Bokmässan

Årets bokmässa är snart avklarad för min del. Den har bestått av kvalmig luft, ett öronbedövande sorl  som fått mina öron att tjuta av tinnitus och ett myller av människor.

Men den har också bestått av mängder av intressanta författarsamtal som jag begeistrat har lyssnat på, givande umgänge med mitt nya förlag och en hel drös med böcker som jag inte kunnat hålla mig ifrån att köpa.

Dessutom, och här kommer den verkliga behållningen, har jag gått och fått en agent som tycker så mycket om Under två timmar att hon ska få den översatt till engelska för att sedan försöka sälja den till förlag i andra länder! Min bok? Alla de där orden som jag har skrivit? Det är alltför stort för att ta in.

Och som om inte det vore nog har årets bokmässa också gett mig en föraning om vad som kommer att hända under nästa års mässa. Då kommer det vara mitt ansikte som tapetserar förlagets monter. Och mitt namn som står i programbladet inför några av alla dessa spännande författarsamtal. Det är verkligen något att se fram emot, något att hänga sig fast vid när vintermörkret tränger sig på och får mig att undra över om det någonsin kommer bli sommar igen.

Fotomodell för en dag

När jag var tretton år gammal drömde jag om att bli fotomodell. Jag stod framför spegeln och bet i mina runda kinder för att få dem att se mindre ut. 

Idag fick jag testa! Väldigt roligt var det att bli sminkad, stylad och fotad. Ska bli spännande att se hur pressbilderna blev!

Och förlaget är..

… Polaris!

Idag låg det i brevlådan. Ett anspråkslöst litet kuvert. Men med ett väldigt viktigt innehåll. 

Det nystartade, storsatsande, superproffsiga förlaget Polaris ger ut ”Under två timmar” i maj nästa år!

Jag är så obeskrivligt glad över det här samarbetet – måste då och då nypa mig i armen för att förstå att det här faktiskt händer. Att det händer mig. På riktigt.

Ändå förstår jag inte.

Men händer gör det ändå. För plötsligt står det pressfoto, bokmässa och deadline för omslag i min kalender. Och när jag ser det kan jag inte låta bli att fnissa till. Och att känna euforin bubbla i magen.

Så fortsättning följer, mina vänner. Den långa väntan är över för nu och det är dags för mig att åter kavla upp ärmarna och börja jobba!

Nu är det klart!

Idag, mina vänner, blev det klart! Bläcket har knappt torkat ännu, men jag kan redan nu avslöja att Under två timmar kommer att bli en bok – både en sådan man kan läsa i och en sådan man kan lyssna på!

Och vet ni – just nu sjunger mitt hjärta fantastiska melodier i tonarter min röst aldrig någonsin skulle behärska. 

För det är inte vilket förlag som helst som jag just har inlett ett samarbete med. Det är ett superproffsigt ett som verkligen tror på mig och mitt manus!

Vilket det är återkommer jag med så snart jag har fått tillbaka det underskrivna avtalet från förlaget.

Nu lutar jag mig tillbaka och njuter en stund. Gnuggar mig själv i ögonen och försöker förstå att det här faktiskt händer.

Samtalet jag aldrig trodde skulle komma

Jag tog ett bett av den halvt grillade korven och tuggade.
”Mamma, det ringer”, sa min yngste son.
”Mm”, sa jag och tog ytterligare en tugga. Var för hungrig för att orka svara just den här gången.

Jag gör aldrig så. Jag svarar alltid. Är för nyfiken för att låta bli. Men inte den här gången.

Och det är märkligt. När det väl gäller, då svarar jag plötsligt inte. Och just det här samtalet var samtalet jag verkligen ville ha. Det som jag nästan slutat hoppas på skulle komma.

”Igår ringde vår lektör, som hade sträckläst ditt manus och starkt rekommenderade det. Nu har jag också läst och jag tycker väldigt mycket om det”, sa en kvinnoröst på svararen en stund senare och mitt hjärta stod plötsligt still i flera minuter. Det var i alla fall så det kändes, innan det satte igång igen och istället började pumpa runt blodet med en ursinnig kraft.

Jag lovar, jag vet bättre än att ta ut något i förskott! Men bara att få det där samtalet kändes som en stor seger i sig.

Nu ska fler personer på förlaget läsa och de ska återkomma redan i början av nästa vecka! Så fortsättning följer…

 

 

Plötslig skrivlust

Och så plötsligt drabbar den mig. Jag känner den i hela min kropp. Den har varit frånvarande hela sommaren, men så efter en fantastisk, känslomässigt omvälvande konsert med Håkan Hellström på Ullevi igår kväll, finns skrivlusten där. Helt självklar. Som en hunger som måste tillfredsställas. Den drar i mig. Ger mig inget val. Det är dags att ta ett nytt tag om manus nummer tre.

Jag ler när jag läser några rader av manuset jag nu minns att jag kommit ganska långt med. Det pirrar inom mig av förväntan. Äntligen!

