Välj testläsare med omsorg!

Den här romanen blev totalsågad av en av läsarna under manusstadiet!

Att få någon annans ögon på din text är viktigt! Jag vill till och med hävda att du kommer att komma till en punkt då detta faktiskt är helt avgörande för om du ska komma vidare i manusarbetet eller inte. Och det kan kännas läskigt att låta någon utomstående läsa, men du vill väl bli publicerad? Då är det dessvärre bara att vänja sig. Men gör inte som jag gjorde och ta vem som helst. Välj istället dina testläsare med omsorg.

När jag hade skrivit det första utkastet till det som skulle bli ungdomsromanen ”Love, Love, Love” skrev jag ett inlägg i en grupp på Facebook, som är startad just för att författare och testläsare ska hitta varandra, där jag eftersökte testläsare till mitt manus. Jag fick flera svar och valde ut tre personer, vilka jag skickade det första utkastet av manuset till.

Jag har aldrig tidigare låtit okända helt människor läsa mina manus i ett så tidigt skede som detta (om man inte räknar in förlag, agenter och lektörer) och så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag gjorde det.

Testläsare nummer ett läste aldrig manuset, men nummer två skickade sina kommentarer, vilka var mycket givande. Så långt var det inga problem. Det var sedan det gick åt skogen.

För när jag fick treans kommentarer började jag gråta. Det är faktiskt helt och hållet sant! För personen använde all sin formuleringskonst (och hen var skicklig vill jag lova!) för att inte bara smula sönder mitt manus utan också för att trycka ner mig som författare. Och det gjorde riktigt ont. Då hör det till saken att jag är van vid att få kritik på mina texter. Jag hade då skrivit sju böcker och fått många svidande kommentarer från såväl förlag som bokbloggare och tidningsrecensenter. Men det här var någonting helt annat. Det var oerhört välformulerat och hårt och dessutom inte framåtsyftande över huvud taget.

Välj med omsorg!

Så vad vill jag säga med detta? Att du inte ska låta någon annan läsa ditt manus? Nej, självfallet inte. Men jag vill höja ett varnande finger åt dig när när du väljer dina testläsare. För gör inte som jag gjorde och skicka din manusbebis till vem som helst. Ditt manus och ditt självförtroende är alltför värdefullt för att agera så aningslöst. Välj istället med omsorg! Om du ännu inte har så mycket erfarenhet av att ta emot kritik på dina texter är detta jätteviktigt. För fel testläsare kan göra oerhört mycket skada för dig i ditt fortsatta skrivande.

Så hur gick det då för mitt manus? Mycket bra faktiskt. Efter visst redigeringsarbete var flera stora förlag intresserade och romanen blev slutligen utgivet av fina Ordalaget förlag. Och av mina nu åtta utgivna böcker är ”Love, Love, Love” den som hittills har fått allra finast omdömen av sina läsare.

Sex tips när du låter någon annan läsa:

  1. Välj personer du litar på!
  2. Välj personer som du tror att du kommer att få vettig respons ifrån. Gärna någon som läser mycket. Du är inte hjälpt av att veta att personen som läst tyckte att manuset rätt och slätt var bra eller dåligt. Du vill ha mer. Vad var bra? Och framför allt – vad kan utvecklas!
  3. Vad vill du att testläsaren ska titta närmare på? Om titeln fungerar? Är det några partier i texten som är tråkiga? Hur är det med karaktärerna? Är de trovärdiga? Eller hur fungerar början? Skriv ner konkreta frågor till din testläsare så är chansen större att du får svar som faktiskt hjälper dig framåt.
  4. Välj någon som du tror faktiskt gillar den typ av bok som du har skrivit. (Jag tror att det var här det gick fel för mig!) Då ökar chanserna väsentligt att du kommer få feedback som kan hjälpa dig framåt.
  5. Har du otur och trots noggrant övervägande får kommentarer som gör mer ont än nytta – tänk på att det är just den personens privata tankar om din text. Ingen absolut sanning! Och tänk på mitt manus! Det blev utgivet (och uppskattat av många läsare!) trots att just den där testläsaren absolut inte gillade det.
  6. När du får respons, ta till dig det som känns värdefullt och som du kan hålla med om och strunta i resten.
  7. Om du har råd, anlita ett proffs. En lektör är ofta väl investerade pengar. Men kom ihåg att lektören också bara är en vanlig människa. Köp inte allt hen säger. För i slutändan är det din text och ingen annans. Du är chefen.

