När jag skrev min första roman ”Välkommen till Himmelsta” var det som att berättelsen bara rann ur mig. Allt gick så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag skulle ju liksom bara prova. Se om jag kunde skriva en roman. Och snabbt märkte jag att det kunde jag ju! Självförtroendet flödade in i mig i samma takt som orden forsade ur mig. Jag var ju som gjord för att vara författare!
Nu har jag två utgivna böcker, men känner mig trots det (eller kanske tack vare?) mer osäker på mig själv som författare och på texten jag just nu sysselsätter mig med. Håller manuset verkligen måttet? Kan jag verkligen det här?
Som jag ibland längtar tillbaka till den där oförstörda naiviteten som genomsyrade allt som hade med mitt skrivande att göra för några år sedan. Innan prestationskraven började nästla sig in. Innan jag började bli rädd. För då, när jag skrev den där debutromanen, hade jag fortfarande ingen som helst aning om hur svårt allt egentligen var. Hur svårt det faktiskt är att skriva och bli klar med ett romanmanus. Hur svårt det faktiskt är att bli utgiven (inte bara första gången, utan andra och tredje och säkert fjärde och femte också). Och hur svårt det slutligen är att faktiskt bli läst. Alltså av fler än min egen bekantskapskrets.
För ingenting är självklart i den här branschen. Det finns inga som helst garantier för att det kommer att finnas en fortsättning. Och när vetskapen om det tar sig in, när den slår sig ned och gör sig hemmastadd, är det inte helt enkelt att hålla huvudet kallt. Då ligger det i farans riktning att rädslan för att misslyckas, rädslan för att det inte ska bli något mer, är det som tar överhand. Och då kan man vara ganska säker på att orden kommer sluta att flöda. Och alltsammans blir liksom en självuppfyllande profetia. För på det sättet blir det ju av förklarliga skäl inga böcker skrivna.
Rädslan har helt enkelt ingen plats i det kreativa skrivandet. Den måste bekämpas. Hårt och skoningslöst.
Och det är då det gäller. Det är då man måste lägga allt krut på att överlista sig själv. På att kväva den där förfärligt självkritiska rösten i huvudet. Med alla medel mota bort rädslan. Marinera sig i de positiva omdömen som de redan skrivna böckerna har fått och vässa det där stenhårda pannbenet, vilket jag om jag tänker efter inser var det som fick mig hit från första början.
För jag kan det här. Jag kan skriva romaner och det är därför jag håller på. Och det här är bara en av alla faser som ingår i romanskrivandet. Dessutom var väl den där debutromanen aldrig särskilt enkel att skriva? Den romantiska bilden av hur den näst intill skrev sig själv är väl bara ytterligare ett sätt för hjärnan att sätta käppar i hjulet för mitt skrivande?
Hur det än ligger till med den saken är det bara en sak jag kan göra för att komma framåt. Jag måste fortsätta skriva. Förstås. För det finns ju liksom inget annat sätt.