Etikett: den andra boken

Boksläpp

Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.

Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.

Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.

För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.

Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.

Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!

Hopplöst ute

Staffan, huvudpersonen i Under två timmar, är så hopplöst ute. Hans högsta önskan är att åter få vara någon som hänger med, någon som vet vad som är inne, men när jag läser den här träningstrendlistan på SVT-nyheter, inser jag hur ute han är.

Högintensiv intervallträning har han aldrig hört talas om. Gruppträning är absolut ingenting för Staffan – man kan ju tvingas kommunicera med någon okänd! Yoga är något som Staffan kanske skulle vilja göra, om han bara tänkte efter, och han skulle troligtvis må bra av det, men tanken på att visa upp sin stelhet inför andra får Staffan att vilja gå upp i atomer. Yoga kan väl ändå inte vara något för män?

Men en punkt lyckas han i alla fall pricka in – pulsmätaren. Att den kommer så högt upp som på plats tre, måste ju bevisa något som Staffan är övertygad om. Att prylar spelar roll!

En kärleksförklaring


Redigeringsprocessen går framåt. Jag kommer klara deadline. Med råge. Manuset har svällt, kan inte längre benämnas novella eller kortroman och Staffan, min huvudperson, har plötsligt förvandlats till en ganska sympatisk människa.

Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det här inlägget skulle istället handla om mina känslor för skrivandet. För det är något som händer med mig när jag får stänga in mig i mitt arbetsrum, lägga en filt över axlarna och sätta fingrarna mot tangenterna. Något händer i det där vakuumet som uppstår, då när minuterna trillar iväg likt enkronor i en enarmadbanditapparat. De bara försvinner. Går upp i rök. Och kvar blir en mer harmonisk version av mig och en text. Och jag älskar när det händer. Älskar varje del av det. Hur jag, som annars fladdrar iväg med än det ena, än det andra – lyssnar på ljudbok samtidigt som jag lagar mat och förhör barnen på deras engelskaglosorna – plötsligt kan fokusera all den där energin på en enda sak. På de där orden och enbart på dem.

Jag älskar att sitta i den där ensamheten och upptäcka att det blir något av alla orden. Någon slags helhet växer gradvis fram, där den ena händelsen leder till den andra. Att det faktiskt blir en riktig berättelse.

Innan jag började skriva romaner trodde jag aldrig att jag skulle ha tålamodet att färdigställa en hel lång roman. Att jag aldrig skulle ha envisheten som krävdes. För jag är en fladdrig person. En som bestämmer sig för något den ena dagen och ångrar sig nästa. Tänker om och bestämmer något nytt. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna hålla fast vid en sak, en historia, i alla de minuter, timmar, dagar, veckor och månader som krävs. Men det kan jag. Och därför älskar jag skrivandet. För det här är något jag kan göra dag efter dag utan att tröttna. 

Ibland blir jag ledsen över att det skulle ta nästan fyrtio år för mig att luska ut vad jag borde göra med mina dagar.

Jag påstår inte att det jag skriver är bra, det får andra bedöma. Men jag vill faktiskt sticka ut hakan och påstå att den här rastlösa själen, den som genom åren irrat runt på olika arbetsplatser i ett ständigt sökande efter något som den kan må bra av att sysselsätta sig med, troligtvis är gjord för just det här jobbet. Att skriva berättelser. Och ja, nu är det faktiskt ett jobb, på riktigt. Ett jobb som jag älskar.

Bokmässan

Årets bokmässa är snart avklarad för min del. Den har bestått av kvalmig luft, ett öronbedövande sorl  som fått mina öron att tjuta av tinnitus och ett myller av människor.

Men den har också bestått av mängder av intressanta författarsamtal som jag begeistrat har lyssnat på, givande umgänge med mitt nya förlag och en hel drös med böcker som jag inte kunnat hålla mig ifrån att köpa.

Dessutom, och här kommer den verkliga behållningen, har jag gått och fått en agent som tycker så mycket om Under två timmar att hon ska få den översatt till engelska för att sedan försöka sälja den till förlag i andra länder! Min bok? Alla de där orden som jag har skrivit? Det är alltför stort för att ta in.