Vill du förresten ha ett signerat julklapps-ex av den SKITDÅLIGA boken ”Love, Love, Love” som jag ändå vill påstå passar perfekt till ungdomar i tonåren som gillar att läsa om känslor? Eller kanske någon av mina andra böcker? Mejla mig på mail@hannalandahl.se. Du kan läsa mer om mina böcker här.

Fyra tips när du börjar skriva!

Att komma igång med skrivandet är svårt! Det krävs mycket av dig både för att våga och för att orka. Den här lilla föreläsningen spelades in tidigare under hösten i Studieförbundet Vuxenskolans regi. I den ger jag dig mina fyra bästa tips på hur du kan tänka när du är i startgroparna för att sätta igång med ditt skrivprojekt.

Tema utgivning: ”Tro på din text och din dröm!”

Foto: Eva Sjöberg

Drömmen om att bli författare har funnits så länge Anna Johansson kan minnas, men den tog rejäl fart när hennes tvillingar var små. ”Jag hamnade i en slags trettioårskris då jag insåg: Ville jag göra något av den där drömmen, så måste jag sätta igång!” 

Sagt och gjort. Anna började skriva på en deckare i Jönköpingsmiljö.

”Jag skrev så fort det blev tillfälle, många sena kvällar och tidiga morgnar och dessutom på en otroligt seg och gammal dator. Tur att jag tyckte skrivandet var så roligt, annars hade jag nog gett upp.”

Känslan av att se storyn växa fram, gav mersmak. Hon berättar att hon inte hade någon plan för skrivandet medan hon skrev. Använde ingen synopsis och visste därför inte hur berättelsen skulle sluta. Två år senare var manuset till det som senare skulle bli Den som skipar rättvisa klart.

Blev refuserad

Anna skickade sitt manus till många förlag. Och refuseringarna började snabbt trilla in.

”I början blev jag ledsen och besviken när det kom en refus, och det kan jag fortfarande bli. Men nu vet jag att det är en del av jobbet. Alla kan inte gilla allt och förlagen kan inte heller ge ut alla manus.”

Började på nytt projekt

För att få något annat att tänka på började Anna fila på ett barnboksmanus. Det var så Sally Superstjärnan blev till.

”Sally är en tjej som likt mig själv. Hon får liksom jag rampfeber när hon ska upp på scen. Jag tyckte det fanns så få böcker som behandlade ämnet på ett enkelt sätt och jag ville säga till barn att ”det där nervösa” man kan känna när man ska prata eller sjunga inför publik – det är inte ovanligt eller konstigt.”

Året var 2018 när Anna fick napp hos Idus förlag med sitt barnboksmanus, och sedan dess har det rullat på.

”Nu kommer snart min sjätte barnbok Asta på kompisjakt!”

Drömmen om deckaren

Anna ville dock inte ge upp drömmen om deckaren, det där manuset som hon kämpat med under så lång tid. När inget förlag nappade jobbade hon därför vidare och gjorde hon en rejäl ombearbetning.

”Så fick jag se på Instagram att Lind & Co sökte deckare för utgivning i ljudboksformat. Jag skickade in och det dröjde inte länge förrän jag fick ett efterlängtat JA!”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Den-som-skipar-rattvisa_9789178618187-700x700-1.jpg
Anna Johanssons deckardebut ”Den som skipar rättvisa”

Därefter har det blivit fler ljudböcker för vuxna och alldeles nyligen kom ”Den som bär skulden” – uppföljaren till deckardebuten.  

