författarliv – Skrivpeppbloggen

Hemligheten bakom att lyckas som författare är inte att delta i bokmässor …

Eller? Hur ligger det egentligen till med den saken? Förra helgen var jag på Smålits bokmässa som årligen hålls på Jönköpings bibliotek. Det är verkligen en jättetrevlig tillställning och jag har varit där flera gånger nu. Men … det är INTE ett speciellt lönsamt arrangemang (från författarens synvinkel). Åtminstone inte på kort sikt.

Jag har stått på bokmässor då jag har sålt en eller kanske två böcker på en hel dag. Första gången det hände blev jag ganska ledsen. För jag hade packat med mig alla böcker jag hade och trodde jag skulle sälja allihop!

Dessutom tog ju inte bara hela min dag. Jag har adhd, så innan jag började äta medicin var jag tvungen att vila i flera dagar efter alla intryck en mässa gav mig. Och till på köpet kostar det också pengar att delta och …

Det var dags att tänka nytt!

Ja, det finns mycket att klaga på om man lägger den sidan till. Men jag kunde ju bara sluta dyka upp på bokmässorna, om jag nu tycker att de är så plågsamma, eller hur?

Men det gör jag ju inte. För jag har nämligen ändrat inställning till den här typen av tillställningar. Och numera handlar det inte längre om att sälja en massa böcker. Det handlar om att träffa en massa trevliga människor – författaraspiranter, författarkollegor och LÄSARE!

Och den här gången kom det faktiskt fram flera personer till mig och sa:
”Jag har läst den där! Och jag tyckte jättemycket om den.”
Dessutom slog jag faktiskt REKORD i försäljning den här gången! Jag sålde hela 10 böcker! Visserligen för 50 kr/st – så det täckte inte mina utgifter. Men numera skiter jag i det. För nästa år kanske de kommer fram till mig och säger att de har läst boken de köpte förra året. Och kanske har de rekommenderat den till en kollega som tipsade sin syster …

Trägen vinner …

Jag har så oerhört svårt för att vara långsiktig och detta med att trägen alltid vinner till slut får mina gråa hår att mångdubblas! Jag hatar det! Men ändå …

Det går ju inte att blunda för att det faktiskt stämmer. Både när det gäller hela författarskapet och när det gäller att SKRIVA EN BOK! Och har du bara ett litet uns av den inneboende rastlöshet som jag är född med, så förstår jag VERKLIGEN hur jobbigt det kan kännas för dig att tänka sådär långsiktigt. Alla dessa ord, hur ska jag egentligen orka?

Men – så här funkar det när du skriver en roman: Ett litet steg i taget, några ord en dag som sammanfogas med kapitlet du skrev förra veckan – det kan kännas futtigt! Men det är exakt det som till slut kommer att få dig att lyckas skriva klart din bok.

(Och det är också detta som till slut kommer få mina böcker att nå ut till det stora massorna – fast det är jag inte fullt lika övertygad om som jag är om det där med att skriva en bok …)

Hur som helst! Har du kommit en bit på din berättelse men känner tvivlet i kroppen? Kommer du verkligen bli klar? Har du det inom dig? Då tycker jag att du ska hänga med på mitt GRUPPCOACHINGPROGRAM! Vi ses under ett halvår (varannan vecka via Zoom) och jag coachar dig vidare, så att du faktiskt fortsätter att ta alla de där små stegen efter varandra och till slut BLIR KLAR med din bok! Läs mer och anmäl dig här!

Ingen deckardrottning direkt … Men skapa trovärdiga karaktärer – det kan jag faktiskt göra!

Är det bara jag som tycker att kulturutmärkelserna regnar ner över oss just nu? Inte nog med att tevetablån svämmar över av guldbaggar, sportpriser och grammisar. I mina sociala medier verkar det som att varenda en av mina författarkollegor är nominerade till Adlibrispriset eller Storytel awards eller vad de nu heter allihop.

