Etikett: Välkommen till Himmelsta

Recensioner – på gott och ont

Välkommen till Himmelsta fick en fantastisk fin recension av Lottens bokblogg häromdagen. Bland annat skriver hon att hon tycker att det är ”…en riktigt imponerande debut”. Det är befriande när recensenten verkligen verkar ha förstått vad jag har försökt att förmedla.  Tack Lotten!

Men alla recensioner har inte varit av detta slag, även om de flesta faktiskt har det (se länkar till recensionerna här). Bibliotekstjänst gav boken den allra första recensionen och den uppmuntrade inte. Fick mig istället att tvivla på att det varit en så bra idé att ens försöka mig på att skriva en roman. Det var uppenbart att recensenten inte tyckte om det jag åstadkommit. Han hade inte fått syn på ironin i boken utan avfärdade den rakt av som platt och enkelspårig. Sånt gör ont. Inte minst då det var det första omdömet jag fick efter att boken gått i tryck. Jag vet att det är något man får räkna med. Något som hör till. Alla kan inte gilla det jag gör. Alla människor har olika smak. Logiskt sett vet jag att det är så det ligger till. Men känslomässigt svider det ändå.

Jag önskar att det inte kändes viktigt vad andra anser. Att jag kunde stå över sådant. Att jag fullt ut kunde lita på mig själv (och på förlaget!). Men i en värld där man översköljs av likes (eller inte!) är det svårt att inte dras med. Att stå emot och inte låta sig definieras av någon enstaka persons personliga åsikter.

Och som ni märker av detta inlägg – de dåliga recensionerna tar fäste. De tar plats och breder ut sig. Snärjer in sig i medvetandet medan de uppskattande, hejaropen, rinner av likt vattendroppar på en nyvaxad bil. De bra recensionerna måste jag läsa många gånger om, de måste riktigt gnuggas in, för att de ska få ta samma plats som de dåliga.

Så därför gnuggar jag nu in Lottens fina recension och alla de övriga uppmuntrande recensionerna i mitt huvud. Jag läser dem om och om igen. Låter mig marineras i dem och hoppas att de ska ta fäste och få mig att tro tillräckligt mycket på mig själv för att våga fortsätta skriva.

 

 

 

Nytänk

Efter en veckas rekreation i fjällen har tankarna börjat vandra. Igår fick Välkommen till Himmelsta en recension på en bokblogg, av vilken det tydligt framgick att recensenten inte gillade boken. Sånt händer, tänkte jag och öppnade mejlen. Där låg en standardrefusering av Under två timmar och väntade på mig. Jag försökte tänka ”sånt händer” en gång till, men det funkade inte riktigt. Men idag tänker jag ”sånt händer” och också att jag för sjutton får göra något åt saken.

Så jag lyssnade på den eminenta Skrivarpodden med Kerstin Önnebo, något som brukar ge mig inspiration och lust att fortsätta. Så också detta avsnitt som var en intervju med Lotten Skeppstedt på Type & Tell och handlade om egenutgivning. Tankarna började snurra runt i nya banor. Jag behöver ju inte nödvändigtvis sitta stilla i båten och vänta och låta andra fatta besluten åt mig, om jag inte vill. Jag kan faktiskt publicera Under två timmar själv… Svindlande tanke.

För om det nu är möjligt för författaren själv att ha en åsikt om sina egna alster, vilket jag tänker ta mig friheten att ha, så är faktiskt Under två timmar bättre än min debutroman. Tycker jag. Och det är ju inte så konstigt. För precis som med det mesta blir man bättre på att skriva ju mer man tränar. Således borde böckerna bara bli bättre och bättre ju mer jag skriver och det, mina vänner, bådar gott.

Så fylld av nytt självförtroende satte jag idag för första gången på länge fingrarna på tangenterna och fortsatte med manus nummer tre och insåg att potentialen i det manuset faktiskt också är lovande. Känns bra! Tack Kerstin Önnebo och Skrivarpodden för inspirationen!

Har jag skrivit en feelgood?

När jag skrev mina två första manus reflekterade jag överhuvudtaget inte över att någon kanske skulle komma att kategorisera dem som det ena eller det andra. Jag tänkte inte alls på det utan skrev bara på. När jag sedan fick en recension som benämnde ”Välkommen till Himmelsta” som feelgood, blev jag väldigt förvånad. Var det verkligen en feelgood jag hade skrivit? Jag har valt att kalla den för drama, men kanske var det där med feelgood inte helt fel ändå. Jag kan nog hålla med om att den åtminstone tangerar den genren. Den är lättillgänglig, handlar mycket om relationerna mellan karaktärerna, får läsaren att känna mycket (dock inte enbart glädje!) och har en mörk baksida.

