Omfamna redigeringen!

I mitt förra inlägg pratade jag om hur viktigt det är att inte skicka sitt manus för tidigt till förlag. Och jag tänkte idag fortsätta vurma för detta med redigering. Låt redigeringen bli din allra bästa skrivfas!

När du har skrivit klart ditt råmanus, låtit det ligga till sig några veckor (om du nu orkar!) och tar upp det igen kan det vara värdefullt att försöka få lite struktur på redigeringsarbetet. Detta för att få med alla delar som behöver ses över innan det är dags att skicka iväg det till förlag (eller ge ut det själv om det är vad du tänker göra).

För varje redigeringsrunda brukar jag välja ut ett specifikt område att fokusera på. Naturligtvis ändrar jag på annat också om jag hittar det, men mitt fokus ligger på området jag har valt. Jag gör på detta sätt för att inte missa något viktigt och för att inte göra saker ”i onödan”. Om jag exempelvis ska göra stora förändringar i mitt manus, såsom stryka ett perspektiv eller skriva till en karaktär är jag ju inte betjänt av att fokusera på språket till en början. Mycket bättre då att gå igenom det lite senare i processen.

Följande områden får egna redigeringsrundor hos mig:

  • Karaktärerna. Är de solida? Behöver jag lägga till mer bakgrundsinformation om dem för att läsaren ska förstå deras beteenden? Är de trovärdiga? Ofta fokuserar jag på en karaktär i taget.
  • Vändpunkterna (alltså där berättelsen tar en vändning och fortsätter i en annan och ofta oväntad riktning). Är de väl genomarbetade eller behöver jag bygga ut dem mer för att de ska fastna mer hos läsarna. Här har du verkligen chansen att skruva upp dramatiken. Ofta går det för fort vid vändpunkterna och saker och ting kan saktas ner, dras ut för att öka spänningen för läsarna.
  • Logiken. Här handlar det ofta om tid. Stämmer hoppen i tiden överens med exempelvis årstider (löv, snö, temperatur, dagsljus) och barn som växer och blir äldre? Just det där med barn som växer, tappar tänder och ändrar utseende har ställt till det flera gånger för mig i mina böcker.
  • Tematiken, alltså de där allmänmänskliga frågorna som mitt manus berör. Kan jag förstärka denna genom hela berättelsen? Ofta är det i redigeringsfasen som temat på allvar uppenbarar sig för mig och det leder ofta till en aha-upplevelse. ”Jaså, det är det här berättelsen handlar om!”
  • Språket tar jag hand om hela tiden, men fokuserar särskilt på det mot slutet av redigeringsarbetet.

Känns det överväldigande? Det behöver det verkligen inte vara! Försök istället se på redigeringen som din chans att faktiskt göra din berättelse till det bästa den någonsin kan bli. Det är där du verkligen kan göra skillnad! Lycka till!

Tre tips på vad du kan göra när du fastnar i skrivandet

Bild av Gerd Altmann från Pixabay

Är det något du kan vara helt och hållet säker på när du skriver en bok, så är det att du kommer att fastna. Tids nog och i någon del av skrivprocessen. Här följer tre tips på vad du kan göra när detta händer.

  1. Hoppa över partiet du just nu skriver på! Om det känns tungt, svårt eller som att orden helt enkelt inte kommer till dig som du vill, testa att bara strunta i den del du skriver på just nu. Hoppa framåt i berättelsen. Börja på nästa kapitel eller skriv slutet (om du har bestämt hur det ska vara). Det som händer när du lämnar stället där du kört fast och fokuserar dina tankar på en helt annan del av berättelsen är att du öppnar upp för nya tankebanor.
  2. Rör på dig! Att skriva är inte bara att sitta vid tangenterna. Det är att använda hjärnan och TÄNKA på din berättelse också. Jag tänker som allra bäst när jag är ute och går med min hund eller när jag rör mig på andra sätt (rensar ogräs, viker tvätt, dammsuger, joggar). Poängen är att du ska välja aktivt att fokusera dina tankar på din berättelse när du gör något annat. Detta har varit ovärderligt för mig när jag har skrivit mina böcker och jag vet faktiskt inte hur många knutar som har lösts upp under mina otaliga hundpromenader!
  3. Kom närmre karaktärerna! Om du har fastnat, använd skrivtiden till att lära känna dina karaktärer bättre. Att gräva djupare i deras innersta, deras drömmar och mål, deras bakgrund. Det kommer att ge dig en bättre känsla för hur de agerar i olika situationer, vilket kommer att hjälpa dig framåt. När du gör detta – om du skriver ner det eller bara tänker – är det dessutom inte nödvändigtvis något som måste finnas med i din berättelse. Du skapar detta för din egen skull, för att göra det lättare för dig själv att komma framåt. Och vad händer när du vet att det du skriver inte kommer att stå i någon bok? Jo, prestationskraven lättar och orden kommer åter flöda friare!