Men det går ju bra! försöker jag intala mig att tänka. Kul för dem! Men det hjälper inte att jag tänker så, för innerst inne blir jag vedervärdigt svart av avundsjuka. Och det jag, de där positiva tankarna till trots, ändå känner är att det faktiskt INTE ALLS går bra. För jag hittar ju inte MINA böcker någonstans bland de där nomineringarna …

Och jag känner sådär trots att jag egentligen aldrig har förväntat mig att jag ska bli nominerad till något pris. För jag vet ju att varken är någon deckardrottning eller någon enda tidningsrecensents lilla kelgris.

Så vem är jag då som författare, kan jag inte låta bli att undrar ibland …

Och när den där garden är nere för räkning, då passar minsann självtvivlet på! Det smiter in under min hud och sprider sig som värsta viruset. Och då kommer de där andra tankarna också. Och snart gör jag ingenting annat än funderar på om jag verkligen hör hemma i den här författarvärlden.

Men så finns det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute ändå. Att det kanske trots allt finns en liten vrå i den här bokbranschen också för mig.

Vad är det egentligen att vara framgångsrik i författarvärlden, undrar Hanna Landahl i det här blogginlägget.

Känner du mig?

Men så kommer det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute trots allt. Att det trots avsaknande av priser och utmärkelser kanske ändå finns en liten vrå i den där bokbranchen vars dörr har en skylt med just mitt namn på?

En dag för några veckor sedan var en sådan dag. För då damp det nämligen ner ett mejl i min inkorg från en för mig helt okänd man vars vän höll på att läsa min roman Under två timmar. Han skrev:

”Det jag undrar är om du på något märkligt sätt haft mig i åtanke när du skrivit boken eller om det är en otrolig slump?”

Jag satte morgonkaffet i halsen och trodde först att mannen skämtade. Men när jag läste vidare insåg jag att hans fråga var helt och hållet allvarligt menad. Han trodde på fullt allvar att jag hade skrivit om just honom.

Och likheterna mellan honom och min huvudperson Staffan i boken var faktiskt slående. Allt detta stämde helt och hållet överens mellan de två:

De var lika gamla
Båda hade jobbade på en specifik myndighet och dessutom under lika lång tid
Båda hade två söner som dessutom hade samma namn (!)
Båda var lite mer förtjusta i Håkan Hellström än vad som kanske kan anses accepterat för vuxna medelålders män
Båda bodde i samma stad

Praktiskt omöjligt att sno hans liv

Allt var naturligtvis helt och hållet en slump – jag går ju inte omkring och SNOR folks liv hur som helst! Och som tur var fanns det inte ens en praktisk möjlighet att jag skulle ha kunnat sno något. Detta eftersom jag skrev boken innan mannens barn ens var födda och långt innan han hade hunnit jobba på den där myndigheten sådär länge som min huvudperson hade jobbat där.

Först tänkte jag att sammanträffandet nästan var lite kusligt. Men så vände jag på det hela och insåg med ens att det faktiskt skulle kunna finnas de som hävdade att det som mannen berättade faktiskt var det ultimata beviset för att jag hade lyckats med något ganska STORT. För min bok hade hittat ut till en läsare som på allvar trodde att jag hade skrivit hela den där boken om honom och om hans liv.

Och det är ju mer eller mindre fantastiskt! För betydde inte det att jag hade lyckats skapa en alldeles mänsklig och trovärdig karaktär? Jo, det måste det faktiskt betyda.

Så trots att det inte går att hitta just mitt namn bland alla dess utmärkelser som haglar över oss just nu, så skulle jag faktiskt vilja sträcka lite på nacken här och hävda att jag minsann också är ganska FRAMGÅNGSRIK!

____________________________________

Så, vill du kanske ha lite hjälp av den här FRAMGÅNGSRIKA författaren (och skrivcoachen)? Häng med på mitt kostandsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” helt gratis!

Är det ens någon idé att försöka?

Det finns en hel uppsjö av missuppfattningar när det gäller skrivande och om att vara författare. Jag skrev om några i mitt förra inlägg. Här slår jag hål på några fler!

Det är ingen idé att ens försöka skriva en bok om jag inte har hela dagar eller veckor i sträck till mitt förfogande!

De allra flesta författare har skrivit sina första böcker på sin fritid. Alltså vid sidan om heltidsjobb eller studier. Många är de böcker som har blivit skrivna i omklädningsrummet, på bussen, vid spisen eller vid skrivbordet tidiga mornar innan resten av familjen har vaknat. Det är inte antalet minuter i veckan som avgör om det kommer att bli någon bok eller inte. Det är regelbundenheten. Att du får in skrivandet som en rutin i din vardag.

