Etikett: Under två timmar

Hopplöst ute

Staffan, huvudpersonen i Under två timmar, är så hopplöst ute. Hans högsta önskan är att åter få vara någon som hänger med, någon som vet vad som är inne, men när jag läser den här träningstrendlistan på SVT-nyheter, inser jag hur ute han är.

Högintensiv intervallträning har han aldrig hört talas om. Gruppträning är absolut ingenting för Staffan – man kan ju tvingas kommunicera med någon okänd! Yoga är något som Staffan kanske skulle vilja göra, om han bara tänkte efter, och han skulle troligtvis må bra av det, men tanken på att visa upp sin stelhet inför andra får Staffan att vilja gå upp i atomer. Yoga kan väl ändå inte vara något för män?

Men en punkt lyckas han i alla fall pricka in – pulsmätaren. Att den kommer så högt upp som på plats tre, måste ju bevisa något som Staffan är övertygad om. Att prylar spelar roll!

Den finns men ändå inte

En konstig känsla infinner sig när jag upptäcker att min bok plötsligt finns hos nätbokhandlarna, med ISBN-nummer, omslag och allt när jag sitter här och redigerar för fullt! Den lever ditt eget liv samtidigt som jag fortfarande skapar den på min kammare. Mäktigt och också lite läskigt!

Vad tycks om omslaget?

What a flow

Alltså jag älskar när det kommer – the flow. Och just nu kommer det ofta, nästan varje gång jag sätter mig med datorn framför mig. Kanske är det för att jag jobbar bäst under tidspress? Jag har nämligen väldigt ont om tid just nu. Jag läser för tillfället en heltidsutbildning, jobbar två dagar i veckan och skriver bok. Det är för mycket, jag vet. Och inte mår jag särskilt bra av det heller. Men skriver det gör jag ändå. Och det blir bra! Ni hör ju, jag verkar smått manisk. 

Men jag tycker verkligen att boken blir bra. Jag redigerar och karaktärsutvecklar i ett rasande tempo. Kanske, med största sannolikhet, har min hybris lagt sig när det är dags att skicka manuset till min redaktör om en månad. Men nu njuter jag av att det går bra och tänker att det finns tid för tvivel och självförakt. Sedan.

Med sympati för min huvudperson

I min nya roman, som släpps i maj nästa år, ger sig huvudpersonen Staffan in i en återvändsgränd han får minst sagt stora svårigheter att ta sig ur. Från att vara fullständigt otränad bestämmer han sig för att springa en halvmara med bara några månader på sig för att träna. Och han ska inte bara göra det lite sådär på en höft. Nej, han ska göra det snabbt, på en tid under två timmar.

Ingen match, säger säkert någon. Bara att göra liksom! På med löparskorna och gör det. Ut i terrängen och låt lungorna jobba! Alla andra fixar det ju!

Nej! Vill jag skrika. Alla andra fixar inte det. Jag vill hävda att många kroppar inte är byggda för sådana ansträngningar. Vissa kanske har det i sig, men långt ifrån alla. Och långtifrån alla har skallen som krävs. Den där som sporras av att det gör ont. 

Jag vill hävda att det är en stor bedrift att springa två komma en mil. STOR! 

Idag har jag sprungit en mil. Tänk, en hel mil! Det är många steg det. Eller ja, jag har joggat, lunkat och ja, jag erkänner, jag har faktiskt också gått lite grann här och där. En timma och nio minuter tog det. Och nu ligger jag stolt här i soffan med värk i varje liten muskel i min kropp.

Det är ju inte det minsta svårt att räkna ut att jag har låååång väg kvar till att klara det som Staffan har tänkt göra. Och då är jag faktiskt inte fullt lika otränad som Staffan. 

Så jag känner med Staffan och önskar att han inte kände sig tvungen att ge sig in i detta omöjliga uppdrag.

Bokmässan

Årets bokmässa är snart avklarad för min del. Den har bestått av kvalmig luft, ett öronbedövande sorl  som fått mina öron att tjuta av tinnitus och ett myller av människor.

