I veckan var jag på Akademibokhandeln i Mölndal och författarpratade. Och för första gången i den här så kallade författarkarriären kände jag mig helt avslappnad. Jag hade inte förberett mig nämnvärt utan litade plötsligt till att jag faktiskt hade något att säga. Och jag som brukar vara så nervös. Tänka att jag ju egentligen inte har något att komma med.
Så vad var då egentligen skillnaden mot andra tillfällen? Jag tror att anledningen till att jag kände mig så trygg var att jag redan när besöket bokades för länge sedan fick veta att personalen i butiken älskade min bok och att de verkligen ville att just jag skulle komma. Just jag och ingen annan. Och det var värdefullt.
För det är lätt att känna sig utbytbar i den här världen. Jaha och hur ser försäljningssiffrorna ut då? Vilka priser har du vunnit? Hur många länder är dina böcker sålda till? Och då är det lätt att låta sig svepas med. Att se på sig själv som misslyckad när det enda man egentligen har misslyckats med är att hålla sig borta från denna eviga tävlan.