insåg jag att hans fråga var helt och hållet allvarligt menad. Han trodde på fullt allvar att jag hade skrivit om just honom. 

Och likheterna mellan honom och min huvudperson Staffan i boken var faktiskt slående. Allt detta stämde helt och hållet överens mellan de två:

  1. De var lika gamla
  2. Båda hade jobbade på en specifik myndighet och dessutom under lika lång tid
  3. Båda hade två söner som dessutom hade samma namn (!)
  4. Båda var lite mer förtjusta i Håkan Hellström än vad som kanske kan anses accepterat för vuxna medelålders män
  5. Båda bodde i samma stad

Praktiskt omöjligt att sno hans liv

Allt var naturligtvis helt och hållet en slump – jag går ju inte omkring och SNOR folks liv hur som helst! Och som tur var fanns det inte ens en praktisk möjlighet att jag skulle ha kunnat sno något. Detta eftersom jag skrev boken innan mannens barn ens var födda och långt innan han hade hunnit jobba på den där myndigheten sådär länge som min huvudperson hade jobbat där. 

Först tänkte jag att sammanträffandet nästan var lite kusligt. Men så vände jag på det hela och insåg med ens att det faktiskt skulle kunna finnas de som hävdade att det som mannen berättade faktiskt var det ultimata beviset för att jag hade lyckats med något ganska STORT. För min bok hade hittat ut till en läsare som på allvar trodde att jag hade skrivit hela den där boken om honom och om hans liv. 

Och det är ju mer eller mindre fantastiskt! För betydde inte det att jag hade lyckats skapa en alldeles mänsklig och trovärdig karaktär? Jo, det måste det faktiskt betyda.

Så trots att det inte går att hitta just mitt namn bland alla dess utmärkelser som haglar över oss just nu, så skulle jag faktiskt vilja sträcka lite på nacken här och hävda att jag minsann också är ganska FRAMGÅNGSRIK!

____________________________________

Så, vill du kanske ha lite hjälp av den här FRAMGÅNGSRIKA författaren (och skrivcoachen)? Häng med på mitt kostandsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” helt gratis!

Du kan väl inte skriva en bok – eller?

Att acceptera självtivlet som vi ofta känner när vi skriver kan vara väldigt svårt. Att orka med de där bråddjupa dalarna och att acceptera att de finns. Att de hör till. För de finns för alla oss som skriver berättelser.

När du hamnar i ett tillstånd där du skäms ögonen ur dig bara genom att tänka på det du har skrivit och du knappt mäktar med att läsa igenom det du skrev under förra skrivpasset. För det blir ju helt VÄRDELÖST och därför är det enda du vill göra att trycka på delete och aldrig mer sätta sig vid tangenterna igen. Någonsin!

Har du tänkt de här tankarna någon gång? I så fall vill jag bara säga att du inte är ensam! Jag har också tänkt så här. Jag vet att det kan känns att vara där längst nere i den djupa dalen. Det är en förfärlig plats att befinna sig på.

Om du inte har varit där ännu så kan du dessvärre vara säker på en sak. Det kommer bara vara en tidsfråga innan det också gäller dig. Tyvärr.

Men! tänker kanske du. Skulle detta vara ett peppigt inlägg som skulle höja ditt självförtroende, inte något som sänker dig?

Jodå. Du kan vara alldeles lugn. Det kommer. Men först ska jag berätta om hur det är för mig.

Ups and downs …

I min skrivprocess kommer det liksom i vågor. När jag börjar med ett nytt projekt är allt oftast väldigt roligt. Jag är fylld av energi och tänker att det här inte bara kommer att bli årets bok, det kommer till och med bli århundradets! Augustpriset here I come!

Men så närmar jag mig mitten och då börjar tvivlet smyga sig på. Och jag undrar vad i hela världen det är som jag håller på med. Skrivandet går allt mer trögt och jag börjar känna ett starkt inre motstånd mot att sätta mig vid datorn. Tankar på att det är lika bra att strunta i alltihop eftersom boken ändå aldrig kommer bli klar, snurrar runt i huvudet. Och kanske är det ändå lika bra? För det här blir ju verkligen helt värdelöst.

Får vittring på slutet

Men så händer något. Kanske poppar det upp en tanke under en av mina otaliga promenader med min hund Arran (som för övrigt är en australien shepherd och väldigt gullig). Eller när jag steker pannkakor. Något som (förstås!) måste hända någon av karaktärerna, eller en lösning till varför huvudpersonens man beter sig som han gör.

Och plötsligt är det alldeles självklart! Hur har jag kunnat missa detta ända tills nu? Knuten löses upp och så rullar det plötsligt på igen.

