Att acceptera självtivlet som vi ofta känner när vi skriver kan vara väldigt svårt. Att orka med de där bråddjupa dalarna och att acceptera att de finns. Att de hör till. För de finns för alla oss som skriver berättelser.
När du hamnar i ett tillstånd där du skäms ögonen ur dig bara genom att tänka på det du har skrivit och du knappt mäktar med att läsa igenom det du skrev under förra skrivpasset. För det blir ju helt VÄRDELÖST och därför är det enda du vill göra att trycka på delete och aldrig mer sätta sig vid tangenterna igen. Någonsin!
Har du tänkt de här tankarna någon gång? I så fall vill jag bara säga att du inte är ensam! Jag har också tänkt så här. Jag vet att det kan känns att vara där längst nere i den djupa dalen. Det är en förfärlig plats att befinna sig på.
Om du inte har varit där ännu så kan du dessvärre vara säker på en sak. Det kommer bara vara en tidsfråga innan det också gäller dig. Tyvärr.
Men! tänker kanske du. Skulle detta vara ett peppigt inlägg som skulle höja ditt självförtroende, inte något som sänker dig?
Jodå. Du kan vara alldeles lugn. Det kommer. Men först ska jag berätta om hur det är för mig.
Ups and downs …
I min skrivprocess kommer det liksom i vågor. När jag börjar med ett nytt projekt är allt oftast väldigt roligt. Jag är fylld av energi och tänker att det här inte bara kommer att bli årets bok, det kommer till och med bli århundradets! Augustpriset here I come!
Men så närmar jag mig mitten och då börjar tvivlet smyga sig på. Och jag undrar vad i hela världen det är som jag håller på med. Skrivandet går allt mer trögt och jag börjar känna ett starkt inre motstånd mot att sätta mig vid datorn. Tankar på att det är lika bra att strunta i alltihop eftersom boken ändå aldrig kommer bli klar, snurrar runt i huvudet. Och kanske är det ändå lika bra? För det här blir ju verkligen helt värdelöst.
Får vittring på slutet
Men så händer något. Kanske poppar det upp en tanke under en av mina otaliga promenader med min hund Arran (som för övrigt är en australien shepherd och väldigt gullig). Eller när jag steker pannkakor. Något som (förstås!) måste hända någon av karaktärerna, eller en lösning till varför huvudpersonens man beter sig som han gör.
Och plötsligt är det alldeles självklart! Hur har jag kunnat missa detta ända tills nu? Knuten löses upp och så rullar det plötsligt på igen.
Och sedan händer det där underbara, det som jag längtar efter under nästan hela skrivprocessen – jag får vittring på slutet! Och ingenting gör mig mer skrivsugen än att inse att jag kommer klara det den här gången också. Mot alla odds (så är det förstås inte, men det är så det känns!) kommer jag få ihop en hel berättelse till.
Den där slutredigeringen …
Min värsta dipp kommer när jag nästan är helt klar. Då det plötsligt går upp för mig att jag faktiskt inte kommer att kunna ändra texten mer. Det jag skriver just nu kommer att stå där FÖR ALL FRAMTID. Och vem kan egentligen leva med något sådant?
De sista korrekturrundorna blir därför plågsamma för mig och självtvivlet äter upp mig inifrån.
Och sedan fortsätter det … för sedan ska ju folk läsa det jag har skrivit också. Men det tar jag i ett annat inlägg.
Acceptera!
Nu kommer jag (äntligen! kanske du tänker) till själva poängen. Det jag vill säga är helt enkelt följande:
- Det är så här det är att genomgå ett långt skrivprojekt och vill du göra det så måste du acceptera det. Du måste lära dig att leva med dig själv. Med topparna såväl som med dalarna.
- Alla som skriver hamnar i ett förtärande självtvivel förr eller senare. Alla! Att du gör det är inte konstigt. Det är istället helt naturligt och det ingår i skrivprocessen. Detta behöver du inse!
- Det kommer att bli bättre. Jag lovar. Även om jag fortfarande känner av självtvivlet gör erfarenheten, som jag har nu efter tio böcker, att jag VET att det kommer att gå över. Och denna insikt hjälper mig att inte ta tvivlet på lika stort allvar. Jag VET att det hör till och det får mig att känna mig trygg. Så kommer det att bli för dig också när du får mer erfarenhet. Så fortsätt skriv!
Vill du ha fler skrivtips? Ladd ner min gratisguide Börja Skriva!