Jag kunde debutera – det kan du också göra!

En mäktig känsla!

Det absolut största med att debutera var att få se min bok på bibblan för allra första gången. Det var liksom det ultimata beviset på att det var verkligt. Den stod ju där på hyllan, så då måste jag alltså ha skrivit en bok. En riktig bok.

Den där känslan jag hade kring debuten, då jag fick uppleva allt med att släppa en bok för allra första gången, önskar jag ofta att jag kunde få uppleva igen. Storheten i alltsammans. För det är stort. Mäktigt. Men det går ju inte att återuppleva något stort som händer för första gången. Det är lite samma sak som den första kärleken. Det blir helt enkelt inte på samma sätt nästa gång.

En hisnande känsla

Det är något riktigt stort över att ha skrivit en massa ord som har sammanfogats, fått mening och till slut blivit en hel berättelse som lämnar boet och letar sig ut i världen för att hitta sina läsare. Som kanske ska få sina läsare att le igenkännande, förfasas eller fascineras. Roas.

Vissheten om att det var jag som hade hittat på allt som gick att läsa i den där boken, vilken stod där på hyllan bland alla de andra böckerna, med sitt fina omslag, sin välkomponerad baksidestext och sina hårda pärmar, var svår att ta in. Hade det inte varit för mig hade inget av de där orden blivit skrivna alls. Någonsin.

Det var en hissnande känsla. Väl värd att ta på allvar. Och jag önskar att jag då, när det begav sig, hade haft sinnesnärvaro nog att bara vara i den där känslan. Att bara njuta av den. Men det kunde jag inte. För jag var nervös. För recensionerna, för försäljningssiffrorna och för om min nästa bok skulle bli utgiven eller inte.

Det kan hända dig också!

Tror du mig inte? Men så är det. Jag ska berätta varför.

Det figurerar många fördomar om vem som kan bli författare och vem som inte kan blir det. Här är några:

  • Man måste vara en kändis för att få ge ut en bok! Fel! Troligtvis är det visserligen lättare för någon som har en stor följarskara i sociala medier att bli antagen av ett förlag eftersom förlagen i den stora följarskaran ser goda möjligheter att nå ut med boken. Men jag kan utan problem rabbla upp hundra utgivna författare som inte var kända överhuvudtaget innan de debuterade. Och jag lovar dig, ingen hade någonsin hört talas om mig innan jag debuterade (det är visserligen inte många som har gjort det nu heller, men det är en helt annan historia!).
  • Man måste ha velat bli författare och ha skrivit i hela sitt liv. Fel! Tror du att Jens Lapidus hade utbildat sig till jurist och sedan jobbat i flera år som brottsmålsadvokat om hans pojkdröm hade varit att bli författare? Det tror inte jag. Själv kom jag på att jag ville bli författare när jag var trettioåtta år gammal och det finns mängder av författare som i först mogen ålder har kommit på att de vill skriva böcker.
  • Man måste ha gått en massa utbildningar inom litteratur och skrivande för att lyckas debutera! Fel det också. Naturligtvis kan det underlätta att lära sig hantverket innan man börjar skriva. Men jag vill ändå hävda att majoriteten av alla världens publicerade författare (undertecknad inkluderad!) aldrig har gått i någon som helst författarskola.

Men talang då? Måste man inte vara född med en sådan? tänker kanske du. Ja du. Kanske är det så. Jag vet faktiskt inte. Men vad är egentligen talang när det gäller skrivande? Vi kan väl ändå vara överens om att ingen människa kan skriva berättelser från födseln? Och det är en ganska tråkig syn på människan och på individens möjligheter till utveckling att förlita sig på talang. För om allt handlade om talang skulle det ju inte vara någon idé att kämpa saker och ting. Man kunde bara ge upp med en gång när man inte lyckades. Eller hur?

Intresse, vilja och mycket arbete

Jag tror inte att det är så det funkar. Jag tror istället att det handlar om något annat. Vi är visserligen födda med olika förmågor som gör att vi har svårare för en del saker än för andra. Men med intresse, med en vilja och med hårt arbete så kan vi lära oss och vi kan utveckla de färdigheter vi hade från början.