Och sedan händer det där underbara, det som jag längtar efter under nästan hela skrivprocessen – jag får vittring på slutet! Och ingenting gör mig mer skrivsugen än att inse att jag kommer klara det den här gången också. Mot alla odds (så är det förstås inte, men det är så det känns!) kommer jag få ihop en hel berättelse till.

Den där slutredigeringen …

Min värsta dipp kommer när jag nästan är helt klar. Då det plötsligt går upp för mig att jag faktiskt inte kommer att kunna ändra texten mer. Det jag skriver just nu kommer att stå där FÖR ALL FRAMTID. Och vem kan egentligen leva med något sådant?

De sista korrekturrundorna blir därför plågsamma för mig och självtvivlet äter upp mig inifrån.

Och sedan fortsätter det … för sedan ska ju folk läsa det jag har skrivit också. Men det tar jag i ett annat inlägg.

Acceptera!

Nu kommer jag (äntligen! kanske du tänker) till själva poängen. Det jag vill säga är helt enkelt följande:

  1. Det är så här det är att genomgå ett långt skrivprojekt och vill du göra det så måste du acceptera det. Du måste lära dig att leva med dig själv. Med topparna såväl som med dalarna.
  2. Alla som skriver hamnar i ett förtärande självtvivel förr eller senare. Alla! Att du gör det är inte konstigt. Det är istället helt naturligt och det ingår i skrivprocessen. Detta behöver du inse!
  3. Det kommer att bli bättre. Jag lovar. Även om jag fortfarande känner av självtvivlet gör erfarenheten, som jag har nu efter tio böcker, att jag VET att det kommer att gå över. Och denna insikt hjälper mig att inte ta tvivlet på lika stort allvar. Jag VET att det hör till och det får mig att känna mig trygg. Så kommer det att bli för dig också när du får mer erfarenhet. Så fortsätt skriv!

Vill du ha fler skrivtips? Ladd ner min gratisguide Börja Skriva!

Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och i höstas kom min tionde bok ut.

Vill du också bli författare? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar”. Där berättar jag mer om vad du kan göra just NU för att så snabbt som möjligt komma igång och börja skriva. Anmäl dig till webinaret här!

Är det ens någon idé att försöka?

Fotograf: Jimmy Freidenfelt Blom

Det finns en hel uppsjö av missuppfattningar när det gäller skrivande och om att vara författare. Jag skrev om några i mitt förra inlägg. Här slår jag hål på några fler!

  1. Det är ingen idé att ens försöka skriva en bok om jag inte har hela dagar eller veckor i sträck till mitt förfogande!

De allra flesta författare har skrivit sina första böcker på sin fritid. Alltså vid sidan om heltidsjobb eller studier. Många är de böcker som har blivit skrivna i omklädningsrummet, på bussen, vid spisen eller vid skrivbordet tidiga mornar innan resten av familjen har vaknat. Det är inte antalet minuter i veckan som avgör om det kommer att bli någon bok eller inte. Det är regelbundenheten. Att du får in skrivandet som en rutin i din vardag.

Det är ytterst få förunnat (också bland utgivna författare!) att ha långa, sammanhängande skrivperioder då man endast kan ägna sig åt att skapa. Så om du vill skriva en bok kan du inte vänta på det perfekta tillfället då du har hur mycket tid över som helst. För vet du? Det kommer inte att hända.

2. Det är omöjligt att komma igenom nålsögat hos förlagen!

Det kan kännas så, det förstår jag. För det det är verkligen svårt att bli antagen av ett förlag. De allra flesta blir inte det, tyvärr. Åtminstone inte med det där första manuset.

Men kanske med det andra? Eller det tredje?

En sak är dock säker. Det händer. Alla författare som idag är publicerade har någon gång tidigare i livet varit precis där du befinner dig, på andra sidan antagningen. Och det kan faktiskt vara du som är den där lyckliga själen nästa gång. Det får du bara veta om du vågar försöka.

Dessutom finns det idag en mängd andra sätt att publiceras på än genom traditionella förlag, om nu själva publiceringen är det viktiga för dig.

3. Jag måste vänta in inspirationen!

Nej, nej, NEJ! Det här är den värsta myten av alla. Den om den världsfrånvände konstnären som inte kan få något ur händerna om inte förutsättningarna är perfekta. Jag vill bed bestämdhet hävda följande: Inspiration kommer aldrig dimpa ner i ditt knä när du passivt sitter och väntar. Inspiration är något som kommer när du gör någonting. När du pratar med andra människor, ser på teveserier, går i skogen, åker buss, är på ICA. När du tjuvlyssnar på vad andra pratar om. Eller när du går i skogen och bearbetar alla intryck du har fått under dagen.