Det är ytterst få förunnat (också bland utgivna författare!) att ha långa, sammanhängande skrivperioder då man endast kan ägna sig åt att skapa. Så om du vill skriva en bok kan du inte vänta på det perfekta tillfället då du har hur mycket tid över som helst. För vet du? Det kommer inte att hända.

2. Det är omöjligt att komma igenom nålsögat hos förlagen!

Det kan kännas så, det förstår jag. För det det är verkligen svårt att bli antagen av ett förlag. De allra flesta blir inte det, tyvärr. Åtminstone inte med det där första manuset.

Men kanske med det andra? Eller det tredje?

En sak är dock säker. Det händer. Alla författare som idag är publicerade har någon gång tidigare i livet varit precis där du befinner dig, på andra sidan antagningen. Och det kan faktiskt vara du som är den där lyckliga själen nästa gång. Det får du bara veta om du vågar försöka.

Dessutom finns det idag en mängd andra sätt att publiceras på än genom traditionella förlag, om nu själva publiceringen är det viktiga för dig.

3. Jag måste vänta in inspirationen!

Nej, nej, NEJ! Det här är den värsta myten av alla. Den om den världsfrånvände konstnären som inte kan få något ur händerna om inte förutsättningarna är perfekta. Jag vill bed bestämdhet hävda följande: Inspiration kommer aldrig dimpa ner i ditt knä när du passivt sitter och väntar. Inspiration är något som kommer när du gör någonting. När du pratar med andra människor, ser på teveserier, går i skogen, åker buss, är på ICA. När du tjuvlyssnar på vad andra pratar om. Eller när du går i skogen och bearbetar alla intryck du har fått under dagen.

Inspiration är också något som kommer när du skriver. När du sätter dig vid tangenterna och låter fingrarna göra jobbet. Då hakar dina tankar i varandra och vips har du skapat någonting som i sin tur leder till någonting annat. Du har skapat något nytt!

Lycka till med ditt skrivande! Och du vet, du kan skriva en bok, men DU måste göra jobbet!

4. Men författare är ju FÖRFATTARE och jag är ju bara … jag …

Nämen vänta lite nu … Det är förstås ingen skillnad på dig och de där som du ser i soffan på Nyhetsmorgon som håller en bok med sitt namn på i handen. Du är ju precis som dem!

Men jag förstår att tanken på att författare är av en annan sort kan ha slagit dig. För jag tänkte så innan jag började skriva böcker. Jag trodde allvarligt talat att alla de där människorna som jag såg på sociala medier, som fick bokkontrakt och la upp sina fina bokomslag på sociala medier och åkte till bokmässan i Göteborg och pratade på stora scener om viktiga frågor, jag trodde på allvar att de var av en annan sort än vad jag var.

Jag trodde att de hade fötts med en talang som jag uppenbarligen hade fötts utan.

Jag tänkte att sådana som Matt Haig här, mannen vars porträtt uppförstorat där på väggen vid sidan av mitt, var gjord av annat virke än jag var.

Och nu kanske DU tänker att JAG som har fått mitt ansikte uppförstorat på en stor vägg på Bokmässan i Göteborg är gjord av något annat än vad du är.

Men nu ska jag berätta en hemlis för dig. Är du med? Jag är definitivt inte gjord av något annat virke än vad du är, för författare är helt och hållet VANLIGA MÄNNISKOR!

Och när jag insåg och på allvar tog in att det egentligen inte var någonting i min biologiska konstitution som skilde mig från redan etablerade författare, var det något som hände i mig.

För genast öppnades möjligheter. För mig. För kunde de, så kunde ju jag. Och kunde jag, så kan faktiskt DU också!

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Vi börjar från början – med den viktiga början!

brown and white track field — Photo by Pixabay on Pexels.com

Din bok kan vara hur bra som helst. Alltså alldeles fantastisk! Men det spelar dessvärre ingen roll. För lyckas du inte fånga dina läsare från allra första början kommer läsarna ge upp även om din berättelse i övrigt är alldeles strålande! Därför har du ALLT att vinna på att ge början på din berättelse all den kärlek som krävs för att den ska bli så bra den någonsin kan bli! I det här blogginlägget får du fem av mina bästa skrivtips om hur du kan tänka när du skriver de där viktiga första sidorna av din berättelse!