Men den har också bestått av mängder av intressanta författarsamtal som jag begeistrat har lyssnat på, givande umgänge med mitt nya förlag och en hel drös med böcker som jag inte kunnat hålla mig ifrån att köpa.

Dessutom, och här kommer den verkliga behållningen, har jag gått och fått en agent som tycker så mycket om Under två timmar att hon ska få den översatt till engelska för att sedan försöka sälja den till förlag i andra länder! Min bok? Alla de där orden som jag har skrivit? Det är alltför stort för att ta in.

Och som om inte det vore nog har årets bokmässa också gett mig en föraning om vad som kommer att hända under nästa års mässa. Då kommer det vara mitt ansikte som tapetserar förlagets monter. Och mitt namn som står i programbladet inför några av alla dessa spännande författarsamtal. Det är verkligen något att se fram emot, något att hänga sig fast vid när vintermörkret tränger sig på och får mig att undra över om det någonsin kommer bli sommar igen.

Fotomodell för en dag

När jag var tretton år gammal drömde jag om att bli fotomodell. Jag stod framför spegeln och bet i mina runda kinder för att få dem att se mindre ut. 

Idag fick jag testa! Väldigt roligt var det att bli sminkad, stylad och fotad. Ska bli spännande att se hur pressbilderna blev!

Och förlaget är..

… Polaris!

Idag låg det i brevlådan. Ett anspråkslöst litet kuvert. Men med ett väldigt viktigt innehåll. 

Det nystartade, storsatsande, superproffsiga förlaget Polaris ger ut ”Under två timmar” i maj nästa år!

Jag är så obeskrivligt glad över det här samarbetet – måste då och då nypa mig i armen för att förstå att det här faktiskt händer. Att det händer mig. På riktigt.

Ändå förstår jag inte.

Men händer gör det ändå. För plötsligt står det pressfoto, bokmässa och deadline för omslag i min kalender. Och när jag ser det kan jag inte låta bli att fnissa till. Och att känna euforin bubbla i magen.

Så fortsättning följer, mina vänner. Den långa väntan är över för nu och det är dags för mig att åter kavla upp ärmarna och börja jobba!

Nu är det klart!

Idag, mina vänner, blev det klart! Bläcket har knappt torkat ännu, men jag kan redan nu avslöja att Under två timmar kommer att bli en bok – både en sådan man kan läsa i och en sådan man kan lyssna på!

Och vet ni – just nu sjunger mitt hjärta fantastiska melodier i tonarter min röst aldrig någonsin skulle behärska. 

För det är inte vilket förlag som helst som jag just har inlett ett samarbete med. Det är ett superproffsigt ett som verkligen tror på mig och mitt manus!

Vilket det är återkommer jag med så snart jag har fått tillbaka det underskrivna avtalet från förlaget.

Nu lutar jag mig tillbaka och njuter en stund. Gnuggar mig själv i ögonen och försöker förstå att det här faktiskt händer.

Samtalet jag aldrig trodde skulle komma

Jag tog ett bett av den halvt grillade korven och tuggade.
”Mamma, det ringer”, sa min yngste son.
”Mm”, sa jag och tog ytterligare en tugga. Var för hungrig för att orka svara just den här gången.

Jag gör aldrig så. Jag svarar alltid. Är för nyfiken för att låta bli. Men inte den här gången.

Och det är märkligt. När det väl gäller, då svarar jag plötsligt inte. Och just det här samtalet var samtalet jag verkligen ville ha. Det som jag nästan slutat hoppas på skulle komma.

”Igår ringde vår lektör, som hade sträckläst ditt manus och starkt rekommenderade det. Nu har jag också läst och jag tycker väldigt mycket om det”, sa en kvinnoröst på svararen en stund senare och mitt hjärta stod plötsligt still i flera minuter. Det var i alla fall så det kändes, innan det satte igång igen och istället började pumpa runt blodet med en ursinnig kraft.

Jag lovar, jag vet bättre än att ta ut något i förskott! Men bara att få det där samtalet kändes som en stor seger i sig.

Nu ska fler personer på förlaget läsa och de ska återkomma redan i början av nästa vecka! Så fortsättning följer…