Inspiration är också något som kommer när du skriver. När du sätter dig vid tangenterna och låter fingrarna göra jobbet. Då hakar dina tankar i varandra och vips har du skapat någonting som i sin tur leder till någonting annat. Du har skapat något nytt!

Lycka till med ditt skrivande! Och du vet, du kan skriva en bok, men DU måste göra jobbet!

4. Men författare är ju FÖRFATTARE och jag är ju bara … jag …

Nämen vänta lite nu … Det är förstås ingen skillnad på dig och de där som du ser i soffan på Nyhetsmorgon som håller en bok med sitt namn på i handen. Du är ju precis som dem!

Men jag förstår att tanken på att författare är av en annan sort kan ha slagit dig. För jag tänkte så innan jag började skriva böcker. Jag trodde allvarligt talat att alla de där människorna som jag såg på sociala medier, som fick bokkontrakt och la upp sina fina bokomslag på sociala medier och åkte till bokmässan i Göteborg och pratade på stora scener om viktiga frågor, jag trodde på allvar att de var av en annan sort än vad jag var.

Jag trodde att de hade fötts med en talang som jag uppenbarligen hade fötts utan.

Jag tänkte att sådana som Matt Haig här, mannen vars porträtt uppförstorat där på väggen vid sidan av mitt, var gjord av annat virke än jag var.

Och nu kanske DU tänker att JAG som har fått mitt ansikte uppförstorat på en stor vägg på Bokmässan i Göteborg är gjord av något annat än vad du är.

Men nu ska jag berätta en hemlis för dig. Är du med? Jag är definitivt inte gjord av något annat virke än vad du är, för författare är helt och hållet VANLIGA MÄNNISKOR!

Och när jag insåg och på allvar tog in att det egentligen inte var någonting i min biologiska konstitution som skilde mig från redan etablerade författare, var det något som hände i mig.

För genast öppnades möjligheter. För mig. För kunde de, så kunde ju jag. Och kunde jag, så kan faktiskt DU också!

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Ny podcast för dig som skriver berättelser!

Jag har startat en ny skrivpodd för dig som skriver berättelser! I Skrivcoachens podcast delar jag med mig av mina erfarenheter från min författarkarriär och av mina erfarenheter som skrivcoach och lektör. Det blir skrivtips, skrivpepp och annat skrivrelaterat. Du hittar podden i din favoritpodd-app eller här. Hoppas du vill lyssna!

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

En hyllning till småorden!

Boken "Svenska skrivregler". Den symboliserar att du som författare inte bör följa alla skrivregler som finns.
Du måste inte följa allt som står i den här boken!

Kanske har du fått rekommendationer från testläsare, skrivarkurslärare och andra förståsigpåare att göra dig av med alla och ju och liksom och nu och andra småord. För att inte prata om din svensklärare som jag antar var framme med rödpennan med en gång när ett litet talspråksord skymtades. Men måste man verkligen stryka varenda litet ju som smugit sig in i din text?

Mitt svar på den frågan är NEJ! Verkligen inte! Jag vet att det kanske kliar i en och annan svensklärare här nu. För jag vet att de där småorden för vissa är mjölbaggarna i vetemjölspåsen. Getingarna under garagetaket. Skadedjuren som bör och ska utrotas så fort de upptäcks. Men innan du lyssnar till språkpoliserna vill jag ropa STOPP! För jag vill å det bestämdaste hävda att de där småorden på allvar kan fylla en viktig funktion i din text!

Hade det handlat om att det du skrev var ett överklagande till Skatteverket eller ett ansökningsbrev till en advokatbyrå – självklart ska du nagelfara din text efter allt om får din text att verka informell och pratig. I de fallen ska de där orden letas upp och utrotas omedelbart. Stryk och förinta! De har ingenting i din text att göra.

Men i en skönlitteratur? Ja, där gäller faktiskt lite andra regler.

Så hur ska du göra när du skriver din bok?

Det är inte fullt så enkelt som att du som författare helt och hållet kan strunta i allt du lärt dig i skolan och komma undan med att strössla ut småorden i din berättelse. För det är inte i alla skönlitterära texter som de här orden fyller en funktion. I vissa texter kan de kännas överflödiga och, precis som många med nitisk rödpenna hävdar, dra ner läsupplevelsen för läsaren.

I andra texter vill jag däremot hävda att den övernitiska rödpennan faktiskt kan förstöra textens hela själ.