Det är i början som vi sätter tonen och det är där vi fångar våra läsare. Vi har inte lång tid på oss, endast några få sidor. Lyckas vi inte med detta är risken stor att läsaren lägger undan boken och gör något annat istället. Så lägg mycket tid på början! Nöj dig inte, utan fila vidare på den. Skriv om och skriv om igen. Det kan kännas tråkigt, men du har faktiskt allt att vinna på att ge början den energi och det engagemang som krävs.

Början bör ge löften till läsare. På de där avgörande första sidorna är en av dina uppgifter att ge läsaren en bild av vad det är för slags berättelse hen har börjat läsa. Är det en feelgood – se till att det märks här. Få hjärtat att växa och de varma känslorna att svalla redan på de första sidorna. Skriver du istället på en spänningsroman? Ge då läsaren något riktigt kittlande med en gång.
Berätta inte allt med en gång – HINTA istället! Ger du allt med en gång kommer du få svårt att få med dig läsaren genom hela berättelsen.

Tänk dig att du håller en korvbit framför en hund. Får hunden tag i korvbiten kommer den käka upp den i ett nafs och därefter strunta fullständigt i dig. Ger du hunden inte någonting alls kommer hunden också snabbt tappa intresset för dig och din korv. Varför ska den bry sig om dig som ändå inte ger den något? Så hur ska du göra då? Just det! Ge hunden lite i taget. Ett litet hörn av korvbiten åt gången. Och direkt när du har gett den hörnet visar du att du har mer att erbjuda. Efter ett tag ger du lite till och så lite till.

Med detta vill jag inte säga att läsare är som hundar – alltså lättlurade (OBS! Jag älskar faktiskt hundar!). Men för att få läsarna att fortsätta läsa din berättelse behöver du ta till alla knep du kan komma på och att hinta, att hålla den där korven framför näsan och reta dem lite och att ge dem lite i taget – det är ett riktigt bra knep för att få läsarna att faktiskt vilja läsa vidare. Vi triggar igång läsarens fantasi och känslor och vilja att få mer av det vi har att erbjuda, alltså vår berättelse!
Kasta in läsaren mitt i handlingen! I mitt förra blogginlägg som du hittar här berättade jag om kraften i att komma sent in i en scen. Detta knep är något som är extra användbart i just den viktiga början! Låt oss läsare komma direkt in i en scen och låt det vara något viktigt som händer där. Något som är på ett eller annat sätt är avgörande för berättelsen.

Att låta början av din berättelse vara långtråkig är nästan ett tjänstefel om du vill kalla dig författare. I andra partier av texten kan du kanske komma undan med att vara långtråkig, men är du det i början kommer du bli straffad med en gång (=läsarna gör något annat!).

Så skippa långa utläggningar av miljöer under de allra första sidorna! Hoppa också över långa tillbakablickar som berättar karaktärernas hela livshistoria. Det är helt enkelt något du får berätta senare när du redan har läsaren på kroken.
Och apropå krok. Du har väl hört talas om den berömda HOOKEN? Alltså det där betet som vi kastar ut till läsaren, och som läsaren hugger tag i och vägrar att släppa.

Men vad är då en hook (eller krok)? Ja, det kan faktiskt vara lite vad som helst som får läsarens nyfikenhet och engagemang att under de första sidorna fullständigt slå i taket. Det kan kan handla om en hemlighet som någon av karaktärerna bär på och som läsaren förstår absolut inte får komma fram. Eller någonting fullständigt oväntat som händer alldeles i början av berättelsen, något som läsaren absolut inte kunde tro skulle hända. Det kan också vara något riktigt stort som står på spel för din huvudkaraktär eller ett helt avgörande vägskäl som karaktären står inför. För att det ska vara en riktig hook måste det gripa tag i din läsare under de där allra första sidorna på ett sådant sätt att läsaren bara MÅSTE få veta hur det går.

