Tema utgivning: Trodde mejlet från förlaget var ett aprilskämt

Foto Karin Kronvall, Kronvalls pixlar

Den första april 2021 fick författaren Anneli Olsson ett mejl som hon inte i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig att hon någonsin skulle få. En förläggare från förlaget Saga Sverige undrade om hon var intresserad av att skriva en bokserie åt dem.

Serien skulle bli en del av förlagets nya satsning. Saga, vars fokus i Sverige hittills helt och hållet legat på digital utgivning, skulle nu också satsa på inbundna böcker. Och Annelis bokserie, som hon alltså ännu inte hade skrivit, skulle bli en del av den satsningen.

Men inte nog med det. Serien skulle dessutom ges ut digitalt i en rad andra länder.

”Gissa om jag först trodde att det där mejlet var ett aprilskämt?” säger Anneli.

En månad senare, efter en del avtalsbollande fram och tillbaka, skrev hon under avtalet och 2022 kommer den första delen i hennes nya serie ut i Sverige.

Refusspik på väggen

Men Annelis författarresa började inte där. Hon var ingen debutant när det där mejlet damp ned i hennes inkorg. Ett år tidigare hade hon nämligen redan debuterat som författare. Våren 2020 kom första delen i hennes feelgood-serie om Alva Bergman ut – ”Fritt fall”. Men vägen till utgivning av den var långt ifrån friktionsfri.

Under 2019 fick Anneli standardrefuser från alla förlag hon skickat sitt manus till. Något hon dock var beredd på. Och istället för att bli nedslagen valde hon att se alla nej tack som ett tecken på att hon faktiskt var på gång.

”JAG hade skickat MITT manus till bokförlag, liksom, efter alla års skrivande!”

Och att hon fick ett svar överhuvudtaget betydde att någon på förlagen åtminstone hade sneglat i manuset.

”Efter ett tag blev det förstås tyngre med alla nej tack, men jag gjorde som Stephen King. Jag knackade in en spik i väggen och satte upp mina utskrivna refuseringsmejl på den.”

Blev egenutgivare

Men redan långt innan refuserna började trilla in i Annelis mejlkorg hade hon bestämt sig. Om ingen nappade, skulle hon ge ut ”Fritt fall” själv.

Redan innan alla förlag hade svarat började Anneli därför förbereda sig. Hon lyssnade på poddar om indie-utgivning, läste allt hon kunde komma över och pratade med andra som redan gjort resan med eget förlag. Sedan startade hon sitt eget förlag Tawera.

Idag har Anneli gett ut två böcker på det egna förlaget. Uppföljaren till ”Fritt fall” heter ”Stormsteg” och kom ut i somras.

Egenutgivning en språngbräda

Anneli är 41 år gammal. Hon kommer från Hälsingland, men bor sedan många år i Uppsala med man och tre barn. Att bli författare har varit hennes dröm sedan barnsben. Och nu, sedan ett och ett halvt år tillbaka, är hon det.

För Anneli har egenutgivningen varit en sorts språngbräda till utgivning på ett traditionellt förlag. Saga Sverige hade koll på henne genom boken hon gett ut själv.

”Nu har jag blivit upplockad av ett stort förlag som tror på mitt författarskap! Det är faktiskt helt galet.” 

Annelis bästa tips till dig som funderar på att ge ut din bok på eget förlag:

  1. Ta reda på hur andra har gjort, lyssna på poddar i ämnet (oftast på engelska) och läs på. Det finns t.ex. en bra svensk bok som heter ”Ge ut din bok” av Johanna Wiman
  1. Fundera noga igenom hur mycket tid, ork och pengar du har att satsa. Att ge ut din egen bok ger mycket, men det tar också mycket av dig. Utifrån dina förutsättningar – sätt rimliga mål och var beredd på att justera dem. Tex. utgivningsdatum eller vilket format du väljer att ge ut i.
  1. Anlita hjälp för att göra din utgivning så seriös och proffsig du bara kan! T.ex. redaktör, korrekturläsare, sättning av inlagan (om du inte kan sådant själv) och omslagsdesigner

Tema utgivning: Jag ville springa ut i korridoren och hjula!

Foto: Eva Lindblad/1001bild.se

Camilla Dahlson hade hunnit fylla fyrtio när hon debuterade som författare. Nu, åtta år senare, har hon fått 17 böcker utgivna.

”Jag fick ett mejl från en redaktör på Bokförlaget Opal. Hon skrev att de tyckte om mitt barnboksmanus Jag vill också dansa, men att det var för kort för att bli kapitelbok. Ämnet passade inte heller som bilderbok. Redaktören undrade därför om jag kunde förenkla texten så att den passade in i deras börja-läsa-format för åldern 6-9 år.