Så vad handlar det om? Ska du stryka de där orden som av en del betraktas som skadedjur eller ska du inte?

Svaret är kanske. Och ja, jag vet, det är inget vidare svar. Men det beror helt enkelt på din berättarstil. Din ton. Ditt sätt att skriva. Hamnar de där småorden naturligt i din text, utan att du egentligen tänker på det, ja då kanske de faktiskt tillhör ditt språk, ditt sätt att berätta och då tycker jag att du ska låta dem finnas där.

Hör hemma i dialogen

De här småorden tillhör definitivt mitt språk. Utan dem skulle mina berättelser bli styltiga och formella och framför allt skulle de förlora sin rytm. Och inte minst – de hör hemma i mina karaktärers ordförråd! Om jag stryker alla liksom och alltså som trillar ur mina karaktärers munnar kommer de fortsätta vara just karaktärer och aldrig i läsarnas huvud förvandlas till verkliga människor! För många av de karaktärer som jag skapar säger ju i var och varannan mening! Så är det. Småorden är helt enkelt en del av min gestaltning. Mitt sätt att skriva. En del läsare kommer att gilla det. De kommer uppskatta rytmen och tonen som de här orden hjälper till att skapa. Andra däremot, kommer störa sig så mycket att de kommer slå igen boken och sluta läsa. Men det är exakt så det måste vara. För vi kan som författare inte tilltala alla. Då blir det mellanmjölk av alltsammans. Ingen kan säga att hen egentligen ogillar det, men det finns inte heller någon som påstår att det är det bästa som finns.

Kanske är de människor som du skapar av samma sort som de jag skapar? Kanske pratar dina karaktärer faktiskt som många av oss gör i verkligheten? I så fall vill jag säga följande till dig: Låt småorden stå!

Stryker dem ändå

Men trots allt som jag hittills har skrivit i det här blogginlägget har jag den senaste veckan tillbringat en ansenlig mängd timmar med att stryka just småord. Jag vet allvarligt talat inte hur många som har fått sätta livet till under redigeringen av min ungdomsroman ”Branden”. Hundra? Tusen? Ingen aning.

Men om de nu är så viktiga, varför har jag då plockat bort dem? Jo, helt enkelt för att de var på tok för många! Så jag har inte utrotat dem. Bara tagit hjälp av delete-knappen för att hålla populationen på en acceptabel nivå, så att jag, min redaktör och (en del av) läsarna kan känna oss hyfsat nöjda.

___________________________________________________________________

Är du nyfiken på om privat skrivcoaching skulle vara något för dig? Nu kan du boka ett 15 minuter långt första kostnadsfritt samtal med mig. Där berättar du vad du behöver hjälp med och jag berättar vad jag kan hjälpa till med. Läs mer och boka ett möte här: https://skrivringen.se/privatcoaching/

Så hittar du rätt i idéfloden

Författaren och skrivcoachen Hanna Landahl

Mitt huvud är oftast fullt av nya idéer, och om jag skulle låta dem få fritt spelrum skulle det förmodligen inte gå speciellt bra. Därför handlar mycket av idéfasen för mig om att välja ut den idé jag helst av allt vill satsa på. Och det är ingen lätt uppgift. För när jag väljer något betyder ju också att jag måste välja bort något annat. Och DET är inte direkt min främsta styrka. Jag är över lag ganska usel på att säga nej. För jag vill ju så mycket!

Alla bokidéer som jag får under mina dagar skriver jag numera upp i en app som jag har i min mobil och som heter Trello. Det som är bra med den här appen är att jag kan använda den både i mobilen och på datorn, vilket leder till att jag kan samla alla mina idéer på ett och samma stället. Och mobilen har jag ju alltid med mig. Dessutom kan jag i den här appen sortera alla anteckningar, vilket gör att de är lätta att hitta när jag behöver plocka fram dem.

Innan jag insåg vikten av att samla anteckningarna på ett och samma ställe och att kunna sortera dem, rådde det mer eller mindre kaos på idéfronten för mig. Jag hade flera anteckningsböcker, skrev på lösblad som låg och skräpade i hela huset och inte minst hade jag hela anteckningsappen i mobilen full av lösryckta idéer som i efterhand var omöjliga att hitta och därför göra någonting med. Jag gick hela tiden runt med en känsla av att ha tappat bort den bästa idén av allihop!

Det funkade helt enkelt inte och jag vill verkligen rekommendera dig att på ett eller annat sätt organisera dina anteckningar redan från början av ditt bokprojekt. Testa dig fram och hitta ett system som funkar för dig! Det kommer garanterat att underlätta arbetet med din bok.

