Igår fick jag äntligen tillbaka manuset till Under två timmar som har varit hos min redaktör sedan november. Det fanns massor av röda markeringar i texten och den som inte nördat ned sig fullständigt i bokskrivandet skulle kanske vid åsynen av alla ändringsförslag luta sig bakåt på stolen, dra en djup suck och kanske efter en stund gå och leta upp något annat att sysselsätta sig med. Borde inte tvätten vikas? Eller hunden rastas? Det hade kanske varit vettigt att tänka lite mer så? Av ren självbevarelsedrift?
Men jag gjorde inte det. Istället blev jag som nördar bli – besatt.
Så nu har jag tokredigerat i två dagar. Och jag älskar nästan alla förslag till förändring som min redaktör föreslår. Tänk att en så kompetent människa lägger ned så mycket tid på och engagemang i att min text ska bli så bra den bara kan. Tänk också att plötsligt, efter alla de där timmarna i ensamhet där allt bara handlar om mig och texten och vad jag presterar, få in ytterligare en part i det hela, någon som verkligen kan det här med böcker. Herregud vad det känns lyxigt!