När jag hade skickat Välkommen till Himmelsta till förlagen upplevde jag den väntan som följde som näst intill outhärdlig. Under de första veckorna lämnade jag inte min telefon obevakad i en enda minut. För jag trodde att förlagen skulle ringa med en gång eftersom mitt manuset naturligtvis var något helt utöver det vanliga. Kanske skulle flera stycken ringa. För att inte missa chansen. Så blev det inte.
Istället segade dagarna sig fram. De blev till veckor och månader och telefonen förblev tyst.
För att inte bli helt galen tvingade jag mig själv att sysselsätta mig med annat. Jag skrev om manuset och skickade det till ytterligare några förlag. Och sedan skrev jag ett manus till.
Åtta månader tog det innan förlagsavtalet låg i brevlådan.
Lyckan jag kände var överväldigande. Jag hade gjort det. På riktigt. Jag förklarade för barnen om och om igen att om ett litet tag, bara ett litet litet tag, skulle de hitta en bok med mitt namn på ryggen i hyllan på biblioteket. Men strax tog en ny väntan vid eftersom boken skulle komma ut först nio månader senare.
Nu har min bok kommit ut, men väntan är inte över. Nu väntar jag på recensioner. På läsarreaktioner. På försäljningssiffror. Och framför allt väntar jag återigen på svar från förlag. För nu är det bok nummer två det handlar om och jag har insett att ingenting är självklart i den här branschen. Mycket hänger på uppmärksamhet, på försäljningssiffror och också, tror jag, på tillfälligheter och tur.
Så här sitter jag och väntar. Jag googlar min bok och letar recensioner och känner mig extremt självupptagen. Nästan lite smutsig. Och någonstans inser jag motvilligt att det nog är så här det är att vara författare. Ingenting är självklart. Det är någon annan som bestämmer spelreglerna och vill man vara med är det bara att hitta ett sätt att förhålla sig till det.
Och jag vill vara med för jag älskar att skriva berättelser! Men mer om det i ett annat inlägg.