Så får jag mina idéer

Idén till boken som kommer ut i höst, ungdomsromanen ”Branden”, fick jag för ett par år sedan när ett ödehus brann ner i samhället Floby som ligger i närheten av där jag bor. I det inledande polisarbetet, som följde efter den verkliga branden, var det några ungdomar som togs in för förhör och detta fick min fantasi och ta fart. För vad hade egentligen hänt? Hur kände de sig? Och tänk vad fel det kan bli i den där åldern, när kroppen är stor men hjärnan inte riktigt har hängt med.

Jag har ingen aning om vad som hände i den riktiga branden. Jag vet inte vem eller vad som orsakade den, jag fick bara grundidén till min bok av den verkliga händelsen, och gjorde sedan något helt eget av det.

Och just så brukar det vara för mig. Jag ser något, hör talas om något, läser om något, är med om något, sant eller fiktivt, något litet eller stort, och så sätter tankeverksamheten igång.

Branden, en ungdomsroman av Hanna Landahl

Vilka idéer ska du välja?

Jag har under hela min författarkarriär oftast valt idéer med hjärtat. Det som har pirrat. Det som har fastnat. Det som har gjort mig nyfiken och fått mig att vilja gräva djupare. Det som har fått tankarna att ta fart och spotta fram associationer. Det som verkligen har intresserat mig.

Och just detta tror jag är väldigt viktigt! Att låta dig styras av dig själv, dina egna intressen, din egen nyfikenhet och att välja det som verkligen intresserar just dig. Inte tänka så mycket på vad som säljer bra just nu eller vad förlagen vill ha. Och det finns flera orsaker till detta:

  1. Du ska jobba länge med ditt manus och det kommer vara svårt för dig att hitta motivationen om din vilja att skriva just den här boken inte är hämtad från djupet av dig själv.
  2. Din text kommer bli allra bäst om du skriver om något som verkligen intresserar just dig. För det är i din vilja att leta och gräva och rota runt i det där som verkligen bränner till inom dig, det som intresserar just dig, som du kommer att hitta din alldeles egna berättarröst. Och det är den som kommer att göra din berättelse unik.
  3. Det kommer som du vet ta lång tid för dig att skriva din bok. Många månader eller kanske till och med år kommer att förflyta mellan att du sätter dig vid tangenterna för första gången till att du sätter punkt för det sista kapitlet. Vad förlagen och läsarna vill ha förändras hela tiden. Så om du har hört att förlagen just nu letar efter deckare med pensionärer som huvudkaraktärer, så kanske de har hunnit fylla den potten när du väl har skrivit klart och de letar istället efter relationsromaner med klimattema. Du kan aldrig veta vad som kommer vara poppis när du är klar.

Av dessa anledningar vill jag å det starkaste råda dig att välja bokidéer utifrån dina egna intressen och det som känns i dig själv. Skrivprocessen kommer bli roligare och resutlatet – din bok – kommer ha större chans att nå ut i världen!

__________________________________________


Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Hur svårt är det att bli utgiven av förlag?

Böcker som symboliserar att bli utgiven på ett förlag.

De flesta som skriver berättelser vill bli utgivna på ett förlag. Så klart! För vi vill ju alla att våra berättelser ska bli lästa! Och även om det idag finns många sätt att bli utgiven på (egenutgivning, hybridförlag), är det ändå fortfarande allra störst chans att nå ut till läsarna om du blir publicerad av ett traditionellt förlag. De traditionella förlagen erbjuder nämligen sina författare möjligheter som är svåra att få fatt i utan dem.

Några saker som förlagen har och som vi som enskilda författare ofta saknar:

  • Upparbetade kanaler med bokhandeln där dina böcker kan säljas. Viktigt! Som egenutgivare är det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att sälja in våra böcker till de stora bokhandelskedjorna. Och visst kan du sälja dina böcker via nätbokhandeln, men hur ska dina läsare hitta just dina böcker där bland alla andra?
  • En marknadsföringsbudget och ett upparbetat kontaktnät som de kan använda sig av för att sprida din bok. Som egenutgivare kanske du har pengar (vad vet jag?), men det där kontaktnätet med journalister som faktiskt kommer att öppna ditt mejl när du skickar information om din bok och därefter välja att skriva om den – har du det?
  • Kunskap om att göra en bok. Alla dessa moment som ingår när en bok blir till: slipandet av texten (redaktör och korrekturläsare), sättning av boken (alltså göra själva inlagan, slutversionen av boksidorna), omslaget, baksidestexten, val av papper, pressmeddelande, tryck, distribution och så vidare.