Naturligtvis måste resten av berättelsen också vara spännande för att du ska få med dig läsaren ända till slutet. Läsaren har många chanser att släppa det där betet under vägen. Men jag vill ändå påstå att om du får till en riktigt lockande hook alldeles i början av din berättelse kommer du definitivt ha ordentlig medvind när du tar läsaren igenom resten av berättelsen.
Låt någon du litar på läsa början och be om konstruktiv feedback. Jag vet att jag tjatar om detta, men det är viktigt. För när du skriver kommer du tids nog bli blind för din text. Så ta hjälp! Av en kompis eller din mamma eller någon proffsläsare. Låt hen läsa de första sidorna och fråga vad det var som lockade till att läsa vidare. Fanns det någonting där – förstärk detta i texten! Vilka känslor väckte din början hos den som läste? Väcktes starka känslor? Bra jobbat! Du har gjort ett gott jobb och behöver kanske bara finjustera din början innan du känner dig klar. Men väcktes inga känslor alls? Då är det kanske läge att tänka ett varv till och kanske helt och hållet skriva om de där första viktiga sidorna. För vet du? Det är faktiskt både du och din berättelse värd! Lycka till!

Skriv boken du vill skriva (inte boken du tror att förlagen vill ha)

Det är så lätt att hamna där. Att strunta i hjärtat och bara använda den där analyserande saken du har fått innanför pannbenet. Men om du gör så när du väljer vilket skrivprojekt du ska satsa på är sannolikheten stor att du inte skriver boken du egentligen vill skriva, utan istället boken som du tror att förlagen vill ha. För du vill ju bli utgiven!

När du börjar skriva på en berättelse kommer du behöva fatta många beslut. Vad ska boken handla om? Vilka karaktärer ska finnas med? Vilket berättarperspektiv ska du använda dig av? Var utspelar sig berättelsen? Är din tänkta läsare ett barn eller en vuxen? Listan på frågor du behöver ställa dig och beslut du behöver fatta kan troligtvis göras meterlång.

Men jag vill hävda att den viktigaste frågan du behöver ställa dig inför att du fattar alla dessa beslut är: Vilken berättelse vill du skriva? Alltså på riktigt, långt där inuti?

Det finns en hel rad med anledningar till varför det är så viktigt att du väljer berättelsen som ligger närmast ditt hjärta, den som du verkligen brinner för och behöver skriva, när du väljer vilket skrivprojekt du ska satsa på. Här är sex av dem:

Det tar LÅNG tid att skriva en bok. Och jag menar verkligen LÅNG tid. Många ord ska präntas ned efter varandra. Många kaffekoppar ska drickas framför datorn. Vill du verkligen sitta där alla de där timmarna utan att verkligen känna för din text? Kanske känns det helt okej till en början, men jag är ganska säker på att det kommer bli svårt för dig att komma i mål med ett bokmanus som du aldrig på allvar har brunnit för.
Vår tid är faktiskt, vare sig vi vill det eller inte, utmätt. Vi har inte ett oändligt antal dagar och timmar på oss. Jag har läst någonstans att det är vanligt att en författare skriver runt 20 böcker. I hela sitt liv. 20 böcker (detta är dock inte en vetenskaplig siffra, källan är synnerligen obekant och påståendet ska därför definitivt tas med en nypa salt). Det kan tyckas många, men är det verkligen det? Under en hel livstid på kanske 80 år? Nej. Det tycker åtminstone inte jag. Så frågan är, vill du verkligen kasta bort en av de där fåtal böckerna som du ska skriva i din författargärning på något som du bara tror att någon annan vill ha?
Detta leder osökt till nästa punkt. För vet du verkligen vad förlagen verkligen vill ha? Det är lätt gjort att titta på andra författare som har lyckats och tänka att du ska skriva en liknande bok. För kunde hon kan väl du? Och det kan verkligen vara ett framgångsrecept! Det är ju inte för inte det finns boktrender där det kommer ut flera böcker på raken på samma tema. Ett exempel är alla dessa böcker om att läsa böcker. Det har kommit en rad sådana de senaste åren av vilka många har varit framgångsrika. För att inte tala om böcker om förlagsbranschen, vilket verkar vara den senaste trenden i bok-Sverige. Men. Förlagen vill faktiskt inte bara ge ut böcker som liknar andra böcker. Först och främst vill de ge ut unika berättelser och unika berättarröster. Och kanske är just din röst, det just du innerst inne vill berätta, exakt det som förlagen faktiskt letar efter.
Om du nu skulle bli antagen, vill du bli det med boken du tror att någon annan vill ha eller med boken som du själv vill ge ut, som du bottnar i och som verkligen betyder något för dig? Jaså, tycker du att jag ställer ledande frågor? Det må väl vara hänt. För det här är nämligen viktigt! Du och din bok kommer om den blir publicerad att följas åt under lååång tid framöver. Kanske faktiskt under resten av ditt liv (ingen press nu!). Då vill du väl ändå inte komma dragandes och bli förknippad med en text som du inte riktigt bottnar i och kan stå för?
Din berättelse kommer bli mycket bättre när du skriver med hjärtat! Jag har inga som helst bevis för detta påstående, men jag har faktiskt skrivit tio böcker (HERREGUD bara 10 kvar då?) så kanske kan min erfarenhet ändå ha någon form av värde?
Och så det alldeles självklara förstås: Att skriva berättelsen som du verkligen brinner för kommer att vara så mycket roligare än att skriva berättelsen som du tror att någon annan vill ha. Detta om något borde faktiskt vara skäl nog att välja rätt!

