Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.
Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.
För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.
Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.