Redigeringsprocessen går framåt. Jag kommer klara deadline. Med råge. Manuset har svällt, kan inte längre benämnas novella eller kortroman och Staffan, min huvudperson, har plötsligt förvandlats till en ganska sympatisk människa.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det här inlägget skulle istället handla om mina känslor för skrivandet. För det är något som händer med mig när jag får stänga in mig i mitt arbetsrum, lägga en filt över axlarna och sätta fingrarna mot tangenterna. Något händer i det där vakuumet som uppstår, då när minuterna trillar iväg likt enkronor i en enarmadbanditapparat. De bara försvinner. Går upp i rök. Och kvar blir en mer harmonisk version av mig och en text. Och jag älskar när det händer. Älskar varje del av det. Hur jag, som annars fladdrar iväg med än det ena, än det andra – lyssnar på ljudbok samtidigt som jag lagar mat och förhör barnen på deras engelskaglosorna – plötsligt kan fokusera all den där energin på en enda sak. På de där orden och enbart på dem.
Jag älskar att sitta i den där ensamheten och upptäcka att det blir något av alla orden. Någon slags helhet växer gradvis fram, där den ena händelsen leder till den andra. Att det faktiskt blir en riktig berättelse.
Innan jag började skriva romaner trodde jag aldrig att jag skulle ha tålamodet att färdigställa en hel lång roman. Att jag aldrig skulle ha envisheten som krävdes. För jag är en fladdrig person. En som bestämmer sig för något den ena dagen och ångrar sig nästa. Tänker om och bestämmer något nytt. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna hålla fast vid en sak, en historia, i alla de minuter, timmar, dagar, veckor och månader som krävs. Men det kan jag. Och därför älskar jag skrivandet. För det här är något jag kan göra dag efter dag utan att tröttna.
Ibland blir jag ledsen över att det skulle ta nästan fyrtio år för mig att luska ut vad jag borde göra med mina dagar.
Jag påstår inte att det jag skriver är bra, det får andra bedöma. Men jag vill faktiskt sticka ut hakan och påstå att den här rastlösa själen, den som genom åren irrat runt på olika arbetsplatser i ett ständigt sökande efter något som den kan må bra av att sysselsätta sig med, troligtvis är gjord för just det här jobbet. Att skriva berättelser. Och ja, nu är det faktiskt ett jobb, på riktigt. Ett jobb som jag älskar.