Camilla hade aldrig tidigare varit så nära att bli antagen. Hon gjorde därför sitt yttersta för att skriva om texten så noggrant som möjligt så att den skulle passa in i formatet som de föreslog. Och hon läste många böcker i genren. Försökte hitta nycklarna.

Ett par månader efter att hon skickat in manuset på nytt, kom äntligen det efterlängtade samtalet.

”Jag satt på jobbet när redaktören ringde och blev så glad att jag hade velat springa ut i korridoren och hjula!”

Men hon höll tyst om antagningen ända tills kontraktet var påskrivet.

Många refuseringsmejl

Men vägen fram till debuten var långt ifrån spikrak.

”Jag skrev väldigt många manus som blev refuserade innan jag fick mitt första JA.”

Camilla berättar också att hon har fått manus refuserade också efter debuten.

”Det är lätt att bli nedslagen efter en refusering, men det gäller att inte ge upp, utan att se det som att man har tränat för att nå målet. Och får man minsta text utöver standardrefusering ska man se det som något positivt”, säger Camilla.

Ny bok  

Idag skriver Camilla på heltid och hon är produktiv! Hela 17 böcker har det blivit under de åtta år som gått sedan debuten. Camilla skriver både barnböcker och feelgoodromaner för vuxna och hon är utgiven på flera förlag.

Hennes senaste feelgood Det lilla biblioteket på Söder är alldeles färsk och hon har nått många läsare med med sin mycket omtyckta bokserie som utspelar sig runt sjön Sommen i trakterna där hon själv har vuxit upp. Idag bor Camilla i Bankeryd utanför Jönköping med sin familj.

Camillas bästa tips till dig som är aspirerande författare:


1. Redigera manuset så noga du kan innan du skickar in till förlag.  Försök sälja in manuset i följebrevet. Det behöver inte vara någon lång text, men ska locka till läsning.

2. Skicka manuset till flera förlag samtidigt. Det kan ta tid att få svar och att skicka till ett i taget gör att du ”tappar tid”. Ett tips är att skicka till dina favoritförlag först.

3. Ge inte upp! Om du får så kallade positiva refuseringsbrev, ta till dig av kritiken och tipsen och förbättra manuset och skicka in igen.

Vill du veta mer om Camilla och hennes författarskap? Följ henne på Instagram. Där finns hon som @camilladahlson. Du kan också läsa mer på hennes blogg.

Vitsen med kontinuitet i skrivprocessen!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vitsen med att ta en paus i skrivandet. Och det finns verkligen en poäng med att låta din hjärna vila i perioder och att inte hela tiden ställa krav på att den ska leverera. Men mellan de där välbehövliga pauserna är det lika viktigt att du gör utrymme för det kontinuerliga skrivandet i ditt liv. Varför? Det får du veta i detta inlägg.

Det finns inte ett sätt att skriva en bok på. Det finns tusen och åter tusen sätt och du kan förstås hitta bevis för att jag har fel, att det sätt som jag hävdar fungerar, inte alls gör det. Men detta sätt fungerar för mig (och för många andra som skriver!).

Ineffektivt att skriva stötvis!

Att skriva stötvis, att åka iväg en helg då och då och helt gå upp i skrivandet eller att viga två hela veckor av sommarsemestern för skrivande kan ta dig långt. Det kan till och med göra att du faktiskt lyckas skriva klart en hel lång bok. Men för mig har det aldrig varit sättet. För mig har istället det kontinuerliga skrivandet varit det vinnande konceptet. Att hitta vanor som gör att jag kan få in skrivandet i min vardag, är det som har gjort hela skillnaden för mig.

Jag skulle vilja hävda att detta med att skriva stötvis är ett ineffektivt sätt att skriva en bok på. För när du gör det kommer du att behöva ägna en stor del av den tid du har satt av till skrivandet till att åter sätta dig in i din berättelse. Tid som du, om du hade lagt energi på att skapa mer kontinuerliga skrivvanor, hade kunnat använda för att komma framåt i din text.

För det tar tid och energi att åter komma in i din berättelse, att åter hitta din ton, din berättarstil och att minnas vilka dina karaktärer är om det var länge sedan du skrev. Och allt detta måste du göra om och om igen om du inte hittar ett sätt att få in skrivandet i din vardag.

Får du istället till de där kontinuerliga skrivpassen, kommer du att få så mycket gratis: Redan när du sätter dig vid tangenterna kommer du att vara inne i berättelsen, du känner dina karaktärer utan och innan och din stil kommer att komma till dig helt naturligt.

Jag påstår dock inte att det är en enkel uppgift att skapa kontinuerliga skrivvanor, men jag vill bestämt hävda att det är väl värt att försöka!

