Tid för tvivel

Då är den här omgången av omskrivningar avklarad och jag har skickat iväg min bebis till förlaget. Med ens sätter tvivlet in. Nej, men sådär kan jag väl inte skriva? Är det där verkligen trovärdigt och vem kommer egentligen att vilja läsa?

Vem fan tror du att du är?

Innan jag fladdrar iväg och blir alltför kritisk, alltför elak, mot mig själv och min text, är det läge att tänka på något annat än den där boken för ett tag.

Så jag försöker sysselsätta mig med skolarbete, med barnens aktiviteter, med att fundera över om jag inte måste skaffa mig ytterligare en hund.

Och så behöver jag tillåta mig att vila lite, återhämta mig, innan manuset åter ligger där i inkorgen och väntar på att återigen bli slipat.

Den finns men ändå inte

En konstig känsla infinner sig när jag upptäcker att min bok plötsligt finns hos nätbokhandlarna, med ISBN-nummer, omslag och allt när jag sitter här och redigerar för fullt! Den lever ditt eget liv samtidigt som jag fortfarande skapar den på min kammare. Mäktigt och också lite läskigt!

Vad tycks om omslaget?

What a flow

Alltså jag älskar när det kommer – the flow. Och just nu kommer det ofta, nästan varje gång jag sätter mig med datorn framför mig. Kanske är det för att jag jobbar bäst under tidspress? Jag har nämligen väldigt ont om tid just nu. Jag läser för tillfället en heltidsutbildning, jobbar två dagar i veckan och skriver bok. Det är för mycket, jag vet. Och inte mår jag särskilt bra av det heller. Men skriver det gör jag ändå. Och det blir bra! Ni hör ju, jag verkar smått manisk. 

Men jag tycker verkligen att boken blir bra. Jag redigerar och karaktärsutvecklar i ett rasande tempo. Kanske, med största sannolikhet, har min hybris lagt sig när det är dags att skicka manuset till min redaktör om en månad. Men nu njuter jag av att det går bra och tänker att det finns tid för tvivel och självförakt. Sedan.