För även om jag är en ivrig påhejare av att inte bara gå runt och prata om sitt skrivande, utan faktiskt på riktigt sätta sig där vid tangenterna, så måste det finnas en grundläggande lust att berätta. En längtan efter att få vara med när berättelsen blir till. För mig handlar inte skrivlust om någon slags gudomlig inspiration, men det krävs ett visst känslomässigt läge för att den ska infinna sig, som ger mig möjlighet att vilja och kunna fokusera. Nu känner jag att jag äntligen är där. Nu. Tack Håkan Hellström!

Nominerad till författarpris

Ibland känns det förfärligt självupptaget och nästan lite skamligt att googla på sin egen bok. Något jag inte direkt skyltar med att jag gör liksom (men det gör jag, lite då och då). Och det har sina poänger. Igår när jag ägnade mig åt denna tveksamma aktivitet fick jag veta att jag är nominerad till Studieförbundet Vuxenskolans författarpris! Fantastiskt! Priset, på 50 000 kronor, delas ut till en författare i början av sin karriär som skildrar den nutida svenska landsbygden. Stämmer ju ganska bra in på mig… 

Läs gärna mer om priset här.

Så det är väl som jag brukar säga till mina barn – frågar du inget, så får du inget veta. Fråga på! I mitt fall frågar jag helt enkelt Google.

I väntan

Alltså, denna väntan. Jag har skrivit om det förr, men jag kommer hela tiden tillbaka till det faktum att väntan på att förlagen ska läsa manus är författarlivets allra mörkaste baksida. Det går liksom i vågor. Under några veckor, kanske till och med månader, ligger den där i bakhuvudet som ett lätt dis. Ständigt närvarande, med en liten tagg som då och då sticker till. Gör sig påmind. Men så ibland träder den fram med all sin kraft och skuggar tillvaron. Frustrationen över att inte kunna påverka. Att inte veta vad som ska hända. För skillnaden mellan ett ja och ett nej är så fundamental. Så avgörande inte bara för om det ska bli något av bok nummer två, utan också för om man ska orka ro i land projektet med bok nummer tre. Orka skicka också det till förlag och sitta där i omväxlande lätt dis och överhängande skugga.

Det är lätt att i teorin tänka bort det hela. Att säga till sig själv att det inte spelar någon roll. Att det där med bokutgivning är världsliga ting och att livet är bra hur det än går med författarskapet. Och så är det förstås. I teorin. Men i praktiken?

För om man vill bli publicerad är det avgörande att man också blir det.

Idag har jag gjort vad jag har kunnat. Jag har skickat mejl till de förlag som ännu inte har svarat och frågat vad som har hänt. Varför jag ännu inte har fått något svar. För visst borde man kunna förvänta sig ett svar? Visst borde förlagen, trots alla dessa manus som strömmar in i mejlkorgarna, kunna ta sig tid att skicka ett svar? Jag tycker det.

Och ett av mejlen har redan burit frukt. Ett förlag som inte hört av sig på åtta månader svarade med vändande mejl att manuset ”hamnat mellan stolarna” då det skickats till en lektör som sedan slutat. Nu ska de se till att det blir läst inom de närmsta veckorna. Så än lever hoppet. Dock med en mörk skugga hängande i hasorna.

Genre

Idag fick jag ett vänligt ”nej tack” från en agentur vilken jag skickat ”Välkommen till Himmelsta” till för kanske ett halvår sedan. Jag hade glömt av att jag skickat till just denna agentur, så besvikelsen var inte så stor över att inte bli antagen. Fascinerande var dock att motiveringen till varför de inte antog min bok var att den var svår att kategorisera. Den är ”varken en spänningsroman, en feelgood eller en litterär roman”. 

”Så vad är den då?” får jag naturligtvis en vansinnig lust att fråga. Men jag gör inte det. För jag inser att det är lönlöst.

Saken är den att jag förstår svårigheten de upplever. Vi människor har ett enormt behov av att kategorisera allting runt omkring oss. Sortera och klumpa ihop. Det gör det enklare för oss att förstå och hantera vår omvärd. ”Han är en lärare”, säger någon och hans samtalspartner lägger genast till ett helt knippe attribut såsom pratglad, hyvens och kanske lite besservisserlig? 

Det handlar om förväntningar. Och om fördomar. 

När det gäller böcker är det förståeligt att läsaren vill veta vad den kan förvänta sig av boken den köper. I get it. Min bok leder till förvirring. Och svårigheter att sälja in kanske.

Det har alltid varit lite svårt att kategorisera mig som person, skulle jag tro. När någon trott sig ha fått grepp om mig byter jag yrke. Eller frisyr. Eller bostadsort. Och jag trivs med det. Jag är jag. Inte en författare, lärare, handläggare eller hundinstruktör. Eller fotbollsmorsa. Jag är alltihop. Inte så konstigt då att mina böcker också har svårt att hålla sig inom de förbestämda ramarna.

Jag mår dåligt av attribut som jag tillskrivs pga en yrkestitel eller den bil jag hämtar mina barn i. Jag tycker att världen är och borde tillåtas vara mer komplex än den blir då den strikt delas in i kategorier. Detsamma borde väl också gälla för litteratur? Verkar det inte mer intressant på det sättet?