Vanliga missuppfattningar om att skriva en bok

Fotograf: Jimmy Freidenfelt Blom

Det finns en hel uppsjö av missuppfattningar när det gäller skrivande och om att vara författare. Jag skrev om några i mitt förra inlägg. Här slår jag hål på några fler!

  1. Det är ingen idé att ens försöka skriva en bok om jag inte har hela dagar eller veckor i sträck till mitt förfogande!

De allra flesta författare har skrivit sina första böcker på sin fritid. Alltså vid sidan om heltidsjobb eller studier. Många är de böcker som har blivit skrivna i omklädningsrummet, på bussen, vid spisen eller vid skrivbordet tidiga mornar innan resten av familjen har vaknat. Det är inte antalet minuter i veckan som avgör om det kommer att bli någon bok eller inte. Det är regelbundenheten. Att du får in skrivandet som en rutin i din vardag.

Det är ytterst få förunnat (också bland utgivna författare!) att ha långa, sammanhängande skrivperioder då man endast kan ägna sig åt att skapa. Så om du vill skriva en bok kan du inte vänta på det perfekta tillfället då du har hur mycket tid över som helst. För vet du? Det kommer inte att hända.

2. Det är omöjligt att komma igenom nålsögat hos förlagen!

Det kan kännas så, det förstår jag. För det det är verkligen svårt att bli antagen av ett förlag. De allra flesta blir inte det, tyvärr. Åtminstone inte med det där första manuset.

Men kanske med det andra? Eller det tredje?

En sak är dock säker. Det händer. Alla författare som idag är publicerade har någon gång tidigare i livet varit precis där du befinner dig, på andra sidan antagningen. Och det kan faktiskt vara du som är den där lyckliga själen nästa gång. Det får du bara veta om du vågar försöka.

Dessutom finns det idag en mängd andra sätt att publiceras på än genom traditionella förlag, om nu själva publiceringen är det viktiga för dig.

3. Jag måste vänta in inspirationen!

Nej, nej, NEJ! Det här är den värsta myten av alla. Den om den världsfrånvände konstnären som inte kan få något ur händerna om inte förutsättningarna är perfekta. Jag vill bed bestämdhet hävda följande: Inspiration kommer aldrig dimpa ner i ditt knä när du passivt sitter och väntar. Inspiration är något som kommer när du gör någonting. När du pratar med andra människor, ser på teveserier, går i skogen, åker buss, är på ICA. När du tjuvlyssnar på vad andra pratar om. Eller när du går i skogen och bearbetar alla intryck du har fått under dagen.

Inspiration är också något som kommer när du skriver. När du sätter dig vid tangenterna och låter fingrarna göra jobbet. Då hakar dina tankar i varandra och vips har du skapat någonting som i sin tur leder till någonting annat. Du har skapat något nytt!

Lycka till med ditt skrivande! Och du vet, du kan skriva en bok, men DU måste göra jobbet!

Tillbaka i vänteläge

Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?

Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.

Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.

Ge aldrig upp!

Foto Henric Lindsten. Den här bilden skulle kunna föreställa dig!

Det här inlägget är till alla er som tror att varje mejl som rasslar in i mejlkorgen är från drömförlaget. Det är till er som sitter där och väntar, vars hår blir gråare för var dag som går eftersom ni inser att ni inte kan påverka om det där förlaget ens kommer att titta på ert manus eller inte. Till er som har suttit där i alla de där timmarna och i all er ensamhet knapprat på tangenterna, med endast era fantasier som sällskap. Som pendlat mellan förförisk hybris och djupt självförakt och som har gjort något så fantastiskt som att inte bara påbörjat, utan också skrivit färdigt ett helt långt romanmanus. Till er som inte har trott att det skulle vara möjligt att göra det, men ändå gjort det. Till er som har gett ert allt, hela er själva, för den där berättelsen.

Det här inlägget är till er som efter månader av väntan har fått vänliga men bestämda tack, men nej tack från förlag efter förlag. Som kanske till och med någon gång har fått höra att ett förlag har läst ert manus med intresse, men att det tyvärr inte passar in i deras utgivning.

Det här inlägget är till alla er.

För två månader sedan var jag en av er. Jag vågar inte ens titta på listan där jag antecknat alla förlag jag skickat mitt manus till. Den ger mig fortfarande ångest.

Manuset till min andra roman, Under två timmar, skickade jag till det första förlaget för ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har jag väntat. Jag har skrivit om manuset lite under tiden, fått ett och annat fint omdöme av några förlag och litterära agenter, men det har hela tiden slutat med ett vänligt tack men nej tack.

I januari i år skickade jag manuset till en stor hop med förlag. När sommaren kom hade jag ännu inte fått svar från alla, så hoppet levde alltjämt. Jag visste att ett förlag som jag verkligen hoppades på hade skickat manuset till en lektör och jag satte allt mitt hopp till detta förlag. När också det slutligen blev ett nej tack, gick luften ur mig totalt. Jag började förlika mig med att det bara var att kasta manuset i papperskorgen. Det här med författarskap var nog ingenting för mig ändå – hur hade jag kunnat vara så dum att jag trott det?

Efter att ha marinerat mig i självförakt under några veckor började fightern i mig åter ge sig till känna. Envisheten, som alltid ligger där inom mig och slumrar, vaknade på något sätt till liv och jag bestämde mig för att ingå en deal med mig själv. Jag skulle skicka manuset till ett förlag till. Ett enda. Gick det inte vägen, skulle Under två timmar förpassas till byrålådan eller kakelugnen eller var nu ratade manus hamnar, för all framtid.

Och vet ni vad som hände? Förlaget sa ja och plötsligt har jag fina pressfotografier av mig själv i min inkorg istället för refuseringsbrev. Jag har till och med fått en litterär agent som ska försöka sälja min bok till andra länder!

Hörrni – det här kan hända! Och det kan hända er! Förlaget kan plocka upp just era manus ur den där fördömda högen, läsa dem och inse vilka begåvningar ni är. Det kan bli era ansikten som blir sminkade och fotograferade och som finns på pressbilderna i era inkorgar. Det kan faktiskt hända!

Så, kära författarkollegor, låt inte refuseringsbreven trycka ned er. Upp på hästen igen bara. Googla fram några förlag till och skicka till dem också. Rota fram envisheten som finns där inne, damma av den och fortsätt!

Ge aldrig upp!