Du har väl hört talas om de där tiotusen timmarna som det visst ska krävas för att vi ska bli riktigt bra på någonting? Det är dem som jag tror på. Alla de där timmarna som du lägger ner för att du tycker det du gör är så roligt att du inte vill göra något annat överhuvudtaget. Allt det där du tar reda på, allt du googlar, att du sitter här och läser det här långa blogginlägget. Det är saker som betyder något på riktigt.

Men framför allt är det en sak som du måste göra om du vill bli författare. Är du med? Jag återkommer ofta till detta, men det kan inte nog betonas.

Du måste göra jobbet.

Du måste sitta där all den där tiden som det tar att skriva en bok. Du måste trivas med ditt eget sällskap och med att umgås med de karaktärer som du skapar. Och du måste tro på att det går. Tro på att du kan.

Och om du gör det – om du gör jobbet och tror på att det faktiskt kommer att gå – då kommer du lyckas. Då kan du också debutera. Då kan du också en dag få se din bok på bibblan. Kanske kommer den att stå där bredvid min?

Om du vill få kontinuerlig stöttning genom din skrivprocess tycker jag att du ska gå med i min medlemstjänst Skrivringen. Vi kommer öppna upp tjänsten den 16:e juni och du kan anmäla dig till väntelistan (så att du inte missar att gå med när vi öppnar!) här:

Mer information om Skrivringen hittar du här.

Du måste bestämma dig!

Om du vill skriva en roman, alltså om du vill göra det på riktig, är det en sak du måste göra först av allt. Du måste bestämma dig!

Du vill skriva en roman. Du har tänkt på det länge. Legat sent om kvällarna och fantiserat om din berättelse och dina karaktärer. Och du har en riktigt grym idé! Du har bara inte hunnit börja skriva än, för du skulle ju till frissan igår efter jobbet och idag måste du skjutsa ungarna till fotbollsträningen.

Men till sommaren! Då är allt annorlunda och då kommer det att bli av! För då har du all den där tiden som krävs för att du på allvar ska lyckas komma igång med skrivandet.

Sommaren är kort

Sommaren kommer och med den … sommarlovet för barnen! De har det jättetråkigt under dagen vill förstås åka och bada när du har jobbat färdigt. Och det måste du ju självfallet unna dem, tänker du.

Sedan blir det helg och då måste ni ju åka och plocka jordgubbar och det är faktiskt lite bråttom för säsongen börjar gå mot sitt slut och åker ni inte nu måste ni vänta till nästa år och det vill ni faktiskt inte.

Men semestern börjar ju snart, tänker du, och då kommer du ha all tid i världen för att börja skriva på din roman!

Men så kommer då slutligen semestern och då är det plötsligt strålande solsken ute varenda dag. Du sneglar mot datorn och tänker att den ju kommer stå kvar där imorgon också och då kanske det blir regn. Du måste ju passa på att vara ute i solen när den väl visar sig!

Men nästa dag är det visst sol igen och när regndropparna väl smattrar mot köksfönstret någon dag senare ringer din kompis och frågar om hon får komma över på fika, för hon är ju också ledig. Och snart visar det sig att det visst var nu som släkten skulle komma på besök.

Och sedan är det ju dags för en semesterresa också.

Lika bra att vänta tills du kommer hem. Lika bra att vänta till hösten. Lika bra att vänta till efter jul.

Finns ingen bättre tid

Känner du igen dig?

Det finns tusen bortförklaringar till varför du inte har tid att sätta sig ner vid datorn och skriva de där orden. Tusen bortförklaringar. Minst. Men vet du? Ingen av dem duger. För vill du skriva en roman måste du sluta med bortförklaringarna bums och göra jobbet. Nu. Med en gång. För det kommer inte att komma en bättre tid! Det kommer alltid vara något annat som borde göras.

Du måste bestämma dig på riktigt

För att du ska lyckas ta dig över den där första tröskeln och faktiskt börja skriva måste du bestämma dig. Och det räcker inte med att bestämma dig lite sådär halvdant. Det måste ske på riktigt. Med hjärtat och hjärnan och allt som du har.