Så hur svårt är det att bli utgiven?

Svaret är enkelt. Det är jättesvårt. Det figurerar olika procentsatser om hur stor andel av alla manus som skickas in till förlagen som faktiskt blir antagna. Jag har hört allt ifrån 2 procent till några få promille. Jag tror att verkligheten finns någonstans där emellan.

Och detta kan ju kännas nedslående när du sitter där och kämpar med ditt manus. Jag kan verkligen förstå det och jag har känt så själv. Många gånger!

När jag först började skriva böcker tänkte jag att alla de där människorna som skriver bokmanus måste ju vara ganska dumma i huvudet. För hur orkade de? Det tar ju jättelång tid att skriva en bok och om den inte blev antagen …

Jag tänkte att jag väl kunde försöka en gång, (en enda!) men att fortsätta med manus efter manus efter manus utan att komma hela vägen? Vad var de egentligen för fel på dem?

Nu var ju jag en av de lyckliga, som fick mitt allra första manus utgivet. Och med tanke på min ofta synnerligen bristfälliga uthållighet (jag är faktiskt bra mycket annat!), så är risken överhängande att jag annars hade gett upp efter det där första försöket.

Men många har inte sådan tur som jag hade. Många blir inte antagna med sitt första manus. Så är det. Men det som en del av alla aspirerande författare gör rätt när refuseringsmejlen börjar trilla in, är att de fortsätter skriva. De forttsätter trots att det känns tungt.

Igen och igen. Och igen.

De sätter sig vid tangenterna idag och imorgon och om två månader också. De fortsätter skriva trots att de ofta tvivlar på att det kommer att gå. Att de någonsin kommer att få något manus antaget.

Att skriva en bok kräver träning!

Och det gör helt rätt! För skrivandet är ett hantverk, som vilket hantverk som helst. Och för att bli en duktig hantverkare måste du öva. Oavsett om du tänker bli möbelsnickare, guldsmed, rörmokare eller författare. Du föds helt enkelt inte med en gåva som gör att du kan sätta igång göra perfekta bröllopsringar eller skriva fantastiska böcker utan att träna! Och det gäller oss alla. Vi måste träna och vi måste träna mycket för att bli behärska ett hantverk. Så vill du bli en författare som är så skicklig att du får ditt manus antaget? Då behöver du förmodligen öva. Du behöver skriva och du behöver skriva MYCKET!  

Avslutningsvis vill jag säga att skillnaden mellan någon som blir utgiven och någon som inte blir det oftast är att den som blir utgiven aldrig gav upp. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte och kanske blev det inget med det där första manuset. Men kanske med det andra?

Så kommer ditt manus bli en bok? Ja du, tänk om jag kunde svara på det! Men det kan förstås varken du eller jag veta. Men en sak kan du var helt säker på. Om du inte lyckas skriva klart det där manuset som jobbar med kommer det aldrig bli någon bok. Så enkelt är det.

Så fortsätt skriva! Fortsätt skriva ända tills du når hela vägen!

_____________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Fyra framgångsfaktorer för att du ska lyckas skriva klart din bok!

Att lyckas skriva en bok

Om du är en person som liksom jag har fyllt ditt Instagramflöde med andra skrivande personer, är det lätt att tro att alla andra lyckas, att alla andra kommer igång med sina berättelser, skriver klart dem och sedan – kanske inte med en gång men till slut – får dem publicerade. Men är det verkligen så i verkligheten?

Nej, naturligtvis inte. För det här som vi sysslar med, det är ingen enkel match över huvud taget. Framför allt inte om du nyss har börjat med att skriva böcker. Det är svårt att veta hur man ska göra när man börjar skriva på en bok. Det är svårt att fortsätta när det känns jobbigt och att orka hela vägen in i mål och skriva till slutet är en riktig BRAGD!

Och sedan kommer vi till det här med att bli publicerad. Du har säkert hört talas om nålsögat som du behöver ta dig igenom för att hitta ett förlag som är villigt att ge ut den där boken som du har skrivit. Och om du väl lyckas med det, då kommer nästa uppförsbacke – att nå ut i bruset så att läsarna hittar din bok!

Ja, det finns många ställen där du kan krokna under vägens gång och många gör också det. Förstås. Och det är lätt att känna sig nedslagen när man tänker på allt detta.

Ändå möjligt att skriva en bok!

