Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och till hösten kommer min tionde bok ut.

Recensioner – på gott och ont

Välkommen till Himmelsta fick en fantastisk fin recension av Lottens bokblogg häromdagen. Bland annat skriver hon att hon tycker att det är ”…en riktigt imponerande debut”. Det är befriande när recensenten verkligen verkar ha förstått vad jag har försökt att förmedla.  Tack Lotten!

Men alla recensioner har inte varit av detta slag, även om de flesta faktiskt har det (se länkar till recensionerna här). Bibliotekstjänst gav boken den allra första recensionen och den uppmuntrade inte. Fick mig istället att tvivla på att det varit en så bra idé att ens försöka mig på att skriva en roman. Det var uppenbart att recensenten inte tyckte om det jag åstadkommit. Han hade inte fått syn på ironin i boken utan avfärdade den rakt av som platt och enkelspårig. Sånt gör ont. Inte minst då det var det första omdömet jag fick efter att boken gått i tryck. Jag vet att det är något man får räkna med. Något som hör till. Alla kan inte gilla det jag gör. Alla människor har olika smak. Logiskt sett vet jag att det är så det ligger till. Men känslomässigt svider det ändå.

Jag önskar att det inte kändes viktigt vad andra anser. Att jag kunde stå över sådant. Att jag fullt ut kunde lita på mig själv (och på förlaget!). Men i en värld där man översköljs av likes (eller inte!) är det svårt att inte dras med. Att stå emot och inte låta sig definieras av någon enstaka persons personliga åsikter.

Och som ni märker av detta inlägg – de dåliga recensionerna tar fäste. De tar plats och breder ut sig. Snärjer in sig i medvetandet medan de uppskattande, hejaropen, rinner av likt vattendroppar på en nyvaxad bil. De bra recensionerna måste jag läsa många gånger om, de måste riktigt gnuggas in, för att de ska få ta samma plats som de dåliga.

Så därför gnuggar jag nu in Lottens fina recension och alla de övriga uppmuntrande recensionerna i mitt huvud. Jag läser dem om och om igen. Låter mig marineras i dem och hoppas att de ska ta fäste och få mig att tro tillräckligt mycket på mig själv för att våga fortsätta skriva.