Jag tog ett bett av den halvt grillade korven och tuggade.
”Mamma, det ringer”, sa min yngste son.
”Mm”, sa jag och tog ytterligare en tugga. Var för hungrig för att orka svara just den här gången.
Jag gör aldrig så. Jag svarar alltid. Är för nyfiken för att låta bli. Men inte den här gången.
Och det är märkligt. När det väl gäller, då svarar jag plötsligt inte. Och just det här samtalet var samtalet jag verkligen ville ha. Det som jag nästan slutat hoppas på skulle komma.
”Igår ringde vår lektör, som hade sträckläst ditt manus och starkt rekommenderade det. Nu har jag också läst och jag tycker väldigt mycket om det”, sa en kvinnoröst på svararen en stund senare och mitt hjärta stod plötsligt still i flera minuter. Det var i alla fall så det kändes, innan det satte igång igen och istället började pumpa runt blodet med en ursinnig kraft.
Jag lovar, jag vet bättre än att ta ut något i förskott! Men bara att få det där samtalet kändes som en stor seger i sig.
Nu ska fler personer på förlaget läsa och de ska återkomma redan i början av nästa vecka! Så fortsättning följer…