Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?
Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.
Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.