Författare: Hanna Landahl

En tänkbar titel till min tredje roman som jag håller på och jobbar med är ”Tur och retur till Borås”. Vi får väl se om det blir just denna titel, eller ens en bok, men det var nu inte det som detta inlägg skulle handla om. Istället tänkte jag berätta om en omtumlande dag i onsdags när jag reste just tur och retur till Borås, men inte för att strålas mot cancer (som tur är!) vilket min romanfigur i den där eventuella tredje romanen gör, utan för att träffa ett hundratal bokhandlare från Ugglan och JB-gruppen.

Jag hade förberett mig väl för jag hade bara sex minuter till mitt förfogande och det som näst sista programpunkt på hela konferensen när solen lyste utanför. Ja, ni fattar. Jag hade inte direkt oddsen på min sida för att någon överhuvudtaget skulle komma ihåg vare sig mig eller min bok.

Så jag hade lagt ned mycket möda och skrivit någon form av anförande, eller tal, eller vad det nu var för något. Hur som helst sa jag aldrig det som stod på det där tummade pappret. Istället pratade jag och min förläggare på ett lite mer ”lätt och ledigt” sätt om Under två timmar.

Men nu tycker jag att det verkar lite synd att ingen ska få höra allt det där som jag hade förberett. Eller åtminstone läsa. Så här är det:

”Hej på er

Jag heter Hanna Landahl och jag är här eftersom jag har skrivit den här romanen – Under två timmar – som släpptes för några veckor sedan. En feelgood säger vissa, feelbad säger andra. Själv tycker jag att det är lite av båda. Det är hur som helst en samtidsroman som innehåller både humor och allvar och som handlar om hur viktigt det egentligen är för oss människor att följa strömmen – att vara och göra som alla andra – och vad som händer med oss när vi inte lyckas leva upp till de krav som vi upplever ställs på oss.

När förlaget frågade mig om jag kunde tänka mig att berätta om min bok för alla er så tänkte jag förstås självklart vill jag det. Sedan sa de att jag skulle få hela sex minuter till mitt förfogande och detta klockan femton och tjugofyra, den sista dagen på konferensen.

Och då tänkte jag att ja, det kanske inte blir så himla lätt att fånga er stackare som har suttit stilla i flera dagar och nu bara väntar på att släntra ut i solen och inte alls är sugna på att lyssna på någon för er helt okänd författare, men här är vi nu i alla fall och jag lovar att göra mitt bästa för att inte tråka ut er allt för mycket. Och det är ju liksom bara sex minuter och det kan ni ju alltid trösta er med om det blir lite tråkigt.

Sex minuter förresten. Det är ju nästan den kilometertid man måste ha om man som Staffan i min bok tänker springa Göteborgsvarvet på en tid under två timmar. Kanske är det någon härinne som faktiskt lyckades med den bravaden i lördags? Inte? Nej, inte jag heller. Alltså jag försökte inte. För det där med tider och lopp är inte riktigt min påse chips.

Men trots det så har jag konstigt nog skrivit en roman om en man som försöker pressa just tider och springa lopp och då har jag räknat ut att det egentligen inte räcker att springa en kilometer på sex minuter, om man nu likt Staffan vill komma under två timmar på halvmaran. Jag har istället räknat ut att man måste komma ned i en kilometertid på hela fem och fyrtiotvå om man ska lyckas med det här.

Så då passar det väl ganska bra, tänker jag, att jag helt enkelt kortar ned den här lilla stunden som jag har fått i rampljuset till just fem minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag tycker liksom att det blir en schysst inramning. Vad säger ni om det?

Sex minuter är också den tid som det skulle kunna tänkas ta för Staffan i boken att hämta sina barn på fritids. Det är lite det han kalkylerar med. Men det tar sällan så lång tid. Istället tar det mycket längre tid. För Staffans barn är inte såna där snälla barn som han tror att andras barn är. De är istället sådana som får honom att undra när och inte om hjärtinfarkten ska komma.

Vidare så tror Staffan definitivt att det tar mer än sex minuter för hans bästa kompis Henke att få till den där ostyrigt, lite vilda frisyren varje morgon. De där lockarna som Staffan är så avundsjuk på eftersom han själv inte har så mycket hår kvar på huvudet och som får Staffans tankar att vandra iväg till Håkan Hellström, som för övrigt är lite av Staffans idol. Det är dock något han ogärna talar högt om eftersom idoler är till för andra än sådana som Staffan.

Det finns för övrigt en Håkan Hellström-låt som heter Du är snart där och som är lite längre än sex minuter och kanske är det just därför som Staffan tycker så förfärligt mycket om just den låten. För då får han vara lite extra länge med Håkan. Innan det liksom tar slut och den verkliga och tyvärr ganska tråkiga världen är tillbaka igen.

De där dryga sju minuterna som låten varar, speglar förresten ganska väl den kilometertid som Staffans otränade kropp klarar av. Dock kanske inte i hela två komma en mil.

Sex minuter är också ganska exakt den tid det tog för Staffan att bli förälskad i sin fru Anna då när det begav sig för en herrans massa år sedan. Då när de båda var unga och han fortfarande trodde att livet skulle bli någonting annat än det som faktiskt blev. Och lika lång tid tar det dessvärre numera att ligga med Anna.

Sex minuter är vidare den tid det tar för Staffan att steka falukorv om tisdagskvällskvällarna i november när ledan tränger sig in i och tar över hans kropp.

Sex minuter är också ganska exakt den tid Staffan numera står ut med kollegorna i fikarummet på jobbet på Migrationsverket.

Slutligen tar det tyvärr långt mycket längre tid än de där sex minuterna för Staffan att inse att allt det där, det som faktiskt är hans liv, är något som är värdefullt och värt att kämpa för.

Så, nu ser jag här på min telefon att det har gått ganska exakt de där fem minuterna och fyrtiotvå sekunderna som jag utlovat till er denna eftermiddag. Så jag avrundar helt enkelt där.

Tack!”