Etikett: författarblogg

Uppslukad

När jag bestämde mig för att skriva Välkommen till Himmelsta började jag genast googla på hur jag skulle få boken utgiven när den väl var klar. Jag insåg ganska snart att utsikterna var tämligen mörka. Jag läste att de stora förlagen fick in tusentals spontanmanus från aspirerande författare varje år och att de endast gav ut några enstaka av dessa. Kunde detta verkligen stämma? Det lät otroligt. Hur kunde så många människor sitta i månader med sin berättelse, ge allt de hade, för att sedan inte få någon som helst respons? Bara ett vänligt men opersonligt tack, men nej tack. Jag tänkte att alla dessa människor måste vara spritt språngande galna. För hur kunde de uppbåda energin, drivkraften om de om och om igen endast fick ett tack, men nej tack i respons? Jag tänkte att jag trots utsikterna skulle ge det en chans. För så naiv är jag. Finns det bara en ynka liten chans kan det ju faktiskt bli jag som blir den lyckliga vinnaren. Men endast en chans skulle jag ge det. Det var jag fast besluten om. Att jag skulle börja om efter det där nejet såg jag som otänkbart.

Men det var innan jag började skriva.

För när jag väl började fila på min berättelse, när orden började forsa fram ur mig, förstod jag omedelbart att alla dessa aspirerande författare inte var det minsta galna. Det blev fullständigt uppenbart för mig. För den passion jag kände, sättet på vilket berättelsen tog över mitt liv, liknade ingenting annat jag tidigare upplevt.

Det enda jag ville göra var att skriva. När jag blev störd av ett telefonsamtal, tvätt som behövde vikas, blev jag irriterad. Ingenting fick komma i vägen för mig de där stunderna jag hade satt av för min berättelse.

Så när jag satte punkt kunde det inte komma på fråga att jag skulle sluta skriva. Så jag fortsatte. Och skrev en berättelse till. Och jag tror att jag skulle fortsätta skriva även om mina böcker aldrig skulle bli utgivna. Kanske skulle det vara svårare att motivera skrivandet för min omgivning. Men jag skulle fortsätta. I det tysta. Hitta små stunder där jag kunde låta mig uppslukas av den magi som omgärdar skapandet av mina alldeles egna världar.

Skylten gav romanidé

Det var varmt ute. En av alla varma dagar den sommaren. Jag hade skjutsat barnen till simskolan och hade en liten stund över för mig själv. Jag gick på trottoaren med den bruna hunden bredvid mig. Tog av mig koftan och knöt den runt höfterna. Jag slöt ögonen. Förmiddagssolen värmde mina kinder.

Jag passerade den gula tegelbyggnaden som stått tom så länge jag bott på orten. Under våren hade det rått full aktivitet kring byggnaden. Det hade röjts och mätts och planerats. Det var inte så mycket som skulle behöva ändras. För byggnaden var redan i hyfsat skick. Den behövde bara vissa mindre justeringar för att möta de krav som ställdes på en byggnad som denna. Kanske några extra toaletter. Fler nödutgångar. Kanske ett bättre kök för att lyckas med matlagningen till ungdomarna som snart skulle flytta in.

Nu låg byggnaden öde. Igenbommad. Inga ungdomar hade flyttat in. För bygglovet hade överklagats.

Jag fortsatte min promenad och nådde det nymålade trästaketet som skilde den gula tegelbyggnaden från grannhuset, en vacker vit sekelskiftesvilla. Villan var en sådan som man tittar på en extra gång. En sådan man ser i inredningsmagasinen, där invånarna är vackra och lyckade och står i trädgården med skålar av egenodlad rödlök i händerna. Där barnen skuttar omkring i glada lekar dagarna i ända och aldrig någonsin skulle komma på tanken att dra varandra i håret. Där, i trädgården som omgärdade den vackra villan, stod en stor skylt väl förankrad i den robotklippta gräsmattan. Det var en välgjord skylt, skriven med prydliga bokstäver. Den stod vänd mot tågrälsen, så att alla de hundratals, kanske till och med tusentals, människor som varje dag passerade, inte skulle missa den.

Jag stannade. Blev stående och betraktade skylten tills den bruna hunden vi min sida blev otålig och tvingade mig vidare. Jag tog fram min mobil och tog en bild av skylten. Och jag minns att jag tänkte: Är det här på riktigt? Är det så här det har blivit? Är det hit vi har kommit?

Det var där och då, på trottoaren vid det nymålade staketet, som idén till Välkommen till Himmelsta föddes.

Att vänta på svar

När jag hade skickat Välkommen till Himmelsta till förlagen upplevde jag den väntan som följde som näst intill outhärdlig. Under de första veckorna lämnade jag inte min telefon obevakad i en enda minut. För jag trodde att förlagen skulle ringa med en gång eftersom mitt manuset naturligtvis var något helt utöver det vanliga. Kanske skulle flera stycken ringa. För att inte missa chansen. Så blev det inte.

Istället segade dagarna sig fram. De blev till veckor och månader och telefonen förblev tyst.

För att inte bli helt galen tvingade jag mig själv att sysselsätta mig med annat. Jag skrev om manuset och skickade det till ytterligare några förlag. Och sedan skrev jag ett manus till.

Åtta månader tog det innan förlagsavtalet låg i brevlådan.

Lyckan jag kände var överväldigande. Jag hade gjort det. På riktigt. Jag förklarade för barnen om och om igen att om ett litet tag, bara ett litet litet tag, skulle de hitta en bok med mitt namn på ryggen i hyllan på biblioteket. Men strax tog en ny väntan vid eftersom boken skulle komma ut först nio månader senare.

Nu har min bok kommit ut, men väntan är inte över. Nu väntar jag på recensioner. På läsarreaktioner. På försäljningssiffror. Och framför allt väntar jag återigen på svar från förlag. För nu är det bok nummer två det handlar om och jag har insett att ingenting är självklart i den här branschen. Mycket hänger på uppmärksamhet, på försäljningssiffror och också, tror jag, på tillfälligheter och tur.

Så här sitter jag och väntar. Jag googlar min bok och letar recensioner och känner mig extremt självupptagen. Nästan lite smutsig. Och någonstans inser jag motvilligt att det nog är så här det är att vara författare. Ingenting är självklart. Det är någon annan som bestämmer spelreglerna och vill man vara med är det bara att hitta ett sätt att förhålla sig till det.

Och jag vill vara med för jag älskar att skriva berättelser! Men mer om det i ett annat inlägg.

Det blev visst en blogg

Eftersom jag nu har skrivit klart min andra roman och är mitt i den där olidliga ovissheten som handlar om ifall det verkligen ska bli en riktig bok av den där historien eller inte, behöver jag någonstans att lätta mitt hjärta. Någonstans att få ur mig min frustration över att allting tar så förfärligt lång tid. Så jag tänkte att en blogg blir väl bra. Så här är den. Ett litet anspråkslöst skrymsle i cyberrymden där ni, mina kära läsare och kanske en och annan författaraspirant, kan följa min strävan efter att bli en riktig författare.

För det är just det jag vill bli. En sådan som släpper bok efter bok i många år framöver. Just så skrev jag för övrigt i ett av mina följebrev till förlagen. Det ser klyschigt ut nu. Jag inser det. Men det är precis så jag känner.

Hur som helst. Välkommen hit, vem du nu är som har hittat hit. Jag hoppas på att kunna ge dig ett och annat matnyttigt inifrån en liten debutants snåriga tankevärld.