Men jag skriver inte detta inlägg för att jag vill få dig att känna dig nedslagen. Jag skriver det eftersom jag vill att du ska veta att det trots uppförsbackarna är FULLT MÖJLIGT att det är just DU som faktiskt kommer lyckas! Att det är just DU som tar dig uppför alla de där backarna och som får känna hur underbart det är när flowet kommer och det flyter på och du till slut inser följande: ”Jag kommer faktiskt få ihop det här – det kommer bli en hel berättelse!”

Det är också möjligt att det är just du som kommer att komma till en punkt då du känner dig så färdig med din berättelse att du faktiskt vågar låta ditt pekfinger röra sig mot skicka-knappen och du låter ditt manus segla iväg mot drömförlagets manusinkorg.

Sedan kanske det stannar där. Drömförlaget kanske svarar: ”Tack för att vi har fått läsa, men ditt manus var inget för oss.” Då blir du förstås ledsen och deppar ihop ett tag, men kanske är du en av dem som ändå rätar på dig. Du kanske reser dig upp, tar dig tiden och energin som krävs (trots att det känns motigt!) och ger dig i kast med manuset igen. Och igen. Och igen.

Och till slut när du har skrivit om ditt manus en gång för mycket för vad som känns rimligt, och väntat på svar i vad som kanske känns som ett halvt liv, ja, då kan det faktiskt vara dig de ringer, de där människorna som jobbar på förlaget. Det kanske är DU som får det där samtalet och ett erbjudande om utgivning.

Och vet du? Det kanske låter otroligt och världsfrånvänt, men det KAN faktiskt vara just så det kommer att bli för just DIG! För det händer ju andra och du ser bevisen för det i ditt Instagramflöde var och varannan dag. Och det är på riktigt. Vanliga människor, sådana som du och jag, som får sina manus utgivna av traditionella förlag. Våra liv vänds upp och ner och vi går vidare med nya ord såsom roylaty och garantihonorar och inlaga att lära oss.

Det är fullt möjligt. Och det KAN hända också dig.

Framgångsfaktorer för att lyckas bli författare

Men det finns några saker som du behöver ha för att du ska lyckas ta dig hela vägen i mål. Jag listar fyra av dem här:

  1. Du behöver skaffa dig ett riktigt hårt pannben, ett sätt att tänka som gör att du inte ger upp i första taget. För det här med att skriva en bok kommer inte bli någon enkel match. Du kommer vilja ge upp, kanske gång på gång, men tricket är att inte ge efter för den känslan, utan att fortsätta ändå. Igen och igen. Och igen.

  2. Du behöver inse att det kommer ta tid att skriva en bok – och låta det göra det! Och vill du på allvar skriva en bok så kommer du behöva välja bort andra saker i ditt liv. För det finns inte obegränsat med tid för någon människa. Och jag antar att du i dagsläget inte har oceaner av tid som du inte vet vad du ska göra med idag? Du behöver alltså börja prioritera skrivandet framför annat.

  3. Du behöver gilla (eller lära dig att gilla!) att sitta framför tangenterna. I din ensamhet. Med dig själv som sällskap. För den som bara ser skrivandet som en väg mot att hålla sin bok i handen kommer bli besviken. Skrivandet är inte releasefesten. Det är inte morgonsoffan på tv. Det är istället timmarna, dagarna, månaderna som du sitter där framför datorn och umgås med de där låtsaspersoner som du har skapat!

  4. Du behöver inse att det här med att skriva en bok är ett hantverk som vilket hantverk som helst, vilket du kommer behöva lära dig för att behärska. Och det finns egentligen bara ett sätt på vilket du kan bli skicklig på ett hantverk – genom att öva! För att du ska bli en duktig författare behöver du helt enkelt skriva berättelser. Kanske många berättelser. Sedan kan du få hjälp på vägen genom att lyssna på poddar, läsa böcker, gå en skrivarkurs eller kanske gå med i en medlemstjänst för skrivande personer. Men om du missar det första steget (att träna på själva skrivandet genom att skriva MYCKET) så kommer dessvärre inte de andra hjälpmedlem fungera.

    _______________________________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Att vänta på svar från förlag

Bilden visar Hanna Landahls böcker.

Du har skrivit klart din bok och du har skickat den till ett förlag. Antingen får du stora skälvan och ångrar genast att du tryckte på sänd, för hur kunde du vara så dum att skickade iväg något som var så dåligt skrivet? Eller så tänker du att det borde gå väldigt fort, detta, för vem som helst borde ju kunna se att det är en riktig BESTSELLER som du har skrivet! Oavsett vilket – när du väl har skickat in ditt manus börjar det som jag tycker är det svåraste av alltihop. Att vänta på svar! Detta moment är till och med svårare, mer krävande, än att skriva en hel lång bok.