21 dagar för att skapa en ny vana

Du kanske har hört talas om att det tar 21 dagar att göra något till en vana? Det är en utbredd föreställning. Men jag är tveksam till att det räcker för att skapa nya tankebanor och på allvar ändra våra beteenden. Det skiljer sig dessutom förstås mellan olika individer. Men något som gäller för alla är hur som helst att detta med att ändra en ny vana inte kommer att komma av sig självt. Det kommer att krävas ansträngning. Av dig.

Och det gäller dessutom att vara konsekvent. Bryter du mönstret och hoppar över skrivandet ett par veckor är det lätt hänt att du inte bara tappar kontakten med din berättelse och dina karaktärer, du bygger dessutom lätt upp ett inre motstånd som gör det svårt för dig att komma igång igen. 

Självfallet behöver du inte skriva varje dag för att lyckas komma till slutet på din berättelse. Istället handlar det om att hitta en kontinuitet som fungerar för just dig, i ditt liv. Det kan handla om att ägna dig åt ditt skrivande en timma varje vecka, eller tio timmar. Förutsättningarna ser olika ut för oss alla och att hitta vad som funkar för just dig, är själva nyckeln!

Och lägg inte ribban för högt. Det är mycket bättre att hitta en rutin som verkligen håller över lång tid än att bestämma dig för att skriva två timmar varje dag och inte orka i mer än en vecka

Skippa kraven och skriv dåligt!

Det kan verka lockande att ha en sådan här målbild när du skriver. Att se dig själv på en stor affisch på bokmässan framför dig. Och självklart ska du sikta på det. Men om du lägger allt ditt fokus på resultatet medan du skriver det första utkastet av din berättelse och inte på själva skrivandet i sig, är risken stor att du sätter käppar i hjulet för dig själv. Därför: Skippa kraven och skriv dåligt!

Detta tips kan tyckas synnerligen världsfrånvänt och märkligt. För inte kan väl ditt manus bli antaget av ett förlag om du inte skriver ditt bästa? Om du inte gör ditt allra yttersta för att göra din berättelse så bra som den någonsin kan bli? Nej, det kan det förmodligen inte. Du kommer att behöva plocka fram dina allra främsta skrivkunskaper, hitta de finurligaste formuleringarna och de mest spännande twisterna för att få något förlag på kroken.

Men.

Du behöver inte göra det från början! När du skriver det allra första utkastet av din berättelse kommer du nämligen inte att tjäna på att väga varje ord på guldvåg och stirra dig blind på ditt uppförstorade foto på affischerna. Risken är istället att prestationskraven blir så stora att du får det värsta som kan hända en författare – SKRIVKRAMP!

När jag fastnar i mina berättelser (och det gör vi ju alla ibland, eller hur?) hjälper det här knepet mig ofta. För det är nämligen så att när du bestämmer dig för att det är okej att det du skriver blir dåligt, släpper mycket av de där prestationskraven, vilka ofta är hela anledningen till att du har fastnat.  istället för att ställa höga krav på att det du skriver ska bli perfekt, fokusera på att komma framåt i din berättelse

Men det är väl inte roligt att skriva dåligt, kanske du tänker. En dålig text kommer ju aldrig bli antagen. Nej, det kanske inte är så roligt alla gånger, men om alternativet är att inte lyckas skriva någonting alls, eller kanske bara ett halvt manus, är det då inte bättre att faktiskt lyckas skriva klart hela din berättelse, även om den blir ganska dålig?

För vet du? Det gör faktiskt ingenting om det första utkastet blir värdelöst – det är ju ändå bara du som ska läsa det! Det är nämligen först när du har skrivit klart det som själva finliret börjar. Det är när du kommer till nästa fas i manusarbetet – redigeringsfasen – som det är dags plocka fram den där målbilden med författarporträttet på bokmässan och göra din berättelse så bra den någonsin kan bli!

Så bär med dig tanken på att allt kan redigeras! Den tanken kommer att hjälpa dig framåt i skrivprocessen.

Skriv om det du redan kan!

Ett skrivtips som jag inte kan tala mig nog varm om är just detta. Gör det inte svårare för dig än du behöver och använd dig av de kunskaper du redan har. Kort och gott: Gräv där du står! ⁠

Att gräva där jag står, eller åtminstone i den absoluta närheten, är något jag har gjort i alla mina böcker. Och det handlar inte bara om att jag är lat (vilket jag visserligen är!) utan också om att skrivandet kommer lätt när jag vet vad jag pratar om. Och det är viktigt, tycker jag! För då dansar fingrarna över tangenterna och jag har lätt för att nå det där flowet i skrivandet som jag alltid eftersträvar.