Och som om inte det vore nog har årets bokmässa också gett mig en föraning om vad som kommer att hända under nästa års mässa. Då kommer det vara mitt ansikte som tapetserar förlagets monter. Och mitt namn som står i programbladet inför några av alla dessa spännande författarsamtal. Det är verkligen något att se fram emot, något att hänga sig fast vid när vintermörkret tränger sig på och får mig att undra över om det någonsin kommer bli sommar igen.

Och förlaget är..

… Polaris!

Idag låg det i brevlådan. Ett anspråkslöst litet kuvert. Men med ett väldigt viktigt innehåll. 

Det nystartade, storsatsande, superproffsiga förlaget Polaris ger ut ”Under två timmar” i maj nästa år!

Jag är så obeskrivligt glad över det här samarbetet – måste då och då nypa mig i armen för att förstå att det här faktiskt händer. Att det händer mig. På riktigt.

Ändå förstår jag inte.

Men händer gör det ändå. För plötsligt står det pressfoto, bokmässa och deadline för omslag i min kalender. Och när jag ser det kan jag inte låta bli att fnissa till. Och att känna euforin bubbla i magen.

Så fortsättning följer, mina vänner. Den långa väntan är över för nu och det är dags för mig att åter kavla upp ärmarna och börja jobba!

Nu är det klart!

Idag, mina vänner, blev det klart! Bläcket har knappt torkat ännu, men jag kan redan nu avslöja att Under två timmar kommer att bli en bok – både en sådan man kan läsa i och en sådan man kan lyssna på!

Och vet ni – just nu sjunger mitt hjärta fantastiska melodier i tonarter min röst aldrig någonsin skulle behärska. 

För det är inte vilket förlag som helst som jag just har inlett ett samarbete med. Det är ett superproffsigt ett som verkligen tror på mig och mitt manus!

Vilket det är återkommer jag med så snart jag har fått tillbaka det underskrivna avtalet från förlaget.

Nu lutar jag mig tillbaka och njuter en stund. Gnuggar mig själv i ögonen och försöker förstå att det här faktiskt händer.

I väntan

Alltså, denna väntan. Jag har skrivit om det förr, men jag kommer hela tiden tillbaka till det faktum att väntan på att förlagen ska läsa manus är författarlivets allra mörkaste baksida. Det går liksom i vågor. Under några veckor, kanske till och med månader, ligger den där i bakhuvudet som ett lätt dis. Ständigt närvarande, med en liten tagg som då och då sticker till. Gör sig påmind. Men så ibland träder den fram med all sin kraft och skuggar tillvaron. Frustrationen över att inte kunna påverka. Att inte veta vad som ska hända. För skillnaden mellan ett ja och ett nej är så fundamental. Så avgörande inte bara för om det ska bli något av bok nummer två, utan också för om man ska orka ro i land projektet med bok nummer tre. Orka skicka också det till förlag och sitta där i omväxlande lätt dis och överhängande skugga.

Det är lätt att i teorin tänka bort det hela. Att säga till sig själv att det inte spelar någon roll. Att det där med bokutgivning är världsliga ting och att livet är bra hur det än går med författarskapet. Och så är det förstås. I teorin. Men i praktiken?

För om man vill bli publicerad är det avgörande att man också blir det.

Idag har jag gjort vad jag har kunnat. Jag har skickat mejl till de förlag som ännu inte har svarat och frågat vad som har hänt. Varför jag ännu inte har fått något svar. För visst borde man kunna förvänta sig ett svar? Visst borde förlagen, trots alla dessa manus som strömmar in i mejlkorgarna, kunna ta sig tid att skicka ett svar? Jag tycker det.

Och ett av mejlen har redan burit frukt. Ett förlag som inte hört av sig på åtta månader svarade med vändande mejl att manuset ”hamnat mellan stolarna” då det skickats till en lektör som sedan slutat. Nu ska de se till att det blir läst inom de närmsta veckorna. Så än lever hoppet. Dock med en mörk skugga hängande i hasorna.