Att bara gå där och vänta, ja det tär och det finns inte så mycket att säga om den där väntan egentligen. För hur mycket du än vill kan du faktiskt inte räkna ut hur lång tid det kommer att ta innan förlagen svarar.

När jag hade skrivit mitt första manus och skickat in det till förlag sysselsatte jag mig med att googla på vad tiden som förflöt utan att jag fick något svar egentligen betydde. Om förlagen inte svarade snabbt (vilket de flesta inte gjorde), betydde det att mina chanser blev mindre eller större allteftersom veckorna gick? Jag fick inget entydigt svar. Någonstans läste jag att om jag inte fick svar den första veckan efter att jag skickat in, så kunde glömma att boken skulle bli utgiven över huvud taget. Någon annanstans stod det istället att det var BRA att det tog lång tid eftersom det betydde att förlaget faktiskt tog god tid på sig för att gå igenom manuset. Alltihop var förstås spekulationer och ingenting som hade större värde för mig än att sysselsätta mig under tiden som jag väntade.

Men det jag har lärt mig är att det tar den tid det tar och hur lång den tiden är betyder egentligen ingenting alls. Det kan ta tre månader att få svar (vilket de flesta förlag hävdar att det tar), men det kan också ta en vecka eller sju månader. Eller – och det här är inte roligt – så får du inget svar alls. Och det bästa du kan göra medan du väntar är att försöka glömma bort att du ens har skrivit den där berättelsen och helt enkelt börja skriva på en ny.

Vilka svar kan du förvänta dig från ett förlag och vad betyder de?

Olika typer av refuseringar från förlag.

Okej, jag kan alltså inte säga någonting vettigt om tiden som förflyter mellan det att du skickar in ditt manus och du får ett svar (mer än att du bör försöka GLÖMMA det där manuset för din psykiska hälsas skull!). Men vad jag faktiskt KAn säga någonting om är vad som kan tänkas hända när förläggare, redaktör, lektör eller kanske till och med en hel manusgrupp har tittat på eller till och med LÄST ditt manus!

  1. Personerna som läst manuset jublar över förträffligheten och ringer upp eller mejlar dig och säger att de vill ge ut manuset!
  2. Personerna som läst manuset tycker att manuset faktiskt har något som är värt att utveckla. De kontaktar dig (via mejl eller telefon) och säger varken ja eller nej, utan kanske snarare: ”Skulle du kunna omarbeta X och Y och återkomma igen?” Här är du så nära du kan komma!
  3. Personerna som läst tycker att ditt manus har något, men de kan ändå av något skäl inte anta det. De skriver något om vad de uppskattade eller skickar kanske till och med ett lektörsutlåtande. Det här är vad vi författare brukar kalla för en positiv refusering.
  4. Personerna som läst tycker att ditt manus faktiskt inte är så dumt, men de har ingen plats på sin lista just nu. Du får därför ett standardiserat svar – en så kallad standardrefusering.
  5. Personerna som läst tycker att ditt manus faktiskt inte är så dumt, men de har redan en författare som skriver sådant som liknar det som du skriver. De mejlar en standardrefusering.
  6. Personerna som läst tycker att ditt manus faktiskt inte är så dumt, men de är helt enkelt inget förlag som ger ut den här typen av manus. De mejlar en standardrefusering.
  7. Personerna som läst tycker att ditt manus faktiskt inte är så dumt, men det är inte tillräckligt genomarbetat ännu. Därför mejlar de en standardrefusering.
  8. Personerna som läst ditt manus tycker inte om det av en eller annan anledning och mejlar därför en … ja, exakt … standardrefusering.

Allra störst chans är att någon av punkterna 4-8 händer just dig helt enkelt därför att det händer de allra flesta som skickar in manus till ett förlag. Jag vet inte hur många standardrefuser jag har fått. Kanske hundra? Men något som är viktigt att tänka på – om detta efter all den där väntan händer också dig – är att det inte nödvändigtvis behöver betyda att ditt manus är dåligt. Men det är förmodligen (om du fungerar ungefär som jag) exakt det som du kommer tänka. Som du ser i listan här ovan finns det nämligen MÄNGDER av anledningar till att du får en standardrefusering. En enda av dem är att förlaget inte tycker om ditt manus.

Är du nyfiken på om privat skrivcoaching skulle vara något för dig? Nu kan du boka ett 15 minuter långt första kostnadsfritt samtal med mig. Där berättar du vad du behöver hjälp med och jag berättar vad jag kan hjälpa till med. Läs mer och boka ett möte här: https://skrivringen.se/privatcoaching/