_____________________________

Hanna tipsar – var alltid redo med anteckningsblocket!

Jag hittar inspiration till det jag skriver om överallt i tillvaron. Det gäller att vara nyfiken och att inse att något när som helst kan dyka upp. Detta förhållningssätt kan faktiskt förvandla det mest mediokra i tillvaron till något mycket spännande!

Något jag har utvecklat under mina år som författare är min nyfikenhet på omgivningen. För jag har insett att faktiskt aldrig kan veta när något spännande kan dyka upp mitt framför mig. Dessutom utvecklat min förmåga att tjuvlyssna på andra! ⁠
⁠
Generellt kan jag säga att jag hämtar inspiration från allt som händer runt omkring mig. Sånt jag är med om, ser och hör talas om. Sånt jag ser på nyheterna. ⁠

⁠Livsfarlig att ha i din närhet

Jag låter mig inspireras av tanten som säger något högst vardagligt till sin man på Ica. Av receptionistens snorkiga sätt hos Folktandvården. Av de storslagna drömmarna hos deltagarna i teveprogrammet ”Husdrömmar”. ⁠
⁠
Jag snor vitt och brett från folk som korsar min väg. En replik här, en företeelse där. Och när jag tycker mig se ett mönster i tillvaron, då går min hjärna i spinn. Fram med mobilen, anteckna nu för sjutton, Hanna! Nu med en gång! För skriver jag inte omedelbart ner det, kommer det aldrig att ha funnits. ⁠

Det är praktiskt taget livsfarligt att ha mig i din närhet. För du kan aldrig riktigt veta vilket litet karaktärsdrag som dyker upp i min nästa bok!

Nytt grepp

Jag har i dagarna börjat skriva på ett nytt skrivprojekt och i detta projekt testar jag ett nytt grepp. Jag vill den här gången att en viss känsla ska genomsyra min text. Och den känslan har jag hittat i två olika teveserier. Detta göra således att jag just nu har det härliga (men aningen tidsödande!) jobbet att plöja dessa två serier.

Inspirationen kan komma från vitt skilda håll, tänker jag. Men det är viktigt att vara öppen, att ha tentaklerna ute och att falla offer för myten om den gudomliga inspirationen som en dag rakt ur tomma intet ska trilla ner i ditt knä. Jag är nämligen ganska säker på att det inte kommer att hända. För inspiration tror jag främst uppstår när du processar nya intryck från omvärlden.

Så, mitt råd till dig som tycker att inspirationen tryter: Ut och lev livet! Gör saker, träffa människor, lyssna på poddar, se på teve, åk buss. Och ha alltid anteckningsblocket eller mobilappen redo! Och ha tilltro till dig själv och till skrivprocessen! Tids nog kommer någon att korsa din väg och få din hjärna att börja arbeta. ⁠

___________________

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.

Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.