Anna Johansson bor i Huskvarna med sin familj som består av fyra barn, en man och en katt. På dagarna jobbar hon som nämdsekreterare.

Så när hinner du skriva alla böcker?

”Det blir mellan jobb, hämtningar, läxläsning och allt det där andra som hör livet till.”

Annas bästa tips till dig som är aspirerande författare:

  1. Tappa inte bort glädjen i att skriva! Allt behöver inte vara perfekt från början, eller ens bra. Tänk på att ett första utkast är just bara ett första utkast. Fundera inte så mycket på den perfekta formuleringen utan skriv bara vidare och få din story nerskriven. Sedan väntar massor av redigering.  
  2. Hitta inspiration i din omgivning; lyssna på samtal runt omkring dig på bussen, i affären, i podcasts. Tänk på vad människor pratar om, hur de pratar, vilka ord och uttryck de använder.  
  3. Hitta bra testläsare och framför allt: Våga lämna ifrån dig texten för att få feedback! 

    Vill du veta mer om Anna och hennes författarskap? Följ henne på Instagram: @annajohanssonforfattare

Vitsen med kontinuitet i skrivprocessen!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vitsen med att ta en paus i skrivandet. Och det finns verkligen en poäng med att låta din hjärna vila i perioder och att inte hela tiden ställa krav på att den ska leverera. Men mellan de där välbehövliga pauserna är det lika viktigt att du gör utrymme för det kontinuerliga skrivandet i ditt liv. Varför? Det får du veta i detta inlägg.

Det finns inte ett sätt att skriva en bok på. Det finns tusen och åter tusen sätt och du kan förstås hitta bevis för att jag har fel, att det sätt som jag hävdar fungerar, inte alls gör det. Men detta sätt fungerar för mig (och för många andra som skriver!).

Ineffektivt att skriva stötvis!

Att skriva stötvis, att åka iväg en helg då och då och helt gå upp i skrivandet eller att viga två hela veckor av sommarsemestern för skrivande kan ta dig långt. Det kan till och med göra att du faktiskt lyckas skriva klart en hel lång bok. Men för mig har det aldrig varit sättet. För mig har istället det kontinuerliga skrivandet varit det vinnande konceptet. Att hitta vanor som gör att jag kan få in skrivandet i min vardag, är det som har gjort hela skillnaden för mig.

Jag skulle vilja hävda att detta med att skriva stötvis är ett ineffektivt sätt att skriva en bok på. För när du gör det kommer du att behöva ägna en stor del av den tid du har satt av till skrivandet till att åter sätta dig in i din berättelse. Tid som du, om du hade lagt energi på att skapa mer kontinuerliga skrivvanor, hade kunnat använda för att komma framåt i din text.

För det tar tid och energi att åter komma in i din berättelse, att åter hitta din ton, din berättarstil och att minnas vilka dina karaktärer är om det var länge sedan du skrev. Och allt detta måste du göra om och om igen om du inte hittar ett sätt att få in skrivandet i din vardag.

Får du istället till de där kontinuerliga skrivpassen, kommer du att få så mycket gratis: Redan när du sätter dig vid tangenterna kommer du att vara inne i berättelsen, du känner dina karaktärer utan och innan och din stil kommer att komma till dig helt naturligt.

Jag påstår dock inte att det är en enkel uppgift att skapa kontinuerliga skrivvanor, men jag vill bestämt hävda att det är väl värt att försöka!

21 dagar för att skapa en ny vana

Du kanske har hört talas om att det tar 21 dagar att göra något till en vana? Det är en utbredd föreställning. Men jag är tveksam till att det räcker för att skapa nya tankebanor och på allvar ändra våra beteenden. Det skiljer sig dessutom förstås mellan olika individer. Men något som gäller för alla är hur som helst att detta med att ändra en ny vana inte kommer att komma av sig självt. Det kommer att krävas ansträngning. Av dig.

