Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. 😊

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Förlåt för hålet

Läser manuset till nya boken ”Förlåt för hålet” högt för min nioåring. Och jag njuter hejdlöst av att han faktiskt verkar vilja lyssna. På riktigt. Och han ställer frågor och kommer med idéer.

Förra vintern sa han åt mig att jag ju var så vansinnigt tråkig som bara satt här hemma och skrev berättelser för vuxna hela tiden. Om jag nu skulle sitta där framför datorn kunde jag väl åtminstone skriva en bok för barn?

Jo, sa jag. Det vore väl kanske inte mer än rimligt?

Så jag skrev den här boken som handlar om tioårige Aston som har olika diagnoser inom npf och som har lite svårt att hantera sina känslor. Och som jag kommit att älska Aston! Varje gång jag läser manuset tycker jag alltmer om den här lille killen. Får man säga så om något man själv har skapat? Det här är nog faktiskt den bok jag har tyckt mest om av de böcker jag hittills har skrivit.

Tillbaka till högläsning i sängen med min yngste son. Han har varit skeptisk. Inte velat lyssna och jag har inte velat propsa. Morsans bok liksom. Kanske mest pinsamt? Men sedan ville han plötsligt en dag. Och varje kväll är jag väldigt glad över det.