Och jag märker DIREKT när jag är inne och tassar på marker jag inte känner mig trygg i. Jag blir osäker och börjar tvivla på mig själv. Är jag verkligen är kapabel att skriva om det här? Detta märks förstås också på resultatet. För att skriva om sådant jag inte kan tillräckligt om, som inte är grundat långt där inom mig, gör mig feg. Och en feg författare får inget flyt i skrivandet. En feg författare skriver i förlängningen inga bra texter.

Vad är du beredd att stå för?

Du kanske känner dig osäker på vad du kan lämna ut om dig själv. Det är fullt förståeligt och det väljer du naturligtvis helt själv. Och det är viktigt att tänka igenom vad du är beredd att stå för och inte. Annars kommer du bara få det jobbigt senare i processen när boken du skriver ska publiceras. För det ska den ju! Visst?

Men jag vill säga en sak som kan få dig att känna dig aningen mer trygg. Om du skriver skönlitterärt kommer ingen någonsin få veta vad som är sant och inte, om du inte vill. Visst kan läsarna spekulera om det, men du väljer själv om du vill avslöja det eller ej.

För allt är förstås inte sant i en skönlitterär text. Det hör ju till genrens hela idé, eller hur? Och du kommer ju att förklä de delar som är sanna. Du kommer ju att blanda ihop det du har tagit från verkligheten med sådant du hittar på.

Och jag är övertygad om att alla författare använder delar av sig själva och sitt eget liv i sina berättelser. För vad ska de annars utgå ifrån? Om jag ska gestalta mina karaktärers känslor, måste jag ju utgå från mig själv. Jag kan inte på allvar veta hur det känns i någon annan.

Nära och kära

Men vad ska dina nära och kära säga? kanske du tänker. Mitt tips – så långt det är möjligt, lämna dem utanför din berättelse! Om du inte har för avsikt att hämnas på något vis, förstås. Nej, men allvarligt talat. Man måste vara rädd om dem man har omkring sig och vill du använda dig av något hos dem, bädda in det väldigt noggrant.

Tre tips om vad som verkligen underlättar att använda sig av från verkligheten

  1. Ge karaktärerna ett yrke du vet något om
    Detta har jag använt i nästan alla mina berättelser. Och här har jag lite tur, för jag har hoppat runt och jobbat med en massa saker, vilket betyder att jag har mycket att gräva i på den här fronten. Och det underlättar verkligen att känna till det yrke som karaktärerna arbetar inom, tycker jag. För det är svårt att lära sig alla detaljer om ett yrke så pass bra att man kan gestalta det på ett trovärdigt sätt. Och karaktärerna kan ju faktiskt ha vilket yrke som helst. Det vore hur intressant som helst med karaktärer som var bagare eller lokförare, tycker jag! Var är alla de berättelserna? Alla måste faktiskt inte vara poliser …

    Staffan Lindström som är huvudkaraktär i två av mina romaner (Under två timmar och Ljuskällan) är tjänsteman på Migrationsverket. Varför då? tänker du. Jo, därför att jag har varit det, förstås. Det låter kanske inte så himla sexigt för en romankaraktär? Nej det är det ju inte heller. Men det kan väl vara intressant ändå?

  2. Släpp loss din fantasi i en miljö du känner till
    Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har svårt att hitta på miljöer helt från scratch i mitt huvud. Jag ser dem liksom inte framför mig. Därför har jag i alla min böcker utom en, använt mig av existerande platser. Och jag har också låtit karaktärerna flytta in i hus som jag känner till. Detta underlättar enormt mycket för mig eftersom jag då lätt kan berätta om hur det ser ut, faktiskt in i detalj, eller i alla fall ha det helt klart för mig i mitt huvud när jag skriver. Om jag inte gör så här är det stor risk att jag glömmer av hur det ser ut mellan skrivpassen.

    Jag har använt mig av min systers hus, min farfars hus och ett av husen jag själv har bott i. Och det här tricket kan du använda dig av även om huset du skriver om ligger på en helt annan plats än det verkliga huset gör. I fiktionen kan du ju flytta huset vart du vill!

    På det här sättet ger jag mig själv vissa ramar och det är ju tråkigt kan man tycka. Men för mig ger det faktiskt istället kreativiteten en kick i rätt riktning om jag har något att förhålla mig till.

  3. Ge karaktärerna sjukdomar eller andra åkommor som du har din närhet
    Om dina karaktärer ska ha någon slags sjukdom, funktionsnedsättning eller allergi (vilket i sig kan vara ett bra tips för att göra dina karaktärer mänskliga) är det också bra att välja något som du redan är bekant med. Detta för att researchansträngningen då blir minimal och det ger dig dessutom bättre förutsättningar att skriva fram trovärdiga karaktärer.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.