Och det gäller dessutom att vara konsekvent. Bryter du mönstret och hoppar över skrivandet ett par veckor är det lätt hänt att du inte bara tappar kontakten med din berättelse och dina karaktärer, du bygger dessutom lätt upp ett inre motstånd som gör det svårt för dig att komma igång igen. 

Självfallet behöver du inte skriva varje dag för att lyckas komma till slutet på din berättelse. Istället handlar det om att hitta en kontinuitet som fungerar för just dig, i ditt liv. Det kan handla om att ägna dig åt ditt skrivande en timma varje vecka, eller tio timmar. Förutsättningarna ser olika ut för oss alla och att hitta vad som funkar för just dig, är själva nyckeln!

Och lägg inte ribban för högt. Det är mycket bättre att hitta en rutin som verkligen håller över lång tid än att bestämma dig för att skriva två timmar varje dag och inte orka i mer än en vecka

Varför skriver du?

För att jag älskar det, kanske du svarar. Men gör du verkligen det? Alltså hela tiden? JAG gör definitivt inte det hela tiden. Ibland kan skrivandet kännas så tungt att jag på allvar funderar på att lägga av och ägna min tid åt något helt annat. Är det så för dig också?

Du började förmodligen att skriva för att det fick dig att må så himla bra. Kanske kändes det skönt att skriva ned tankarna i ditt huvud så att du kunde släppa dem? Kanske njöt du hejdlöst av att vara med dina karaktärer? Eller så hade du en historia som inte ville lämna dig ifred, som du verkligen var tvungen att få ur dig. Kanske fick skrivandet dig att nästan känna dig förälskad?

Jag började skriva för att det verkade vara det enda som kunde få mina tankar att tystna. Dessutom kunde flera timmar plötsligt försvinna utan att jag fattade att det hände. Det var en fantastisk känsla som jag tidigare inte känt i något annat sammanhang och jag kan fortfarande känna det där flowet när jag skriver. Det är liksom det som jag hela tiden strävar efter att komma till. Men det finns inte där lika ofta längre.

Numera är skrivandet mer av ett gift än ett njutningsmedel för mig. Tyvärr. Lite som nikotin för någon som är beroende kanske. Det känns inte lika ofta fantastiskt när jag skriver, men jag blir rastlös och irritabel om jag inte får göra det.

När vi skriver en hel bok kan vi inte befinna oss i det där fantastiska flowet hela tiden. Ingen gör det och det är viktigt att ha det med sig.

Att skriva en roman är faktiskt lite som ett långt förhållande. Det är omöjligt att vara himlastormande förälskad i samma person varje dag hela livet. Men vi kan trivas med att vara med den där personen, ha roligt tillsammans, känna samhörighet, och ibland kan det faktiskt också hetta till lite också efter många år tillsammans.

Det kommer att komma tuffa perioder då du undrade varför du valde att satsa på just den här berättelsen. Varför du ens ska fortsätta med den sysslan som du ändå inte verkar ha fallenhet för. Dagar då du bara vill ge upp.

Dessa dagar kan det vara bra att reflektera kring varför du väljer att skriva trots att du inte måste. För du måste ju faktiskt inte! Kanske kommer du fram till att du inte längre vill skriva, att det kräver alltför mycket av dig och då är det kanske dags för dig att ta en paus. Eller så inser du att du faktiskt skulle inte skulle vilja vara utan skrivandet trots att det känns tufft ibland.

Alla andra är inte bättre!

Det är så lätt att tro att alla andra är så mycket bättre än du är. Att alla de som redan är publicerade författare har något helt annat i sin verktygslåda än vad du har. Nu ska jag berätta en hemlis. Så är det inte.

Men. Ska du skriva den där boken så måste du faktiskt börja tro på dig själv. Du måste tro på att du faktiskt kan göra det! Att du har förmågan att komma ända till slutet. Att du kan knyta ihop säcken och skriva klart din berättelse. För utan den där tron kommer det inte att gå. Då blir dina tankar en självuppfyllande profetia. För det finns många stup att falla ned i på vägen mot en färdig bok och risken, om du inte tror att du klarar det, är att rädslan över att falla är det som får dig att göra det!