För att beslutet ska landa i dig och dessutom göra så att du faktiskt följer det föreslår jag att du fattar beslutet i tre steg:

  1. Bestäm dig i ditt huvud. Formulera för dig själv att du ska skriva en roman och varför du ska göra det. Tänk tanken flera gånger.
  2. Skriv ner vad du bestämmer dig för och varför du ska göra det. När du skriver ner det kommer ditt beslut bli mer verkligt för dig, mer på allvar. För det står ju där. Svart på vitt.
  3. Berätta för någon! Det här är det läskigaste och också det viktigaste steget av alla. Välj någon du litar på. Det kan vara din kompis, din partner eller din mamma, det spelar ingen roll. Men det som händer när du berättar för någon annan om ditt beslut är att du gör det mycket svårare för dig själv att ångra dig. Du har ju sagt att du ska skriva en roman!

Så. Nu när du har gått igenom de här tre stegen finns det inte längre någon återvändo. Det är dags att börja!

Att skriva en roman – och stå ut med dalarna

Det här, min vän, är det allra jobbigaste med skrivandet. Att orka med de där bråddjupa dalarna. När du hamnar i ett tillstånd där du skäms ögonen ur dig bara genom att tänka på det du har skrivit och du knappt mäktar med att läsa igenom det. För det blir ju helt VÄRDELÖST och därför är det enda du vill göra att trycka på delete och aldrig mer sätta sig vid tangenterna igen. Någonsin!

Känner du igen dig? Jag vet hur det känns. Det är förfärligt.

Om du inte känner igen dig så kan du dessvärre vara säker på en sak. Det kommer bara vara en tidsfråga innan det också gäller dig. Tyvärr.

Men! tänker du. Skulle detta inte vara en blogg med SKRIVPEPP inte SKRIVDEPP?

Jodå. Du kan vara alldeles lugn. Det kommer. Men först ska jag berätta om hur det är för mig.

Toppar och dalar

I min skrivprocess kommer det liksom i vågor. När jag börjar med ett nytt projekt är allt oftast väldigt roligt. Jag är fylld av energi och tänker att det här inte bara kommer att bli årets bok, det kommer till och med bli århundradets! Augustpriset here I come!

Men så närmar jag mig mitten och då börjar tvivlet smyga sig på. Och jag undrar vad jag håller på med. Skrivandet går allt mer trögt och jag börjar känna ett starkt inre motstånd mot att sätta mig vid datorn. Tankar på att det är lika bra att strunta i alltihop eftersom boken ändå aldrig kommer bli klar, snurrar runt i huvudet. Och kanske är det ändå lika bra? För det här blir ju verkligen helt värdelöst.

Knuten löses upp

Men så händer något. Kanske poppar det upp en tanke under en av mina otaliga promenader i skogen med hunden. Eller när jag steker pannkakor. Något som (förstås!) måste hända någon av karaktärerna, eller en lösning till varför huvudpersonens man beter sig som han gör. Det är så självklart! Hur har jag kunnat missa detta ända tills nu? Knuten löses upp och så rullar det plötsligt på igen.

Sedan händer det underbara – jag får vittring på slutet! Och ingenting gör mig mer skrivsugen än att inse att jag kommer klara det den här gången också. Mot alla odds (så är det förstås inte, men det är så det känns!) kommer jag få ihop en hel berättelse till.

Slutredigeringen är värst

Min värsta dipp kommer när jag nästan är helt klar. Då det plötsligt går upp för mig att jag faktiskt inte kommer att kunna ändra texten mer. Det jag skriver just nu kommer att stå där FÖR ALL FRAMTID. Och vem kan egentligen leva med något sådant?

De sista korrekturrundorna blir därför plågsamma för mig och självtvivlet äter upp mig inifrån.

Och sedan fortsätter det … för sedan ska ju folk läsa det jag har skrivit också. Men det tar jag i ett annat inlägg.

Acceptera!

Nu kommer jag (äntligen! kanske du tänker) till själva poängen. Det jag vill säga är helt enkelt följande:

  1. Det är så här det är att genomgå ett långt skrivprojekt och vill du göra det så måste du acceptera det. Du måste lära dig att leva med dig själv. Med topparna såväl som med dalarna.
  2. Alla som skriver hamnar i ett förtärande självtvivel förr eller senare. Alla! Att du gör det är inte konstigt. Det är istället helt naturligt och det ingår i skrivprocessen. Detta behöver du inse!
  3. Det kommer att bli bättre. Jag lovar. Även om jag fortfarande känner av självtvivlet gör erfarenheten, som jag har nu efter åtta böcker, att jag VET att det kommer att gå över. Och denna insikt hjälper mig att inte ta tvivlet på lika stort allvar. Jag VET att det hör till och det får mig att känna mig trygg. Så kommer det att bli för dig också när du får mer erfarenhet. Så fortsätt skriv!