Mitt andra manus ”Under två timmar”, är lik ”Välkommen till Himmelsta”, både i tonen och det mörka temat och kan väl därför också sägas tangera feelgoodgenren, även om jag är lite tveksam.

Boken jag nu skriver på däremot, skulle jag nog våga påstå helt och hållet kan kategoriseras som feelgood. Den handlar om en cancersjuk kvinnas tillvaro. Inte så mycket feelgood där kanske någon tänker. Men boken handlar inte om cancern i sig, utan om kvinnan bakom sjukdomen. Och jag måste erkänna att saker och ting faktiskt blir lite enklare när jag vet vad det är jag sysslar med. Det är kanske därför många författare ger sig in i genrelitteraturen där det finns vissa regler, vissa element som ska vara med och som man som författare behöver förhålla sig till. Det fladdrar inte så lätt iväg när man skriver eftersom riktningen tydligare är utstakad från början.

Nytt boksläpp – som ljudbok

Det är med en enorm stolthet och ett visst pirr i magen som jag står inför ännu ett boksläpp.  Den 15:e december kommer nämligen ”Välkommen till Himmelsta” ut som ljudbok! Det är skådespelerskan Charlotta Jonsson som läser in min bok och det är tydligen på riktigt den här gången också. Jag får nypa mig i armen ibland för att förstå, men jag vet att det kommer att hända eftersom jag har tjuvkikat på Storytel.

Men lite nervöst är det allt. För hur kommer det egentligen att låta? Jag har ju läst boken högt för mig själv många gånger, inte i sin helhet kanske, men jag kan ändå varje ord och nyans utan och innan efter allt redigerande. Men hur ska hon tolka boken?

Jag har under en längre tid varit en stor ljudbokskonsument. Jag har alltid en bok i örat när jag viker tvätt, är ute med hunden, åker till jobbet eller lagar mat. Det ger mig möjlighet att sluka fler böcker helt enkelt. Men det var aldrig någon självklarhet att det skulle bli en ljudbok av ”Välkommen till Himmelsta” eftersom mitt förlag, Celanders, ger inte ut ljudböcker. Jag blev ganska besviken när jag förstod det, men istället för att nöja mig svaret jag fick, kontaktade jag ljudboksförlaget StorySide, som till min stora glädje ville ge ut min bok.

Så nu har jag inte bara ett, utan två, förlag bakom mig, vilket stärker mig i min inte alltid så starka övertygelse om att boken jag skrivit faktiskt håller måttet. Och det där är viktigare än man kanske kan tro – vissheten om att det man har gjort duger.

 

Skylten gav romanidé

Det var varmt ute. En av alla varma dagar den sommaren. Jag hade skjutsat barnen till simskolan och hade en liten stund över för mig själv. Jag gick på trottoaren med den bruna hunden bredvid mig. Tog av mig koftan och knöt den runt höfterna. Jag slöt ögonen. Förmiddagssolen värmde mina kinder.

Jag passerade den gula tegelbyggnaden som stått tom så länge jag bott på orten. Under våren hade det rått full aktivitet kring byggnaden. Det hade röjts och mätts och planerats. Det var inte så mycket som skulle behöva ändras. För byggnaden var redan i hyfsat skick. Den behövde bara vissa mindre justeringar för att möta de krav som ställdes på en byggnad som denna. Kanske några extra toaletter. Fler nödutgångar. Kanske ett bättre kök för att lyckas med matlagningen till ungdomarna som snart skulle flytta in.

Nu låg byggnaden öde. Igenbommad. Inga ungdomar hade flyttat in. För bygglovet hade överklagats.

Jag fortsatte min promenad och nådde det nymålade trästaketet som skilde den gula tegelbyggnaden från grannhuset, en vacker vit sekelskiftesvilla. Villan var en sådan som man tittar på en extra gång. En sådan man ser i inredningsmagasinen, där invånarna är vackra och lyckade och står i trädgården med skålar av egenodlad rödlök i händerna. Där barnen skuttar omkring i glada lekar dagarna i ända och aldrig någonsin skulle komma på tanken att dra varandra i håret. Där, i trädgården som omgärdade den vackra villan, stod en stor skylt väl förankrad i den robotklippta gräsmattan. Det var en välgjord skylt, skriven med prydliga bokstäver. Den stod vänd mot tågrälsen, så att alla de hundratals, kanske till och med tusentals, människor som varje dag passerade, inte skulle missa den.

Jag stannade. Blev stående och betraktade skylten tills den bruna hunden vi min sida blev otålig och tvingade mig vidare. Jag tog fram min mobil och tog en bild av skylten. Och jag minns att jag tänkte: Är det här på riktigt? Är det så här det har blivit? Är det hit vi har kommit?

Det var där och då, på trottoaren vid det nymålade staketet, som idén till Välkommen till Himmelsta föddes.