I min nya roman, som släpps i maj nästa år, ger sig huvudpersonen Staffan in i en återvändsgränd han får minst sagt stora svårigheter att ta sig ur. Från att vara fullständigt otränad bestämmer han sig för att springa en halvmara med bara några månader på sig för att träna. Och han ska inte bara göra det lite sådär på en höft. Nej, han ska göra det snabbt, på en tid under två timmar.
Ingen match, säger säkert någon. Bara att göra liksom! På med löparskorna och gör det. Ut i terrängen och låt lungorna jobba! Alla andra fixar det ju!
Nej! Vill jag skrika. Alla andra fixar inte det. Jag vill hävda att många kroppar inte är byggda för sådana ansträngningar. Vissa kanske har det i sig, men långt ifrån alla. Och långtifrån alla har skallen som krävs. Den där som sporras av att det gör ont.
Jag vill hävda att det är en stor bedrift att springa två komma en mil. STOR!
Idag har jag sprungit en mil. Tänk, en hel mil! Det är många steg det. Eller ja, jag har joggat, lunkat och ja, jag erkänner, jag har faktiskt också gått lite grann här och där. En timma och nio minuter tog det. Och nu ligger jag stolt här i soffan med värk i varje liten muskel i min kropp.
Det är ju inte det minsta svårt att räkna ut att jag har låååång väg kvar till att klara det som Staffan har tänkt göra. Och då är jag faktiskt inte fullt lika otränad som Staffan.
Så jag känner med Staffan och önskar att han inte kände sig tvungen att ge sig in i detta omöjliga uppdrag.