Tema utgivning: Fick bokkontrakt via Instagram!

Att som okänd författaraspirant bli kontaktad av ett bokförlag utan att först ha skickat in sitt manus är väl ändå omöjligt? Nej, faktiskt inte. Det var nämligen exakt vad som hände Tove Höglund. Hon blev inte bara kontaktad av ETT förlag, utan av TVÅ. I februari 2022 kommer hennes debutroman ut som ljudbok och e-bok. Låt dig inspireras av Toves fantastiska berättelse!

Medan Tove skrev på sitt feelgoodmanus startade hon ett Instagramkonto där hon ville dela med sig av böcker hon läst och också berätta om sitt eget skrivande.

”En dag la jag upp en printscreen från lektören jag anlitat och ett par dagar senare blev jag kontaktad av två olika bokförlag som undrade om de fick läsa mitt manus!”

Tove var då inte klar med redigeringen och kände sig därför egentligen inte redo att låta något förlag läsa. Men hon bestämde sig ändå för att skicka in sitt manus, på vinst och förlust. Det var ju trots allt förlagen som hade bett om att få läsa.

Det ena förlaget återkom efter några veckor med en så kallad ”positiv refus”, vilket i det här fallet innebar ett långt utlåtande där förlagets lektör förklarade vad som kunde förbättras i texten.

Bladvändare

När det andra förlaget återkom (Word Audio Publishing, WAPI) var beskedet desto mer glädjande:

”De tyckte att mitt manus var en riktig bladvändare och ville gärna ge ut min bok!”

Detta är ju ett ganska ovanligt sätt att bli antagen på. Hur kom det sig att det hände dig, tror du?

”Dels gissar jag att förlagen hittade mig via de hashtaggs jag använde, t.ex. #aspirerandeförfattare #författarepåinstagram och #lektörsutlåtande, dels har min redaktör berättat att de fastnade för titeln på min bok Bali, bullar och bröllop.”

Boksläpp i februari

Planen är att Bali, bullar och bröllop ska släppas i februari 2022. Boken handlar om tre generationer kvinnor.

”Mormor Candice bor på Bali, är konstnär och nykter alkoholist, mamma Majken är lärare i Stockholm och håller på att bränna ut sig, och dottern Lina är en vilsen student som inte vet vad hon vill med livet. Majken och Lina har inte haft kontakt med Candice på 24 år, på grund av något Candice gjorde när hon var barnvakt åt Lina och blev full. Boken börjar med att Candice skickar en vänförfrågan till dem på Facebook.”

Toves bästa skrivtips till dig som också skriver:

 1. Gräv där du står och skriv om det du vet. Jag är själv nykter alkoholist sedan 16 år, har varit på Bali fem gånger, freestylar som konstnär och var väldigt vilse i livet när jag var student. 

2. Släpp prestationskraven! Skriv för att du älskar att skriva, för att du mår bra av det och för att det är roligt. Tänk inte på att någon eventuellt ska läsa det du skriver i framtiden. Och jämför dig absolut inte med andra!

3. Omge dig med andra skrivande människor, det finns en fin skrivcommunity på Instagram, lyssna på skrivpoddar, gå en skrivkurs eller skaffa en skrivcoach. 

Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠

Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠

Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠

Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.

Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och till hösten kommer min tionde bok ut.