Men varför skulle inte du kunna skriva en bok? För att du är dålig på att skriva? För att du inte GILLAR att skriva? Jag tror inte det. För då hade du aldrig varit här och läst den här texten. Jag tror istället att du är en sådan som faktiskt KAN skriva och kan göra det riktigt bra. Och jag tror också att du är en sådan som älskar det! Så, varför skulle inte någon som både kan skriva och älskar att göra det, kunna skriva en bok? Massor av människor har ju redan gjort det och alla de där människorna har någon gång gjort det för allra första gången.

Herregud! Så svårt är det faktiskt inte. Se på mig, jag har skrivit åtta böcker! Åtta! Det är ju jättemånga! Och jag har inte fötts med några som helst exceptionella förmågor. Jag har en hyfsat välfungerande hjärna (typ) och fingrar som efter mycket träning rör sig oerhört snabbt över tangenterna. Och så har jag en ganska livlig fantasi. Men framför allt har jag förmågan att strunta i mina tankar när de säger åt mig att jag är för dålig för att syssla med det jag gör. Ibland i alla fall. Men ibland vågar inte jag heller tro på att jag kan och då är det väldigt svårt att skriva, också för mig.

Det jag har gjort, och det du också kan göra, är att träna mig! Med träning har jag helt enkelt lärt mig att skriva berättelser. Alla mina berättelser blir inte bra. En del blir faktiskt skitdåliga. Men de är ändå värda något. Ur träningssynpunkt! Genom övning har jag märkt vad som fungerar och vad som inte fungerar. Och det kan du också göra!

Det var allt för mig idag. Kör hårt, för vet du? Du kan!

Tre tips på vad du kan göra när du fastnar i skrivandet

Bild av Gerd Altmann från Pixabay

Är det något du kan vara helt och hållet säker på när du skriver en bok, så är det att du kommer att fastna. Tids nog och i någon del av skrivprocessen. Här följer tre tips på vad du kan göra när detta händer.

  1. Hoppa över partiet du just nu skriver på! Om det känns tungt, svårt eller som att orden helt enkelt inte kommer till dig som du vill, testa att bara strunta i den del du skriver på just nu. Hoppa framåt i berättelsen. Börja på nästa kapitel eller skriv slutet (om du har bestämt hur det ska vara). Det som händer när du lämnar stället där du kört fast och fokuserar dina tankar på en helt annan del av berättelsen är att du öppnar upp för nya tankebanor.
  2. Rör på dig! Att skriva är inte bara att sitta vid tangenterna. Det är att använda hjärnan och TÄNKA på din berättelse också. Jag tänker som allra bäst när jag är ute och går med min hund eller när jag rör mig på andra sätt (rensar ogräs, viker tvätt, dammsuger, joggar). Poängen är att du ska välja aktivt att fokusera dina tankar på din berättelse när du gör något annat. Detta har varit ovärderligt för mig när jag har skrivit mina böcker och jag vet faktiskt inte hur många knutar som har lösts upp under mina otaliga hundpromenader!
  3. Kom närmre karaktärerna! Om du har fastnat, använd skrivtiden till att lära känna dina karaktärer bättre. Att gräva djupare i deras innersta, deras drömmar och mål, deras bakgrund. Det kommer att ge dig en bättre känsla för hur de agerar i olika situationer, vilket kommer att hjälpa dig framåt. När du gör detta – om du skriver ner det eller bara tänker – är det dessutom inte nödvändigtvis något som måste finnas med i din berättelse. Du skapar detta för din egen skull, för att göra det lättare för dig själv att komma framåt. Och vad händer när du vet att det du skriver inte kommer att stå i någon bok? Jo, prestationskraven lättar och orden kommer åter flöda friare!

När det blir verkligt

Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!

Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.

För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.

Ny bok – nya pressbilder

Hanna LandahlHanna Landahl

Linda Mickelsson och Hanna Landahl

Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.

Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!