Idag fick jag ett vänligt ”nej tack” från en agentur vilken jag skickat ”Välkommen till Himmelsta” till för kanske ett halvår sedan. Jag hade glömt av att jag skickat till just denna agentur, så besvikelsen var inte så stor över att inte bli antagen. Fascinerande var dock att motiveringen till varför de inte antog min bok var att den var svår att kategorisera. Den är ”varken en spänningsroman, en feelgood eller en litterär roman”.
”Så vad är den då?” får jag naturligtvis en vansinnig lust att fråga. Men jag gör inte det. För jag inser att det är lönlöst.
Saken är den att jag förstår svårigheten de upplever. Vi människor har ett enormt behov av att kategorisera allting runt omkring oss. Sortera och klumpa ihop. Det gör det enklare för oss att förstå och hantera vår omvärd. ”Han är en lärare”, säger någon och hans samtalspartner lägger genast till ett helt knippe attribut såsom pratglad, hyvens och kanske lite besservisserlig?
Det handlar om förväntningar. Och om fördomar.
När det gäller böcker är det förståeligt att läsaren vill veta vad den kan förvänta sig av boken den köper. I get it. Min bok leder till förvirring. Och svårigheter att sälja in kanske.
Det har alltid varit lite svårt att kategorisera mig som person, skulle jag tro. När någon trott sig ha fått grepp om mig byter jag yrke. Eller frisyr. Eller bostadsort. Och jag trivs med det. Jag är jag. Inte en författare, lärare, handläggare eller hundinstruktör. Eller fotbollsmorsa. Jag är alltihop. Inte så konstigt då att mina böcker också har svårt att hålla sig inom de förbestämda ramarna.
Jag mår dåligt av attribut som jag tillskrivs pga en yrkestitel eller den bil jag hämtar mina barn i. Jag tycker att världen är och borde tillåtas vara mer komplex än den blir då den strikt delas in i kategorier. Detsamma borde väl också gälla för litteratur? Verkar det inte mer intressant på det sättet?